Thomas Jansson har massor av rutin på det här med svensk simning. Simmare, simtränare, landslagstränare, simkommittéordförande, simtidningsutgivare, förbundskapten och säkert ett hel del annat som har med simning att göra - kan han sätta på sitt visitkort. Här nedan har han tankar om svensk simning under period i maj 2020 då det diskuterats säsongsplanering.

2020-05-26 Distrikt/regioner vad och varför - samt anställda vs obetalda personer
Thomas Jansson har scannat av svensk simning de senaste veckorna här på SIMMA. Idag tittar han på regioner/distrikt samt anställda/ideel arbetande personer.
Inom de närmaste dagarna utlovar han en färdriktning... här är Thomas Jansson idag (och läs gärna de andra artiklarna nedan)

Distrikt/regioner vad och varför - samt anställda vs obetalda personer
I Bosse Hulténs ingress igår - rörande av mina tankar utlovade han ett helhetsgrepp från min sida avseende den framtida planeringen. Det var kanske att ta i, för det är en väldigt komplex verksamhet som skall paketeras. Det blir några kompromisser även för mig, ofrånkomligt, tyvärr. Jag har bearbetat mina funderingar de senaste veckorna genom att sätta mina tankar på pränt som mer eller mindre borde beaktas i flerårsplaneringen. Dock skall ett upplägg bottna i de ”sanningar” man tror på, med helst inga kompromisser.
Idag handlar det om tankar runt våra regioner, ett nytt inslag på simkartan under de senaste 20 åren. Distrikt som en del säger. För att göra de enkelt och begripbart inte minst ur ett medialt perspektiv bör det heta regioner. Så numera korar vi regionsmästare enligt denna definition. Gör vi så, så fredar vi ordet distriktet, som mer kanske är förknippat med landskap. Därmed kan Värmland som var det sista distriktet som gav upp mot överheten arrangera - inofficiella Distriktsmästerskap.

Jag kommer också beröra faran i föreningsarbetet när man slentrianmässigt lägger på de anställda diverse uppgifter. Istället för att alltid försöka hitta nya personer som utför uppgifter för vår fina simidrott.

Regioner                                                                                                                                                  
Är det bra heller dåligt, ja det är frågan. Dåligt tycker jag, eller rättare sagt inte rätt väg att gå. Allt sedan dess tillkomst har jag haft svårt att se fördelarna med denna centralisering. För det är precis vad det är, en centralisering.

En butikskedja som vill lyckas måste ha närvaro på många orter. Centraliseringen främjar inte detta. Skall exempelvis som i Mellansvenska Simförbundet och dess styrelse klara av att lösa allt som alla styrelser i de gamla distrikten gjorde? Omöjligt förstås. Hur skall ordförande och övriga i styrelsen som inte är anställda utan använder sin fritid kunna hinna med att gräva djupt i simningen i Torsby (simhall finns men ingen verksamhet), Sysslebäck eller Storfors där finns också simhallar, Filipstad, Kristinehamn, Karlskoga, Karlstad, Säffle, Grums, Vålberg och Hagfors? Lägg därtill alla orter som finns i Dalarna, Närke, Västmanland, Sörmland, jag stannar där, för ni har förstått.
Det är också en omöjlighet för de utvecklingskonsulenter (som alla jag mött är mycket kompetenta och har hög ambition) som nu avlönas för att delvis göra sådant som respektive distriktsstyrelser annars arbetade med. Jag har märkt att avståndet på det mentala planet men också det faktiska avståndet mellan föreningarna och de ”styrande”. Det en tidsmässig omöjlighet att nuvarande 15 personer som arbetar med tex  Mellansvenska Simförbundet - skall klara det 35-40 personer gjorde förut. Återkommer till detta tema i de avslutande raderna.

Jag tillåter mig först att blicka tillbaka till juli 1981, det är försökstävlingar på distriktsmästerskapen i Värmland. Detta år är DM senarelagt eftersom SM i Gävle går i mitten av augusti. Så det här året har redan Björn Borg (kul att Björn tennisspelaren är namne med Björn Borg simmaren från 30-talets slut) spelat en av sina härliga Wimbledon finaler, som annars ofta sammanfallit med Värmlands DM.
I Örsholmsbadet i Karlstad vimlar det av simmare, föräldrar och snart är detta års ute-DM över och historia. Karlstad har tillsammans med Karlskoga och delvis Filipstad dominerat tävlingarna. I orterna runt om i distriktet har det i de lokala tidningarna märkt att det varit ett Distriktsmästerskap. Det har varit journalister på plats från NWT, VF, FT med flera tidningar.
Några år senare tycker man både i Närke och Värmland att DM mist sitt värde så det blir sammanslagna ”distriktmästerskap”. Efter ytterligare några år sker DM för dessa distrikt tillsammans med Västmanland. Idag är det sju distrikt som har DM tillsammans sett med Värmländska ögon.

Om man också gör ett nedslag i allt arbete som sker kring en tävling kommer jag att tänka på funktionärer, ledamöter i styrelser och andra. Jag minns jag namn som familjen Falkman och Barbro Molander i Kristinehamn, CF och Siv Liedberg, Torsten Westerlund i Karlstad med flera namn från Arvika, Säffle, Grums, Hagfors, Filipstad. Människor som brydde sig om värmländsk simning förutom engagemanget i egna föreningen. Jag kan tänka mig, att det var på likartat sätt i distrikten runt om i landet. De behövdes!

Jag gör denna beskrivning för att peka på den åderlåtning som skett i takt med att det växt fram regioner. Personer likt de jag räknade upp behövs fortfarande men finns inte längre att tillgå. Vi borde förstås gått i motsatt riktning så istället för att göra sammanslagningar försöka åtgärda de brister inom det distriktet. Försökt öka antalet personer som behövs inom simningen.

Så i mitt perspektiv har flera väldigt olyckliga saker blivit effekten av den centralisering som gjorts. Vi minskat antalet människor som kan arbeta med en lokal fråga. Dagens konsulenterna behövs även om vi skulle bryta upp regionerna och återgå till distriktsupplägget. Men vi har också tagit bort en stor möjlighet att synas i media - lokalt. Lokaltidningen skriver om det som kan ses från ortens kyrktorn. Länstidningarna har samma princip. Sedan kanske det viktigaste, tänk så få simmare som får chansen att simma ett regionsmästerskap i förhållande till om varje distrikt avhåller distriktsmästerskap. Tanken att vi inte kan ha SM utan det bästa är så nedvärderande för de andra 600 simmarna, samma sak med regionsmästerskapen, vi anpassar oss till några få men struntar i mångfalden.

Löneanställda ingen slasktratt, tack                                                                                                          Några rader om trender i många föreningar. Den lyder – ”detta kan de anställda”, ”den anställde göra”. Precis i det ögonblicket när det sägs - görs ett kraftigt misstag. Vi borde/måste i det ögonblicket förstå att vi sakta men säkert skjuter skutan i sank. Vi borde självklart alltid, hela tiden hitta lösningar genom att få fler personer involverade. För det saknas massor av händer och tid för att göra allt som en professionell förening måste göra.

Jag undrar om några orkat läsa alla artiklarna? Hoppas det! Nu återstår bara att sätta ihop en färdriktning.

2020-05-25 Media! Skall vi vara stolta?
Thomas Jansson, den förre förbundskaptenen fortsätter att tycka (om) svensk svensk simning. Han har varit inne på ett antal olika delar av den organisationen som vi alla som gillar den här idrotten är involverade i. Idag tycker han till om media. Efter den här artikel kommer ytterligare en om distrikt och regioner innan han är mogen för att ta ett helhetsgrepp om den framtida planeringen. Under tiden väntar vi på om DU har några åsikter i de ämnen som Thomas berör och har berört. Kanske är ditt liv tillsammans med simningen som att gå på en sandstrand - fotstegen antingen blåser bort i den mjuka sanden eller så sköljer vågorna över det hela och din steg är utsuddade en tag efter din gång på simningen strand. ELLER så tillhör den lilla krets som tycker något - så det hörs utanför ditt skinn och kan uppfattas av öroncellerna. Skriver du och tycker? Kan du göra det på simma@telia.com

Så här skriver Thomas idag:

Ni trodde kanske att jag gett upp eller haft ledigt eftersom det varit artikeltorka några dagar. Nej nej så lätt slipper ni inte undan! Det har bara varit lite andhämtning och andra prioriteringar. I de tidigare artiklarna har följande rubriker avhandlats. Jag tänker på Sum-Sim, Simlinjen, talanger, funktionärer, Simiaden, pengar, SM/JSM, Swim Open och personal. Den första artikeln var en lite resumé över vilka faktorer som man bör beakta och vilka man kan strunta i. Jag nämnde då bland annat, progression, förbundskaptenens roll, klimatet, sjukdagar, ålder och kvaltider samt att vad andra nationer gör, när vi skall hitta det bästa för oss, är underordnat. Likaså att remissutgåvan andades så mycket anpassning att den likt tidigare utgåvor bara innehåller kosmetiska ändringar. Vi kommer fortsätta att då och då utmärka oss på OS/VM/EM då turen gett oss talanger. Gott nog? Kanske med inte för mig! Jag vill att Sverige skall VÅGA gå sin egen väg. Det kommer göra skillnad på många områden.

I denna kanske den sista artikeln, nej nej det blir minst en till innan. Idag tar jag upp media. Nu åker vi…

Media     
Medias sätt att arbeta har allt eftersom åren gått gett mig helt nya insikter. Jag inser numera att jag varit oerhört naiv i dessa frågor till och med under min senasteJ roll inom förbundet som förbundskapten 2004-2010. Jag tyckte ofta på 90-talet att Hans Chrunak för ofta fokuserade på mediafrågorna. Men ojoj vad rätt han hade. När jag arbetat som tränare hade jag som strategi att gruppera de olika utvecklingsområdena och hur de påverkar varandra samt vilka som betalar sig bäst att åtgärd, samt tidsåtgång. Självklart måste vi göra likadant när vi tittar på flerårsplanen. Vad har då detta med media att göra?

Vi är nog alla överens om att vår idrott, simning, som är en global idrott och därmed en av de absolut största individuella idrotterna i världen, borde vara viktigare i svensk media. Det är ju enorma prestationer av de svenska simmare som tar medaljer på ett internationellt mästerskap. Ett Europamästerskap i kortbana har en större konkurrenssituation än ett vinter OS. Viktigt att vi alla värnar och beskriver detta i alla sammanhang. Det är orimligt att våra unga (till nästan 100% under 22 år) idrottare på såväl klubb som landslagsnivå skall klara att upplevas lika professionella som andra idrottare som kanske är i spannet 20-30 år. Det känns ibland genant att höra en del av våra medaljörer på ett SM uttala sig till media men förstår att det är svårt för dem. Är det då viktigt att låta klok och med mycket eftertanke när man pratar med media? Självklart! Så här hänger det ihop.

 När vi blir intressanta för media ökar mängden artiklar i den mängd av forum som textat media har idag, för att inte tala om sändningar i radio och TV, där alla de stora skrivande medierna också har bildsändningar. När utrymmet i media ökar, ökar också möjligheterna för de ansvariga i klubb och förbund som jagar sponsorer, att ro hem kontrakt. Det låter självklart men vår säsongsplanering verkar ju inte tycka det är viktigt med vuxna idrottare. Likaså var det trist att läsa i Simförbundets Årsredovisning att man var nöjd med mediautrymmet för året som gått. Det är för låg ambition! Likaså är det trist att notera att klubbarnas årsredovisningar generellt sett varken mäter mediautrymmet år från år i hemmamiljön, eller värderar densamma. Det måste finnas en skarp mediaplan, kanske viktigare än simlinjen i varje simförening. Planen måste ha mycket höga ambitioner. Jag var på ett SES möte hösten 2018 när vikten av bland annat detta beskrevs. En klok person uttryckte det på följande sätt – varje förening måste ha som mål att vara bäst i alla avseende jämfört med de andra föreningarna på orten.

Jag har under de senaste åren försökt följa hur simningen syns i media. Här kommer några exempel, utan rangordning, vad jag kollat efter.

-  Hur ofta vi finns med i ingressen på Sportspegeln, Sportnyheterna i SVT, samma sak avseende TV3 och TV4.

-  Antal artiklar på text-TV och hur ofta vi syns på tidningarnas etta avseende sport

-  Om vi finns med när exempelvis media beskriver det kommande sportåret, eller hur ofta vi blir bevakade i media när landslaget presenteras

- Jag har också kollat på årskrönikor och hur mycket tid/utrymme simningen fått genom åren

- Hur många dokumentärer som handlar om simprofiler eller annat kopplat till simning

Det var några exempel på vad jag kollat efter. Å ni skall veta att det är nedslående siffror! Så vi måste höja ribban ordentligt. Då ökar förutsättningarna att mer medel kommer till vår idrott, fler fortsätter att simma. Därmed ökar nivån på landslaget som ju är ett av målen med nya säsongsplaneringen.

Jag har varit frustrerad i 25 år över hur säsongplaneringen sett ut och att den struntat i viktiga övergripande saker som påverkar prestationen. Det blir nog något man får ta med sig i graven istället för hunden. I nästa artikel blir det lite tankar kring regioner och distrikt. Kanske också ett strategiskt om inte felsteg men ett tveksamt steg.

2020-05-20 Mer tankar om svensk simning från Thomas Jansson.
Vågar vi tänka nytt. Vågar vi ifrågasätta? Vågar vi tro på vår idrott. Thomas Jansson fortsätter att kolla det finstilta i simidrotten. Detta plus att ha delar ut en och annan råsop - bl.a till svenska simtränare och klubbledare.

Ytterligare att beakta

Nog är det märkligt, Svenska Fotbollsförbundet får företräde till möte med Stefan Lövén bara för att man inbillar folket att vi inte klarar oss utan fotboll. Det är ju den bolagiserade delen med groteska löner som man bönar för. Låt de föreningar (bolag) som inte har sund ekonomi gå i konkurs. Detta står i stark kontrast med att Svenska Simförbundet (eller Stockholmsklubbarna) inte ens får tillgång till Eriksdalsbadet när man önskar ha tävlingar där. Inte ens Swim Open organisationen kan själva bestämma när tävlingen skall avgöras. Dessutom stängs inte anläggningen under pågående tävlingar. Jag kunde inte hålla mig från att inleda med detta då det så tydligt symboliserar ur oviktig simningen är i förhållande till många andra idrotter. Så i någon mening hör inledningen ihop med hur verksamheten skall styras framåt. Idag uttrycker jag några funderingar om Svenska Mästerskapen för seniorer och juniorer, Swim Open och en fundering på om alla anställda i inom simningen enbart är en tillgång.

Svenska Mästerskapen (SM)                                                                                                           
Låt mig inleda med att vi inte behöver något juniormästerskap då det i stort sett är samma simmare som sedan fightas om seniormedaljerna. Eller är det inte seniormästerskapet vi behöver? Oavsett är mina funderingar runt SM följande. Första frågan jag ställer mig är om vi är en sommaridrott eller en vinteridrott? Verkar som vi tror oss vara en vinteridrott. Det är färre tävlingar i juni, juli och augusti än någon annan tremånadersperiod under året, märkligt, vi har ju ledig tid då. Den andra funderingen är om de poängstarka klubbarna prioriterar kvantitet för kvalité. Det jagas poäng istället för hundradelar. Tittar man på de föreningar som inte berörs på samma sätt av klubbstriden är det lite samma mönster. Många simmare har ett omfattande program. Kvantitet före kvalité. Eller tror man på allvar att simma många lopp på kanske årets viktigaste tävling är tillfället att härdas. Istället borde man minska antalet lopp och maximera istället insatserna till några få lopp. En tredje fundering blir när valet av tidpunkt diskuteras, då kommer som ett brev på posten, de bästa måste vara med annars bryr sig inte media. Inte ser jag en mångfald av media på SM som det är idag.  Duger inte de andra (ex 15 landslagssimmare) 600 simmarna för att SM skall vara intressant, har vår idrott stora andra problem som måste åtgärdas. Fjärde undran är om lagkappernas höga status tar bort fokus på de individuella prestationerna. Lagkapperna kanske hör hemma mer på ett separat lagmästerskap. Skulle man sedan föreslå att ex) SM dagarna blir en SM vecka så Open Water på allvar blir en del av vårt SM. Då ”tystas” man av att det blir för dyrt.  Skall vi utveckla vår produkt får vi inte döda funderingarna med olika begränsningar. Först bestämmer man vilken produkt man vill ha, sedan får man precis som de aktiva förbereda sig så man klarar av, det som krävs. För låg ambition bland föreningar, förbund och anställda hämmar vår utveckling. Jag tycker ambitionen är alldeles för låg!

Swim Open (SO)   
Vilken härlig ersättare SO blivit till World Cup. Den går ju till och med ihop ekonomiskt. Undrar hur mycket alla starterna på ungdomsloppen bidrar med? Detta på tal om gårdagens fundering om externa och interna pengar.

 Media är tyvärr ganska njugga till tävlingen förutom då Eurosport/Discovery, Malin på DN och någon ytterligare. Men det är bara finalerna som bevakas. Eriksdalsbadet är också njugga, badet är öppet för allmänheten under pågående tävlingar. Det ger inget seriöst sken när man skall jämföras med andra idrotter. Trots allt positivt som man kan säga om tävlingen, fastnar jag för några saker som symboliserar vår idrotts ställning. Media har jag nämnt. Trots världsstjärnor, billiga biljetter är det ingen rusning till publikläktaren heller. Inte ens klubbarna runt om i landet köper biljetter i någon högre utsträckning. Men å andra sidan är de på plats tack vare alla ungdomslopp. Jag tycker man skall ta bort alla dessa ungdomslopp. Låt tävlingen bli en elittävling på riktigt. Oj då, hur skall vi då kunna ta ut simmare till EJM, NUM etc. Vi har ju anställda som har den uppgiften. Tävlingen är dessutom en enorm omflyttning av interna pengar. Jag har nämnt tidigare att allt händer tävlingsmässigt för våra aktiva mellan 13-17 år. Här får de också en internationell inblick. Vad blir då kvar att längta efter?

Anställda i vår organisation                                       
Jag ger mig ut på minerad mark när jag påstår att minussidan på alla anställda är större än plussidan. Redan här kanske det exploderar runt om i landet. Men ta bara alla de miljoner som skall in till löner. Får vi ut det vi önskar av miljonerna? Jag tycker det behöver granskas djupt. Idag är min känsla att det är få föreningsstyrelser som orkar, och kan på ett adekvat sätt se över vilka tjänster skall man köpa och vilka skall man hitta volontärer till. Idag sitter makten hos våra tränare. Det blir då en för liten kritisk massa som fördjupar sig i de övergripande frågorna. Jag tycker tränarna BARA skall vara tränare, inte leda simkommitteér eller annat. Idag tror jag få föreningar har kvalitativa utvärderingar vad en tränare utfört under året. Vi missar då input från andra ögon och synsätt som behövs i en utvecklingsprocess. Sedan har vi ju detta med semester. Här har vi ett allvarligt problem att just juli är en helig månad. Det hämmar klubbutvecklingen men också förbundet. Hur många gånger har jag inte hört från förbundsmänniskorna. ”Men Thomas du vet ju att inte tränarna går med på detta” - om jag lagt fram en idé. Det verkar som de styrande är rädda för dem. Så tyvärr alla duktiga tränare, ni har för mycket makt i frågor som borde belysas i ett bredare perspektiv.

Det är intressant hur så många andra idrotter klarar av sin verksamhet med så mycket färre anställda än vad simningen har. Det borde vi reflektera över. Så uppmaningen idag blir, kolla runt bland ett 20 tal större föreningar hur de löser alla uppgifter. Uppgifter som vi betalar för.

Jag är nog inte mogen ännu för ett förslag på synsätt framöver. Så det blir nog en artikel till innan lösningen presenteras. Ha det fint!

2020-05-19 Funktionärer, Simiaden och Pengar ( del 3 om den nya säsongsplaneringen)
Thomas Jansson fortsätter sin genomgång och sitt tyckande om den nya svenska säsongsplaneringen för simning. Dagens inlägg behandlar det där med funktionärer, pengar och SImiaden. Så här skriver han idag:

Funktionärer, Simiaden och Pengar
Så fortsätter jag irrfärden kring olika saker kring simningen i Sverige ur lite olika perspektiv. Jag kanske skall börja med att be om ursäkt för att  den första artikeln var lite rörig. Borde bearbetat den lite mer. Hoppas dock ni orkar följa på min reflektionsresa som förhoppningsvis leder till vad vi måste ändra på och som gör skillnad.

Funktionärer                                                                                                                                          
Låt mig först klargöra - som jag också gjort i några av våra poddar.(Simpodden Hultén & Jansson)
Funktionärerna är hjältar som lägger sin lediga tid och utan ersättning på att det skall kunna genomföras simtävlingar. Stor eloge till allt detta arbete. Icke desto mindre är det många saker jag funderar kring runt hur vi skall organisera just detta arbete. Om vi börjar med tävlingar för 12-åringar och yngre, så tycker jag det inte behövs mer än en tävlingsledare, starter och tidtagning. Att utföra diskningar tillför inget till vår idrott. Att lära ungdomarna att vända rätt innan de blir 13 år är en del av träningen, inte i samband med tävlingar. Jag blir illa berörd när jag på en ungdomstävling ser fler funktionärer än vad det är simmare i vattnet. Det är skrämmande och inte befrämjande ur barnens perspektiv men inte heller ur föräldrarnas. Jag var på handboll för ungdomar 10-11 år. Det var 12 eller 14 spelare på planen. Antal funktionärer var en domare och en i sekretariatet. Domaren var dessutom ung. Det fungerade alldeles utmärkt. Såg samma fenomen när jag kollade på ungdomsfotboll. Alltså fler tävlande att bevaka än antalet funktionärer. Har också undersökt hur det är på en skidtävling i klassisk stil, där man tjänar mycket tid på att åka skate. Men inte stod det massor av funktionärer och kollade var hundrade meter. De åkte en bana på 1,2 km och det var bara en (1) jag säger bara en funktionär som kollade. Ingen diskades!

Även på tävlingar med äldre simmare är det trist att se alla dessa funktionärer (inget personligt mot er) som likt militärer ger tecken och styr. Jag har ju haft lyckan att uppleva ett 20-tal internationella mästerskap under de senaste 40 åren. Det är ingen behaglig upplevelse att se att det är fler funktionärer än det är simmare i vattnet. Det är inte inbjudande för vår idrott.

Simiaden                                                                                                                                               
Det är inte befrämjande för vår idrott att ha tävlingar för 9, 10 och 11-åringar. Skall man ändå ha det - måste det vara utan resultatlista och helst utan funktionärer. Att man i skolans värld inte tar hänsyn till fakta att barn utvecklas mycket olika är anmärkningsvärt. Jag tänker då på att man delar in dem efter åldrar. En "snitt 10-åring" jämföras med en som är över 12 år och åt andra hållet också förstås. Vi inom idrotten har ju inte de komplexa hänsyn som skolan har att ta hänsyn till, utan kan göra mycket smartare lösningar. Förutom att inte upprätta resultatlistor är det lämpligt att tävlingarna är i närområdet. Maximalt kanske en timmas restid till tävlingen. Redan här bör man uppmuntra att det inte är nödvändigt att simma mer än ett lopp. Man kan också välja att se på andra idrotters progression avseende tävlingar, storlek på planer, längden på tävlingsloppen etc. Det är inte bråttom att simma mer än 50 meter inom vår idrott. Att det skall finnas tekniska moment (tex. alla skall simma åtta meters undervattenssim efter start - detta för att ta bort fokus på sluttiden) med i tävlingsloppen - är för mig en självklarhet.
Här skall vi liksom i simskolan och i teknikgrupperna leta efter de som sticker ut. Det kan vara att de har imponerande spänst, fantastisk ryggsimsbenspark eller något annat. Om vi menar allvar med att de är talanger vi söker glöm då att försöka utveckla det de inte kan utan lägg fokus på det de har talang för. Det kommer att betala sig.

Pengar                                                                                                                                                   
Vår idrott behöver mer pengar, det är vi nog alla överens om. Här måste vi en gång för alla skilja på det jag kallar externa pengar och det som jag kallar interna pengar. Interna pengar är startavgifter, anmälningsavgifter, licensavgifter och medlemsavgifter. Dessa pengar finns alltså inom ”simfamiljen”. Det innebär att om Simförbundet höjer licensavgiften ökar inte antalet medel inom simningen. Det sker bara en omflyttning av pengarna. Detsamma gäller startavgifter och anmälningsavgifter. En duktig arrangör får in pengarna som motiverar att arrangera tävlingar. Men det ökar inte mängden medel inom simningen om inte arrangören hittar andra pengar. Ett sätt att driva utveckling att få mer pengar inom simningen är att förbjuda anmälnings/startavgifter eller kanske bara bestämma att det får vara max 10 kronor. Det skulle innebära att arrangörerna skulle tvingas hitta andra inkomstkällor. Jobbigare, svårare javisst. Men uppgiften med en tävlingsplanering skall ju syfta till att vi skall bli bättre. Mer pengar i systemet ger den möjligheten.
Men Thomas! - säger då någon, då får vi inga tävlingsarrangörer! Så kan det bli men då har vi identifierat ett större problem inom vår idrott. Och då måste det åtgärdas först. Vi måste våga ta de svåra besluten inte bara anpassa oss efter det som vi tror är problem eller anpassa oss till vad olika grupperingar tycker.

Att reflektera istället för att reagerar är utvecklande och nödvändigt i en utvecklingsprocess. Dessutom måste vi alla ställa oss utanför den egna situationen och betrakta. Objektivitet är ett nyckelord. 
Det kanske blir ytterligare någon text innan jag portionerar ut mästerskap och synpunkter på dess innehåll. Beror på vad som kommer i mitt huvud kommande natt!  

Ständigt denne Thomas .......

2020-05-18 Ytterligare att reflektera över ( (del 2 om den nya säsongsplaneringen)

Thomas Jansson har mycket åsikter om den nya planeringen av säsongen i svensk simning. Har du inte läst igenom del 1 av denna spaning så kan det vara något för dig som skall ta ställning i  detta beslut i svensk simning. Styrdokumentet som skall leda svensk simning in i 2020-talet. Så h'är skriver Thomas:

Ytterligare att reflektera över

I utveckling av produkter, idrottare eller annat är det ofta många saker som man samtidigt måste beakta. Likaså när man utvärderar måste man ge utrymme för olika ingångar och skäl till att det blev som det blev. Nu är det svensk bassängsimning ur perspektivet, många skall gilla att simma och helst tävlingssimma, som är aktuellt samt förstås att landslaget skall bli bättre. Men också att media skall gilla oss, så vi får sponsorer. Vi skall helt enkelt vara en viktig faktor inom RF familjen. Innan jag kommer med förslag på nyordning, kommer kanske i nästa artikel, en titt i bakåt.

Sum-Sim                                                                                                                                                         
Det är ju många som hävdat att det är vårt viktigaste och bästa varumärke. Att det är en tävling som uppskattas mycket råder ingen tvekan om. Den har också anor från 1961, tack Birger Bure mfl och Expressen. Tävlingen var ju även TV-sänd i begynnelsen. Jag har själv simmat finaler inför i TV. Alltid när vi diskuterar planering för svensk simning, oavsett det varit på 60, 70, 80, 90, 00 eller 10-talet får denna tävling mest utrymme. Det är flest antal anställda tränare inom svensk simning för att träna Sum-Simmare, betydligt fler än de som tränare seniorer. Men hur viktig är då Sum-Sim ur olika perspektiv.

Har svensk elitsimning närmat sig världseliten tack vare Sum-Sim? Nej! Hur jag än försöker (må vara ej med vetenskaplighet) läsa av resultaten på Sum-Sim kopplat till landslagsresultaten finner jag ingen tydlig koppling. Är Sum-Sim ett varumärke utanför kretsen av tränare, ledare, simmare, föräldrar, nej törs jag påstå. De jag genom åren frågat, om det vet vad Sum-Sim är, så är det få väldigt få som vet. Först brukar jag få förklara att det står för Svenska Ungdoms Mästerskapen i simning, sedan får jag förklara upplägget på tävlingen. Den har alltså inte samma klang som ex) TV-pucken. Ja- men rekrytering säger någon? Inte heller det stämmer dels rekryterar vi från simskolan och i Sum-Sim åldrarna har vi ett stort tapp av simmare.

Summerar man detta kan man konstatera att Sum-Sim är en trevlig tävling som i mitt tycke har alltför stort utrymme hos tränare, föräldrar, ledare och andra inom simningen. Men att den skulle behövas ur sportslig utveckling av svensk simning och för att förbättra ekonomin eller rekryteringen. Nej! Så slutsatsen för mig blir att inte låta den styra mina val för hur svensk simning skall utvecklas.

En svensk simlinje                                                                                                                                    
Detta är en annan helig produkt, som måste tåla en genomlysning. Jag var själv med vid förhandlingsbordet när vi köpte loss embryot till simlinjen, tror affären blev klar 1993/94. Tanken då, var att dels hjälpa klubbarna att systematisera träningen från simskolan och framåt. Helt enkelt höja kvalitén. Men vilket var nästan viktigast den skulle ge föreningarna extra intäkter via olika märkesförsäljningar. Jag ställer mig två frågor, har den produkten gjort skillnad för landslaget, alltså att vi sedan 1993/94 närmat oss världseliten. Nej tyvärr det kan man inte heller se. Precis som sedan Sum-Sim startade och sedan Simlinjen tillkommit är det enstaka år som landslagsverksamheten sticker ut, på ett extra positivt sätt. Jag nämner återigen som exempel åren 1972, 80, 92-96, 00 samt säg 2015. Vad förenar dessa år, jo ett fåtal simmare som håller världsklass, talanger. Dessa talanger har haft god hjälp av kloka människor bakom dem mer än att de simmat Sum-Sim. Resultaten på Sum-Sim varierar mindre än landslagsresultaten genom åren. Simlinjen har byggts ut och blivit bättre och bättre. Men fångar den upp så fler talanger poppar upp i landslagsverksamheten. Nej tyvärr. Hade vi varit sämre om dessa produkter inte funnits. Finns inget som stödjer detta.

Talanger                                                                                                                                                      
Talanger blir för mig nyckelordet. Om landslagsverksamheten skall bli bättre måste vi knäcka koden att vi ökar tillflödet av talanger.

Tar nuvarande utbud (i våra mästerskapstävlingar) av grenar hänsyn till den enskilda simmarens specifika talang att bara ha en specialitet? Jag menar att bara kunna vara bra på ex 50 bröstsim eller annan enskild distans. Tar vi hänsyn till detta? Nej enligt mig. Dels är det inte fint nog att tex bara kunna simma 50meter, dels skall du på tävlingar helst simma många olika distanser. Fel kultur tycker jag och skrämmer många. Skolningen att bli världsmästare på 50 är att först bli bland de bästa i världen på första 15 m och sedan kunna simma 25m snabbt och sedan 50m. Varför envisas vi med att man måste vara bra på 100m för att utvecklas som 50meters simmare? Det är ju helt skilda kravprofiler. Sannolikt kommer framtidens sprinters inte alls gå den vanliga simvägen. Du behöver ju inte ens lära dig andning i frisim eller fjärilsim för att vinna OS/VM guld på 50. 

Och än värre det finns de som på allvar tror att 400 medley löser allt. Bara för att vissa nationer gör på det sättet. Jag skulle vilja se den friidrottare som först vill bli tiokampare och sedan vinna höjdhopp. Jag stöter också på begreppet att simma många grenar på en tävling. Kan undra hur många talanger det stött bort. Man kan faktiskt komma klockan 11.30 till tävlingsarenan och värma upp på land och sedan simma sitt lopp klockan 13.00. därefter åka hem. Finns inget som stödjer att du måste simma in och sedan gå och vänta eller än värre simma en massa lopp. Ett tävlingslopp ger kanske 10 ingångar till förbättringar. Simmar du 5, 6 eller än fler lopp under en tävlingshelg, hur är det då möjligt att bearbeta och utveckla all information, kanske 50 olika synpunkter. Har du inte fått mer än någon kommentar, ja, då finns det skäl att fundera på hur du samarbetar med din tränare, ledare. 

Med vänlig hälsning, det kommer mera (PS studera gärna hur friidrotten skriver om tävlingar för de som är 11 år och yngre! )

2020-05-15 Att välja väg! (del 1 om den nya säsongsplaneringen)
Thomas Jansson - den förre förbundskaptenen och en av två i Simpodden Hultén & Jansson tycker att det är ett viktigt vägval som svensk simning skall göra nu och att bara kosmetiska ändringar inte räcker. Så här skriver Thomas:

Återigen är det dags att välja väg inför de kommande fyra åren. För oss som på olika sätt varit med sedan 70-talet är det ingen ny upplevelse. Jag har allt efter att åren gått, blivit mer och mer säker på att vi använder fel styrmedel och måttstock för att utveckla svensk simning. Det vi har gjort inför de olika perioderna har varit mer av kosmetisk karaktär. Dessutom är det hela tiden prat om anpassning. Anpassning till vad olika kategorier tycker, anpassning till det internationella. All denna anpassning leder till en urvattnad och svag produkt.
När jag tänker kring vad svensk simning behöver börjar jag i andra ändan. Vad är den bästa lösningen för svensk simning? Fallerar den sedan på pengar, så måste pengar fram. Fallerar det på andra saker får man lösa detta. I min plan framåt styrs jag av följande.

- Att vi måste ta hänsyn till klimatet och bassängmöjligheterna i ett 12 månaders perspektiv
- Att vi måste ta till oss forskningen som säger, att progression är som viktigast EFTER man växt färdigt, alltså från 15-18 år och 10 år framåt
- Att vi måste ta hänsyn till hur man får ut mesta möjliga av ett år av träning
o   Minimera antal sjukdagar.
o   Träna när tillväxten är som störst.
o   Stimulera de simmare som finns bakom de 15-20 simmare bakom landslaget

-  Att ett SM är mycket större än ett 10-tal landslagssimmare. Ett SM skall ju spegla de andra 5-600 simmarna.
-  Vi måste starkt ifråga sätta att vi lägger mesta delen, uppskattningsvis över 80% av pengarna på de som är i åldrarna 13/14 till 17/18 år sett ur ett klubb och landslagsperspektiv. I klubbarna är detta extra olyckligt, felaktigt eftersom så få stannar kvar i verksamheten.
- Att inte hela smörgåsbordet serveras under några få år.
-  Att resultaten i 15 års ålder skall skapas av teknik.
- Att det kan skilja 6 år i utvecklingsålder (10-16) på en trettonåring, så en sådan resultatlista är värdelös som instrument.
- Att kvaltider är mer av ondo än en tillgång då de så hårt kopplas till kortsiktig framgång och uttagningar.
- Att bli en kopia av andra nationers upplägg gör inte skillnad.
- Att vi idag utestänger för många talanger.
o   Nyanserna i simlinjen samt val av grenar är problemet.
- Att en 17-18-åring blir att låta nästan barnslig i jämförelse med vuxna idrottare, som i sin tur också påverkar våra möjligheter att skaffa sponsorer.
- Att landslagsuttagningar skall skötas av en förbundskapten inte av ett regelverk som gör att inga mjuka (långsiktiga) parametrar används.
- Att vi idag inte har någon seniorverksamhet (min definition över 20, se andra idrotter), se nedanstående tabell.

Återkommer med de åtgärder som på allvar kan gör skillnad. Samt avslutar med en uppmaning till Simförbundets styrelse. - Denna fråga kräver betydligt större genomlysning än bara av de som är mitt i smeten. Kan exempelvis rekommendera att läsa Umeå Simsällskaps skarpa analys. (Den hittar ni här - klick)

Tabellen nedan - antalet licensierade tävlingssimmare i Sverige