2015-05-18
Info om skribenten: Nils Ivars är 22 år och f.d bröstsimmare från Karlstads SS.
Numera studerar han juridik i Uppsala och arbetar som redaktör för en nyhetssida för juridiska nyheter.
Några sidor om skador, tankens kraft och simmaridentiteten
Jag har grubblat mycket över om jag skulle skriva den här texten.
Jag skrev min föra krönika, ”Ljuset i novembermörkret”, dagarna efter SM i Göteborg 2013. Vad jag då inte visste var att det skulle bli min sista simtävling som elitsatsande simmare. I ljuset av Lovisa Ericssons krönika i höstas fick jag nya tankar – inte minst genom kommentarerna till hennes krönika, där flera uttryckte att det berörda ämnet borde diskuteras mer inom svensk simning. Jag insåg att min skildring från SM i Göteborg framstår som en ren framgångssaga – vilket det förvisso var (det jag var med om där och då är fortfarande det starkaste ögonblicket i mitt liv). Vad krönikan dock inte belyser är vilket pris jag betalade för att komma dit. Baksidan av framgången.
Under den tid som gått sedan mitt sista SM har det runnit mycket vatten under broarna. Jag har börjat få perspektiv på mina år som elitsimmare. När man lämnar simmarbubblan och med lite distans betraktar vad man varit med om dyker plötsligt nya insikter upp.
Jag tror det finns en förskönad, mycket förenklad bild av hur en idrottare ska vara. Den fantastiske Gunde Svan, som tränade hårdare och mer än någon annan, hyllas som en nationalhjälte (vilket han ju är, all heder åt honom) – men den djuriska, målmedvetna Gunde, som var skidåkare till 100 % i allt han gjorde är kanske ett unikum? Är det så vi ska lära våra unga idrottare att man måste vara för att lyckas? Och framförallt – mår man bra av att ha en sådan inställning?
Simningen, som jag älskade så mycket, fångade hela min själ. Detta kan låta fantastiskt, men att knyta hela sin identitet till sin idrott är att balansera på en skör tråd. Du lägger alla ägg i en korg – och när korgen kraschar står du där och ser ditt liv ligga sönderslaget på marken. Det var det som hände mig.
Psykisk ohälsa kopplat till idrott är väldigt tabubelagt, trots att det bevisligen drabbar var och varannan elitidrottare någon gång under karriären. Jag har tvekat enormt mycket inför att skriva denna text, men till slut kom jag fram till följande tes; om alla tänkte ”inte ska väl jag” skulle aldrig någon våga ta steget. Därför skriver jag denna text. Om jag kan hjälpa EN enda person är det värt att publicera detta.
Åren före skadan
2010 var mitt bästa år som simmare, utan tvekan. Jag var med och tog medalj på SUM-SIM och jag befann mig i en fantastisk träningsgrupp med massor av jämnåriga. Vi hade skitkul. Därtill hade vi den fantastiske citatmaskinen och ökände demontränaren Göran (nåja, han är inte så farlig i verkligheten, ryktet är överdrivet) som fick oss att simma djävulskt hårt.
Jag antar att jag är en grubblande person. Jag hade tidigt i livet mycket prestationsångest och ställde extremt höga krav på mig själv vad jag än gjorde. Av den anledningen började jag regelbundet gå till en mental coach redan som 13-åring – för att ventilera alla mina tankar och lära mig hantera mina höga, ouppnåeliga krav på mig själv. Att jag vågade göra det har hjälpt mig enormt som människa.
Jag älskade att utveckla mig själv, jobba med teknik och förbättra detaljer. Min styrka som simmare var just att ständigt vara fokuserad. Jag hade också utvecklat en förmåga att klara av att ta ut mig till max. Jag var vansinnigt noggrann och analyserade minutiöst min teknik, min träning, min sömn och kost. Jag gav verkligen allt. Det var min styrka, men också min svaghet. Jag var en Gunde Svan. Jag älskade att utmana mig själv och spränga mina gränser.
Problemet var bara att jag nådde en gräns. Den 2 april 2011.
Skadan och vägen mot botten (april 2011-november 2012)
Den 2 april 2011 hade vi morgonträning. Jag hade fyllt 18 några veckor tidigare. Vi simmade en armserie på tröskelfart. Plötsligt högg det till i ryggen, på höger sida en bit nedanför skulderbladet. Jag kände direkt att något hände, men det gjorde inte speciellt ont. Jag simmade en stund till men avbröt sedan träningen. När jag kom hem från träningen började jag få rejält ont. Fram emot kvällen var jag tvungen att ligga ner och dagen efter hade hela högra sidan av min rygg svullnat upp. Muskulaturen hade samma mjukhet som en fryst fläskfilé.
Diagnosen var en muskelruptur i Quadratus Lumborum. Jag fick en rad rehabövningar och fick direkt sätta igång ett skadeförebyggande bålprogram. Jag var alldeles för svag i bålen och var genetiskt något ojämn i min ryggmuskulatur. Kombinationen troddes vara orsaken till min skada.
Jag tog skadan ganska bra. Jag såg det som en nyttig läxa och genomförde min rehab noggrant. När de två månaderna med lugn träning var över höll jag i mitt rehabprogram, men började trycka på igen. Det var juni, kroppen svarade och jag var nöjd – jag uppskattade verkligen träningen. Tyvärr lyckades jag få streptokocker precis innan SM i Halmstad, så jag åt penicillin hela vägen in i mästerskapet. Trots denna miserabla säsongsuppladdning lyckades jag få med mig ett pers hem från SM. Gott så, med tanke på skadan och sjukdomen.
Det var bara ett problem. Jag ville åka till USA och gå på college efter gymnasiet, som så många andra svenska simmare. Nu hade jag inte fått chansen att leverera konkurrenskraftiga tider på ett halvår, så nu skulle allt hänga på höstens resultat om jag skulle kunna få till någon bra deal. Det var här jag började vandra på farliga mentala stigar. Jag blev manisk. Full av inspiration – och frustration – tog jag inget ”sommarlov” från träningen. Ryggen kändes av, men jag tränade stenhårt ändå, för jag var så målmedveten. Jag visste vad jag ville. Hela juli tränade jag cirka 15-20 timmar kondition på land per vecka. Jag höll i min rehabträning och kroppen svarade – jag jagade timmar och det bästa jag visste var att på kvällen fylla i fyra-fem nya träningstimmar i träningsdagboken.
Coach Göran slutade den sommaren och min nya tränare förstod nog inte riktigt vilken skadefylld vår jag hade i bagaget. Samtidigt var jag extremt motiverad. Samma dag som vi åkte till vårt uppstartsläger i Skövde gick jag upp tidigare på morgonen och körde ett pass rullskidor innan bussen gick, i ren mani. Jag ”tjuvtränade” skulle man kunna säga. På sex dagar tränade jag 25h exklusive styrka och rehab. I efterhand inser jag hur korkat det var, men där och då fanns bara en naiv, stressad 18-åring och ingen ledare som bromsade mig. Dagen efter vi kommit hem till Karlstad igen och skulle ha simträning gjorde jag några uppvärmningsövningar på land. Då drog det till i ryggen, det kändes ungefär som när man får kramp. Den här gången på vänster sida, ned mot ländryggen.
Jag hamnade i något slags oklart halvskadad-läge hela den hösten. Samtidigt som jag började få mer allmändiffusa smärtor i ländryggen som störde min träning blev jag mer och mer frustrerad – och stressad. Jag hade inte tid med skador, jag var ju tvungen att leverera resultat som skulle ta mig över Atlanten.
På Svenska Simspelen i Väsby i oktober kom första stora dippen. Alla mina träningskompisar simmade snuskigt fort. Själv var jag 10 sekunder över pers på 200 bröstsim. Efter det loppet var jag helt uppriven. Jag var inte förvånad att det gick dåligt – jag visste ju att jag knappt kunnat träna. Jag var bara så ledsen över hela situationen och jag var enormt stressad över tanken på att jag behövde leverera resultat för att ta mig till USA. Dagarna efter loppet mådde jag väldigt dåligt och det var första gången som jag fick uppleva att psykisk ohälsa ger kroppsliga effekter. Depression, helt enkelt. Jag hade ont i huvudet. Var trött och slö. Hade svårt att känna glädje i någonting.
När jag var tillbaka på träningen igen hade min tränare ett snack med mig. Där klargjordes ganska bryskt att om jag skulle få åka med på SM i november var jag tvungen att ändra mitt beteende och sluta visa negativa känslor. ”Du förstör för de andra om du är såhär”. Jag tog åt mig av de orden ganska mycket och sjönk djupare in i mina negativa tankar. Jag kände mig dålig för att jag mådde dåligt och att jag förstörde för mina bästa vänner.
Den alltid så glada och sociala Nisse började bli mer inåtvänd och sluten. Det var många dagar den där hösten som jag kom till träningen, körde en timme rehabträning i min ensamhet, simmade 1500m och sedan gick jag hem – utan att utbyta ett enda ord med någon. Jag fortsatte målmedvetet min rehabträning och blev ganska snabbt riktigt stark i bålen och blev mycket smidig och rörlig. Jag gjorde precis vad min fysio Ida hade sagt och lite därtill. Jag såg det som en odyssé – en lång rad prövningar som jag till slut skulle övervinna. Kroppen måste ju läka någon gång, eller hur?
Efter årsskiftet 2011/2012 hade jag en bättre ryggperiod och lyckades på något vis trolla ihop en formtopp och simma riktigt fort på JSM i Väsby. Vi slutade fyra på 4x50fr, jag gick till B-final individuellt och slog flera pers. Det var såklart väldigt roligt, men samtidigt gjorde det mig väldigt frustrerad att inse hur snabbt jag kunde simma trots nio månades skada. Tänk om jag fått vara skadefri och kunnat träna som vanligt! Hur snabb hade jag då varit?
Värktabletter åt jag som smågodis för att över huvud taget kunna träna. I efterhand inser jag hur dumdristigt och riskabelt det var att göra så. Men idrott är som en drog, och jag hade inte fått utmana mig ordentligt på så länge att jag var beredd att utsätta mig för sådana risker. Eller rättare sagt, man tänker inte nyktert och nyanserat. Jag tänkte inte i termer om ”risker”. Man bara kör på, fast kroppen säger emot. Alternativet finns liksom inte.
Känslan växte fram, men insikten om att det inte skulle bli något USA slog till med full kraft när jag under våren gjorde en MR-undersökning och det konstaterades att jag hade en buktande disk i ländryggen – ett diskbråck delight, skulle man kunna säga. Det är samma slags skada som Alshammar hade vid OS 2012, bara att min buktning satt i ländryggen. Jag kunde helt enkelt inte skriva på för något amerikanskt universitet med sådana skadebesvär, så mycket insåg jag, men jag hade ingen plan B. Utåt sett verkade mitt liv i det närmaste perfekt – jag hade betyg som gjorde att jag kunde välja precis vilken utbildning jag ville. Men vad spelade det för roll? Jag hade ju lagt alla ägg i en korg, det var ju simning som var det enda viktiga.
Som om inte skadorna vore nog blossade det upp en konflikt i min träningsgrupp under den våren. Med respekt för alla inblandade ska jag inte beröra några detaljer, men man kan kort säga att jag tydligt tog ställning för vad jag tyckte var rätt. En konsekvens av konflikten blev att det skar sig rejält mellan mig och min tränare. Jag fick höra att det ”såg dåligt ut” för klubben att ha en skadad simmare med, och att jag var ”en dålig förebild för de yngre simmarna”. Jag blev också starkt ifrågasatt kring hur illa mina skador egentligen var – att jag fejkade mina problem. Jag blev vidare uppmanad att inte komma till träningarna alls om jag inte tänkte simma samma pass som gruppen – vilket jag ju aldrig kunde. Detta resulterade i att jag vid ett antal tillfällen fick gå ut till kassan och betala entréavgift för att över huvud taget kunna genomföra min simträning. Jag var dock fast besluten om att komma ner till träningarna varje dag, åtminstone för att få träffa mina kompisar. Det var emellertid oerhört jobbigt att inte känna sig välkommen.
På grund av konflikten mådde jag ännu sämre. Det tog lång tid för mig att komma över de ord jag fick höra. I det nedbrutna läge jag var blev jag väldigt sårad. Jag hade, helt ärligt, ont i magen på träningarna under väldigt lång tid. Efter den konflikten slutade jag i princip prata med min tränare, vilket dessvärre höll i sig resten av min simkarriär. Såret läkte aldrig mellan oss, skulle man kunna säga.
Jag mådde alltså ganska dåligt den där våren. Jag kan också i efterhand inse hur mycket jag lät hela min personlighet, hela mitt välbefinnande och hela min tillvaro styras av hur det gick på träningen. Detta avspeglas ganska tydligt i min träningsdagbok, där jag ena dagen är lyrisk, medan nästa dag är becksvart. Jag ska ge ett exempel.
12 april 2012, Älvdalen:
- Vilodag
”Idag åt jag inga värktabletter – och då får jag genast ont. Jätteont. Det värker hela tiden, inte den muskulära värken som är okej – utan djupare, inne i själva ländryggen. Vad jag än gör får jag ont, så det blir till att vila ännu mer. Igen.
Det gör så ont i mig. Är jag gjord av porslin? Varför är det såhär? Kan det aldrig vända?
Jag inser att det här är det jag vill mest av allt. Ändå skiter sig allt. Jag lovar att jag inte ska ta saker för givet mer. Jag ska alltid vara glad om jag slår pers. Jag ska vara glad när jag har gjort ett bra pass. Jag ska uppskatta att bara kunna träna, bara jag får chansen igen.
Jag inser att det jag önskar mest av allt i hela världen är att min kropp ska fungera. Skit samma om jag aldrig kan vinna SM-guld eller nå landslaget. Ge mig bara chansen att se hur långt jag kan nå, för det här livet är fan inte värt någonting.”
Min självkänsla var körd i botten. I efterhand inser jag att jag hade behövt ha en större trygghet på andra områden än mitt idrottande. I andras ögon hade jag massor av andra talanger och förmågor att falla tillbaka på – många såg mig som extremt mångsidig. I mina ögon handlade ju allt dock om simning – och det spelar ärligt talat ingen roll vad omgivningen tänker, om man i sitt eget huvud lägger alla äggen i en korg. Titta på Johan Olsson, Therese Alshammar eller Sanna Kallur. De har alla dragits med skador och motgångar, men lyssnar man noga i intervjuer och inslag märker man att de alla pratar om att idrottandet bara blivit en del i deras liv. Idrotten definierar inte hela deras personlighet. Att lägga alla ägg i en korg funkar ett tag, så länge det går bra. Men när korgen kraschar har man inget att falla tillbaka på. Det är inte värt att bli en prestationsmaskin utan annan identitet.
När USA-planerna hade grusats hade jag som sagt ingen bra, alternativ plan. Av en slump hade jag dock sökt ett stipendium motsvarande ett års studier på Villanova University, utanför Philadelphia. Stipendiet hade ingenting med idrott att göra, utan var finansierat av den nu framlidne Dr. Peter Wallenberg och tilldelades baserat på akademiska meriter. Jag fick stipendiet (!!!). Jag tror inte jag fattade hur stor grej det var då, vilken enorm ära det var. Men åter igen, mitt mind set var helt inställt på simning. Problemet med stipendiet var att NCAA inte tillät mig att simma. Jag ställdes alltså mellan valet att bo kvar hemma i en träningsmiljö där jag vantrivdes och inte var välkommen, eller åka till USA (en objektivt sett fantastisk möjlighet) och då behöva träna helt ensam. Jag har nog aldrig varit riktigt tydlig mot min omgivning i hur svårt beslutet var. Efter några dagars vånda och stora diskussioner med mor och far bestämde jag mig för att åka, mest för att ”det kan väl inte bli värre än hemma?”.
Efter en sommar med ett halvdant SM gick flyttlasset till USA. Jag började träna själv, utan tränare eller träningskompisar, vilket till en början gick rätt så bra. Men jag var inte helt till freds. Jag kände mig illa till mods över att jag hade tagit det vansinniga beslutet att välja att flytta till en miljö som inte var idealisk för elitidrott. Det var på något vis fegt och dåligt. Inte synonymt med hur en riktig elitidrottare ”skulle” agera. Så skulle aldrig Gunde ha gjort.
I september, efter en månad i USA, åkte jag på ännu ett tungt bakslag skademässigt. Då var det fruktansvärt tungt. Att gå på behandlingar och fylla i mängder av försäkringspapper var inte roligt, och att vara långt ifrån tryggheten och familjen gjorde inte saken bättre. Där tvingades jag också ge upp tanken på att åka hem och simma SM i Helsingborg i november.
Nu ska jag ändå vara tydlig med att paradoxalt nog hade jag en hel del kul under den hösten också. Är det någonting jag har lärt mig är det att en depression (vilket jag helt klart hade) inte innebär att man varje vaken sekund är tyst och inåtvänd. Man kan ha kul också, varje dag är inte en dålig dag. Utåt kan man framstå som glad och sprallig, men depressionen och tankarna finns ändå där, man bär det med sig. Lite som en sjukdom.
Min käre vän (tillika flitig skribent på Simma) Anders Melin tog emot mig i New York precis efter att jag hade åkt på mitt skadebakslag. Även om Anders själv aldrig hade några större skadeproblem under sin simkarriär tror jag han förstod att livet där och då nog inte var så jäkla lätt för den till synes så framgångsrike Nils. Jag är innerligt tacksam att han tog emot mig och fick mig att tänka på annat.
Det blev alltså inget SM, men jag åkte ändå hem över Thanksgiving. I samråd med mamma och pappa hade vi bokat in diverse läkar- och sjukgymnastbesök. Naiv som man är bygger man upp en slags förhoppning om att ”om jag bara biter ihop fram till dess, så kommer allt lösa sig”. Så var det ju inte, givetvis.
Läkarbesöket tog 10 minuter. Den erkänt duktiga ortopeden undersökte mig översiktligt, testade mina reflexer och sa sedan att han inte kunde göra något, att det bara var att fortsätta med rehab, men att det kanske var idé att fundera över om jag verkligen skulle fortsätta elitidrotta. Därefter tackade han för sig och meddelande att besöket kostade 1100 kronor.
Där och då var botten på hela min resa. Fyfan, rent ut sagt. Det är den värsta stunden i mitt liv. Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer må så dåligt igen. Det var som att hela min värld bara rasade. Jag bet ihop genom hela läkarmötet, men ute i trapphuset började tårarna rinna och väl ute i bilen forsade de ut. Jag kommer ihåg pappas uppgivna ansiktsuttryck när hans 19-årige son storgråter och kvider: ”Jag vill inte leva mer.” Samma 19-åring som i mångas ögon hade ett fantastiskt liv, fullt av möjligheter.
Vägen tillbaka (november 2012-november 2013)
Det som verkligen förändrade allt var när jag efter några dagar hemma i Sverige, dagen innan jag åkte tillbaka till USA, ringde min fd coach Göran. Göran hade under sommaren flyttat till Los Angeles och vi hade ett långt samtal. Där och då, mitt i all misär, började vändningen. Både fysiskt och mentalt.
Med Göran är det raka rör som gäller. Och det var precis vad jag behövde. Han sa åt mig att börja simma igen. Två gånger i veckan á 30 minuter, bara för att få vattenvana. Utöver det var det dags att gå in i gymmet och bygga muskler. Göran tyckte att jag skulle bygga upp en grundstyrka, så skulle ”det nog ordna sig med ryggen”. Utöver det gav han tydliga order om att jag skulle engagera mig mer i andra grejer än simning. ”Det finns fan ingen simmare som simmar så lite som du gör, men som tänker så mycket på simning. Nu ska du börja träna mer och tänka mindre” sa han krasst.
Under våren (2013 alltså) började jag sakta men säkert må bättre. Jag var aktiv i ett dokumentärfilmsprojekt på skolan, som verkligen fångade mitt intresse. Där och då var det ett steg in på förbjuden mark att ta göra saker som inte hade någon koppling till idrotten – men det visade sig vara ett steg på vägen tillbaka, både mentalt och fysiskt. Plötsligt handlade inte allt om simning längre. Jag körde mina pass, följde min plan – sedan fokuserade jag på annat.
Träningen gick bättre och bättre – och det var kul! Det var korta pass, mycket teknik och mycket fokus på kvalitet. Jag hade förvisso ont periodvis, men jag tror det handlar om bra och dåliga spiraler; nu fokuserade jag på det program jag och Göran lagt upp, istället för bara att fokusera på hur ryggen kändes. Jag fick några bakslag, men genom att jag plötsligt klarade att hantera dem mentalt blev det inga mentala breakdowns som det tidigare alltid blev.
Jag började bygga upp mina målbilder. Jag lyssnade på samma låtar, om och om igen. Favoriterna var Allting kommer bli bra (Den svenska björnstammen), Genom eld (Oskar Linnros) och Now we are free (Soundtrack från Gladiator). Jag ryser fortfarande varje gång jag hör de låtarna. Om jag lever mig in tillräckligt mycket kan jag plocka fram samma känslor som jag hade då och ibland få fram tårar. Jag visualiserade alltid hur jag på SM i Göteborg 2013 skulle komma in i Valhallabadet, känna mig självsäker, trygg och beslutsam. Det var finalpass, nedsläckt, jag skulle simma tills jag var helt slut, komma i mål och det skulle ha gått bra. Sedan skulle alla mina kompisar vara på läktaren och applådera. Jag skulle lyckas. Så skulle det bli.
När mitt år på Villanova University närmade sig sitt slut hade jag förbättrat mina styrkeresultat avsevärt. Jag har genetiskt inte speciellt lätt för att bygga muskler, men jag blev i alla fall starkare. Tekniken i vattnet kändes riktigt bra, dessutom. Men framförallt hade jag byggt upp min raserade självkänsla. Nu var det jag som bestämde. Jag hade tagit kontroll över min kropp, den hade inte kontroll över mig längre.
Jag kom hem i mitten av maj för min stora comeback – Filbyter Cup i Linköping. Första loppet var 50 fjäril. Jag slaktade både mitt kortbanepers och mitt långbanepers – och trots att jag under de senaste två åren varit skadad och knappt kunnat träna fjärilsim kvalade jag nu in till sommarens SM på 50 fjäril. Jag vann 50, 100 och 200 bröstsim. Jag krossade pers som då hade hunnit bli tre år gamla. Det var fantastiskt.
Nu tänker du som läsare kanske: ”Men vad hände med skadorna?”. Jodå, de var där. Varje dag. Jag gick exempelvis upp 30 minuter före alla andra på tävlingen för att kunna köra mina morgonövningar. Jag fick ligga på min spikmatta mellan tävlingspassen för att orka hela helgen. Och givetvis åt jag smärtstillande. Till följd av mina ryggproblem hade jag också börjat få problem med spänningar i bäckenet och ljumskarna. Jag fick en brusten ljumske under våren som jag led av under större delen av 2013, och ryggen gjorde ont både i vila och träning. Men den stora skillnaden var min sinnesstämning. Jag fokuserade inte på smärtorna, skadorna och allt jag inte kunde göra – utan på hur stark jag kände mig, hur bra tekniken var och allt jag faktiskt kunde göra.
Efter Filbyter Cup fick jag plötsligt veta från min tränare att ”det vore roligt att se mig på träningen”. Jag avböjde inviten vänligt men bestämt och fortsatte att träna själv. Jag sa de saker jag ville få sagt till de människor som jag hade känt mig sårad av, sedan körde jag mitt eget upplägg. Jag hade ingen lust att vara i en miljö som bara fick mig att må dåligt. Jag hade istället tät kontakt med Göran i Los Angeles, jag tog hjälp av klubbens assisterande tränare och jag for till Hagfors och körde ett antal teknikpass tillsammans med Anders Olsson och hans legendariske tränare Anders Roos (mannen som myntade uttrycket ”Simma fort, så får du en bra tid”).
Efter sommarens SM, som gick ungefär lika fort som Filbyter Cup, var det dags att lägga planen mot det stora målet, höstens SM. Jag insåg att jag bara hade gjort en bråkdel av den träningsvolym som många av mina konkurrenter gjorde (jag simmade 3-4h/vecka under våren). För att orka 200 bröstsim på ett bra sätt behövde jag göra en del jobb på min grundkapacitet. Jämfört med sommaren två år tidigare tränade jag nog i princip lika mycket barmark, men med skillnaden att jag nu var lugn och harmonisk – inte manisk. Det var en enorm skillnad mentalt. Klart jag hade dåliga dagar när jag tvivlade, var frustrerad över min rygg eller ledsen över att min idrottskarriär inte blivit som jag velat. Men jag mådde mycket bättre.
Efter sommaren flyttade jag till Uppsala och började läsa på juristprogrammet. Efter några veckor kände jag hur bra juridiken passade mig och jag fick snabbt bra kompisar och ett liv som student, även om jag inte var speciellt aktiv i studentlivet i början.
Jag tränade tillsammans med Upsala Simsällskaps elitgrupp två-tre pass per vecka. Jag körde utöver det ett eller två simpass ensam, där jag fokuserade på teknik och bröstsimsövningar. Detta kompletterade jag med en hel del rullskidor, rodd, löpning och styrka. I början av hösten mer fokus på volym, men mer och mer fokus på anaerob träning och sprint ju närmare SM jag kom. Det var alltid väldigt svårt att förklara för någon utomstående att ”Jo, jag är skadad, fast jag kan ändå tävla.” Jag var väldigt orolig för vad chefstränaren i Upsala Simsällskap, Vitalik, skulle tänka och tycka om att jag kom och drällde, körde specialserier, bara simmade vissa pass, osv. Lyckligtvis var Vitalik väldigt förstående och gav mig bra feedback på min simning.
SM i Göteborg blev precis den saga jag drömt om. Det jag visualiserat så många gånger gick i princip i uppfyllelse. Var det en slump? Nja. Tankens kraft är stor, för jag tror framgången satt i mitt huvud. Jag hade kunnat tänka: ”Fan vad dåligt, jag tränar bara 20 % av vad mina konkurrenter tränar” – och känna mig slagen på förhand – men hade det stärkt mina aktier? Nej. Så jag gjorde tvärt om. Humlor kan flyga, så att säga.
Jag fortsatte visualisera och slaviskt tro på min egen förmåga. Mitt mantra var: ”Tankens kraft är stor”. Jag minns väldigt väl hur jag satte på Gladiatorlåten när jag gick mot Valhallabadet för att simma in för min B-final på 200 bröstsim. Jag minns hur mycket beslutsamhet det gav mig. I försöken hade jag slaktat mitt nysatta pers från DM och precis missat klubbrekordet. Jag droppade ytterligare en sekund på kvällen – och slog klubbrekordet. När jag kom i mål och såg tiden var lyckan total. Jag gick bort till mina lagkompisar på läkaren, som satt där, precis som de hade gjort alla hundratals gånger jag visualiserat detta ögonblick. Vartenda jävla rehabpass. Under 2,5 års tid. Då kom tårarna. Allt bara brast. Jag grät i 30 minuter.
Ganska precis ett år tidigare hade jag gråtit lika mycket tårar, av hela andra anledningar. Den värsta dagen i mitt liv. Nu, den bästa dagen i mitt liv. Jag vet inte om min omgivning riktigt förstod hur glad jag var, eller varför – hur mycket det som just hänt betydde för mig. Klart att alla mina kompisar visste hur länge jag haft skadeproblem, men jag tror inte de visste om min mentala resa. Och någonstans tror jag man måste uppleva det själv för att riktigt kunna förstå.
Resten av SM gick bra av bara farten och jag slog ännu fler pers och klubbrekord. Och där och då skulle också min karriär som elitidrottare ta slut. Men det visste jag inte då.
Det nya livet
Efter SM passade jag på att göra en ny MR-undersökning. Mina besvär var trots allt kvar. För att ge exempel: En månad före SM hade jag under ett par dagar så ont att jag inte kunde voltvända och inte kunde starta från en startpall. MR-svaret kom efter några veckor och beskedet var tungt, om än ganska väntat. Jag hade nu inte bara en, utan två trasiga diskar. Jag hade alltså simmat SM med två diskbråck, en halvtrasig ljumske och konstant irriterade ryggmuskler.
Någonstans kände jag plötsligt att jag inte var beredd att offra allt längre. Givetvis ville jag mycket mer med min simning, men jag var där och då väldigt trött på simningen, det fanns inte mycket glädje kvar. Missförstå mig inte. Jag älskade simning; SM i Göteborg var fantastiskt och känslan efter 200 bröstsim är den bästa känsla jag haft i hela mitt liv. Men, simning var tyvärr synonymt med min kamp mot kroppen, konflikter och ensamhet. Beslutet växte fram och när jag väl bestämde mig kändes det bara naturligt att sluta simma.
En viktig parameter, bortsett från diskbråcksaspekten och att jag nått mitt stora mål, var att simning inte längre var min identitet. Studentlivet i Uppsala hade gett mig mängder av nya kompisar och när jag slutade simma var den enda faktiska skillnaden att jag slutade gå till simhallen varje kväll. Jag var fortfarande samma människa. Min sociala samvaro fanns nu i mina studiekamrater. Alla ägg låg inte i en korg längre.
Det är mycket troligt att jag kommer ha ryggbesvär resten av mitt liv. I perioder hanterar jag det bra, i perioder har jag fortfarande jobbiga dagar och psyket sviker. Det är jobbigt att ibland ha ont i vardagssituationer, eller att inte kunna träna som jag vill. Men jag är för det mesta ganska bra på att tänka rätt. Åren av mental träning har bevisligen gett mig något.
Jag är dock oerhört glad just nu, för den här våren har jag för första gången på flera år kunnat träna simning utan smärta. Bara två pass i veckan, men fortfarande. Mina skador har gett mig en helt ny dimension i hur mycket jag uppskattar träning. De dagar eller veckor när jag kan träna i princip smärtfritt flödar endorfinerna överallt. I sådana lägen kliar det väldigt mycket i fingrarna. Trots det lilla jag simmar nuförtiden, känner jag hela tiden hur mycket kapacitet som egentligen finns kvar i mig. Jag blev aldrig klar. Jag var klar med kampen mot skadorna, att simma med smärta och bergochdalbanan i mitt eget huvud – men jag blev aldrig klar som idrottsman.
Klart att jag är nyfiken på hur snabb jag hade kunnat bli om jag inte blivit skadad. Jag är ändå väldigt stolt över att jag var så envis och noggrann i min rehab, att jag klarade att förbättra mig trots mina skador – men framförallt är jag stolt över att jag klarade att vända mina tankar och komma tillbaka som människa. Den mentala jag resan jag gjort har gett mig styrka, självtillit och ökad empati och förståelse för andra människor.
Jag får ibland frågan om jag hade velat göra någonting annorlunda, om jag ångrar något. Exempelvis att jag fortsatte bomba på trots kroppens signaler, att jag inte slutade direkt, eller liknande. Jo, jag har nog tänkt i de banorna. Men jag inser att det inte hjälper, så jag har slutat tänka så.
Först och främst: Vad ska jag ångra? Jag gjorde ju alltid, i varje situation, det jag trodde var det bästa. Det är alltid lätt att vara efterklok. Man vet inte riktigt vad som var orsak och vad som var verkan med mina skador. Kanske hade jag redan en diskbuktning när jag fick min första ruptur i april 2011, kanske utvecklades diskproblemen till följd av rupturen. Troligtvis hade jag fått ryggproblem på ett eller annat sätt oavsett hur jag tränat, på grund av mina gener. Med det sagt kan jag såklart i efterhand inse att jag med facit i hand skulle ha gjort saker annorlunda. Men nej, jag ångrar ingenting.
Hade jag kunnat vrida tillbaka till klockan hade jag fortfarande valt att satsa på simning – för de positiva delarna med mina år som simmare väger ändå över. Det viktiga är att jag mår bra nu. Som Svenska Björnstammen sjunger:
”Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig.”
Avslutande reflektioner
Mental coaching har varit ett inslag i mitt liv under en väldigt lång tid. Och jag menar verkligen ”liv”. För det handlar inte bara om att mentalt träna sig på att maxprestera i sin idrott. En stor del av min mentala träning och det stöd jag fått från min mentala coach har handlat om att bejaka andra sidor av mig själv. Bli snäll mot mig själv. Känna tacksamhet. Finna harmoni. Dessutom, vill man simma fort måste man vara i harmoni – det går hand i hand. Det var min mentala coach som fick mig att inse kärnan i mina problem och som gav mig verktygen att ta kontroll över mina tankar.
Det är synd att inte mental träning är mer socialt accepterat. Många tänker kanske att det är bara psykiskt sjuka som går på mental träning. Jag skulle vilja vända på det: de idrottare som går på mental träning blir snarare i sitt psyke och kan förhoppningsvis klara sig undan psykisk ohälsa. Vi idrottare tar hjälp i alla andra avseenden – tränare, fysios och dietister – men glöm inte att det som finns innanför pannbenet ibland behöver en coach också! Tankens kraft är stor – utnyttja den. Fråga Johan Olsson eller Susanna Kallur.
Hur hanterar man en simmare som är skadad?
Har man gått igenom en allvarlig skada som elitidrottare vet man hur mycket ens liv vänds uppochned. Det bästa du kan göra som tränare, träningskompis eller förälder är att visa att du finns där. Det låter flummigt och klyschigt, jag vet. Men för mig betydde det otroligt mycket att veta att det fanns människor runt mig som stöttade mig. Ofta räcker det med en enkel fråga: ”Hur är det?”. Orkar personen inte svara har du i alla fall visat att du bryr dig.
Som tränare är detta extra viktigt. Det är svårt att vara överallt, att se alla. Men ärligt talat: Är det någon gång en simmare behöver sin tränare är det när hen är skadad. Då gäller det att inkludera den skadade simmaren så mycket som möjligt, få den att känna sig som en del av gruppen. Jag kan kanske inte klandra någon för att ha handlat i ont uppsåt gentemot mig, men jag hade säkerligen mått bättre av att bli inkluderad i träningsgruppen, istället för exkluderad.
Som förälder handlar mycket om att förstå hur jobbigt det kan vara för ditt barn. Och samtidigt förstå att du kanske inte förstår. Ha respekt för att ditt barn agerar irrationellt eller omoget. Jag vet att mina föräldrar inte alltid tyckte våra långa samtal var konstruktiva, men för mig var det viktigt att få ha någon att bara ösa ur mig all skit hos.
Jag har haft människor i min omgivning som sårat mig mycket. Jag kan kort säga att min simklubb behandlade mig på ett bedrövligt sätt. Men tack vare att jag hade andra stöttande människor runt mig tog jag mig tillbaka mentalt. Utan stöd hade det nog inte gått. Som en klok person sa till mig en gång: ”Det är det vi människor är till för – vara medmänniskor.”
Hur får vi våra simmare att inte lägga alla ägg i en korg?
Det här är kanske knäckfrågan. Jag tror man måste inse att man oundvikligen måste lägga många ägg i en korg om man ska vara elitidrottare. Det är nog oundvikligt att man åtminstone delvis identifierar sig med sin idrott – men jag tror det är viktigt att hitta en balans. Titta på Johan Olsson och Sanna Kallur, åter igen.
Det handlar inte om att uppmuntra våra 18-åriga talanger att gå ut och festa på fredagskvällarna. Det handlar om att ha en bra självkänsla, bortom självförtroendet inom sin idrott. Simning är något man gör, inte något man är. Det funkar att lägga alla ägg i en korg så länge det går bra. Men förr eller senare spricker den där fantastiska bubblan; genom skada, sjukdom eller att karriären på ett eller annat sätt tar slut. Vem är man då om man har glömt bort sin identitet utanför idrotten? Läs Lovisa Ericssons krönika, lyssna på Emma Igelström eller Mikaela Laurén. Jag tror man dessutom presterar bättre om man hittar en balans. Utmärkande för de flesta stora idrottare jag känner är att de alla är duktiga på att slå av och slå på sitt idrottsfokus. Jag var aldrig av/på – jag var alltid på.
Som förälder och tränare kan man fundera över vilka signaler man sänder till simmaren. Mina föräldrar har aldrig pushat mig över några gränser, det är det jag själv som har gjort. Däremot har deras support varit helt avgörande för att jag skulle klara av mina svårigheter. Familjen bör enligt mig vara en fristad från idrotten, där ska man alltid få vara sig själv – personen bortom idrotten. Det är därför jag tror det är farligt att pusha sina barn för hårt. Effekten kanske blir att barnet känner att hen måste prestera i sin idrott för att duga inför sin egen familj.
***
Jag kan varmt rekommendera SVTs dokumentärfilm ”Medaljens pris” (finns på Youtube), samt P1-dokumentären ”Susanna Kallur och kampen mot kroppen” – båda dokumentärerna skildrar på ett bra och gripande sätt delar av det jag beskrivit i min text.
Jag hoppas du som läst detta fått åtminstone någon tankeställare. Jag gör inga anspråk på att vara allvetande och ha empiriskt stöd för mina ord – men kan detta hjälpa någon ung simmare, någon tränare eller någon förälder att undvika en skada, en depression eller en identitetskris – eller helt enkelt bara vara en god medmänniska – har denna text lyckats.
Om du har frågor kan du höra av dig på nils.ivars@live.se.
Slutligen vill jag rikta ett tack till de som betytt allra mest för mig under åren jag var skadad.
Göran, Niklas, MC, Roos, Ida, Lennart, Filip, Karin och inte minst min familj. Tack för allt.
Nils Ivars
maj 2015
