1. Produktutveckling
Handen på hjärtat: Att titta på simtävlingar är dötrist utom för en handfull nördar. Det vittnar alla tomma åskådarplatser om. Inte ens till World Cup i Stockholm kommer det publik trots deltagande av världsstjärnor. Man kan ju undra varför Stockholms alla simklubbar inte låter sina medlemmar se och lära av några av världens bästa simmare på hemmaplan. Är det för enahanda? Kan simtävlingar inte längre konkurrera med dataspel och TV-idolfjant?

Ett storslaget undantag upplevde vi under de olympiska spelen 1980 i Moskva. Simstadion var fullpackad med åskådare som tittade på ett oändligt antal försöksheat på 1500 frisim. Det visade sig att det var morgonskiftet på traktorfabriken som var utkommenderat att heja på alla simmare oavsett nationalitet eller kvalitet. Det är kanske ingen metod för oss i Sverige. Det är egentligen bara under olympiska spel som simtävlingarna har hög status.

Jag tror att vi måste produktutveckla svensk simning. Inte bara för att locka publik utan lika mycket för att attrahera barn och ungdomar att satsa på simning. Prova nya vägar och koncept. Vi ser i dag exempel på idrotter som varit minst lika stockkonservativa som simningen, men som anpassat sig till tidens krav och vunnit publik och medieutrymme. Längdskidåkning har djupa traditioner av blåbärssoppa och snor men som trots protester från fundamentalisterna gjort succé med sprint, mixade lag, jaktstart och banracing runt slottet i Stockholm. Triathlon har plötsligt blivit mediernas kelgris, skidskytte och orientering likaså. Det är många idrotter som gör anspråk på publikutrymmet på simningens bekostnad.

2. Idéer
Man måste från högsta simledningen uppmuntra idérika personer och stötta experiment av olika slag. Varför inte på nationell nivå prova mixade lagkapper. Testa mångkamp (Swimathlon), lagkapp med en sumsimmare, en junior, en senior och en mastersimmare i samma lag. Kalla det generationskampen. Kan kanske vara ett sätt för klubbarna att visa upp sin bredd. Vem tar initiativet? Starta en tankesmedja.

3. Mångfald bättre än enfald
Självklart skall utländska simmare få delta på de Svenska Mästerskapen. Vi måste uppmuntra simningens globalisering och mångfald. Svensk simning har inget att vinna på en protektionistisk politik. Våra simmare tjänar på att så ofta som möjligt möta internationell konkurrens. Vissa regler måste uppfyllas för öppna SM. De utländska simmarna skall representera sitt hemland eller sin lokala klubb. Svenska simklubbar skall inte få värva utländska simmare för att samla poäng. Den bäste simmare från en svensk klubb blir svensk mästare och klubben tillgodoräknar sig poängen. De utländska simmarna tävlar om ett Internationellt svenskt mästerskap som inte ger några poäng. De utomsvenska simmarna finansierar själva (nationellt förbund eller hemmaklubb) sina resor och uppehälle.

4. ”Bergspris”
För att stimulera simmarna att simma fort så ofta som möjligt bör man införa ”bergspris”. Exempel: Ett svenskt rekord under försöken belönas med 5000 kronor. Om samma simmare slår sitt rekord från försöken i finalen får denne(a) ytterligare 10000 kronor. Vidare belönas den junior som vinner en senior- SM final med 5000 Kronor. Det lär inte bli alltför stora summor som skall delas ut. En sponsor kan kanske ställa upp på detta.
Av någon anledning erinrar jag mig ett citat från Birger Buhre: ”Stark ström går med egna vågor genom havet”. Tänkte jag på EON?

5. Rysk dopning
1987 tror jag det var. Jag var FK och vi arrangerade en tränarkonferens i Borås. Som gästföreläsare hade vi inbjudit cheftränaren för Sovjets simlandslag. Sovjetunionen var då en stark simnation. Han hette Waisikovski och släppte en rejäl bomb under sin föreläsning. Han berättade utan omsvep att man systematiskt dopat de ryska simmarna. Anledningen var att man skulle ha en chans mot de likaså dopade östtyska simmarna i en anabol landskamp dold för omvärlden bakom järnridån. Detta fick naturligtvis stor uppmärksamhet men mynnade snart ut i en gäspning. Utan den minsta anklagelse eller misstanke  skulle det vara intressant att höra vad vår nye landslagstränare Andrei Vorontsov vet om detta.

Jag har stort förtroende för den nya trojka som skall leda svensk simning Back on Track. Den vittnar om mångfald.

Ett Godare Nytt År önskar Pålle

Nu kan man läsa inlägg om ledarskap på simma.nu, såväl på den svenska som danska sidan. Man gillar inte riktigt ledarstilen på det danska nationella träningscentret, men gillar Thomas Janssons trevliga, tillitsfyllda och lyssnande ledarstil. Det finns de som inte gillar Paulus Wildeboers stil, vilken enligt simma.nu pendlar mellan fascist och medeltidsmänniska – om man inte just nu är simmare på centret, för då kanske man gillar Paulus ändå. Enligt tidigare världsmästaren, Jeanette Ottesen och nybakade världsmästarinnan Rikke Möller Pedersen, så är det Paulus som har skapat framgångsvågen i Danmark. Lotte Friis och Pernille Blume har dock åkt till Nice. Chris Christensen flyttade till småklubben och hittade – topp performance. Det finns simmare som får resultat efter att ha lämnat centret. Det finns de som kommit till centret som ännu inte har persat så mycket trots tränarens utfästelser. Det finns simmare på centret som har lyckats och det finns de som inte har lyckats lika bra. Många killar har lagt av, medan flera av damerna har täljt guld, nu senast världsmästare på t ex 4x100 medley och europamästare på 4x50 fritt. Alla modeller förekommer. Helt klart är att 10 medaljer på VM berättar någon sorts historia för mig.

Jag tror att många ledarmodeller behövs om vi talar om topp performance. Vissa simmare har det helt enkelt bra med en stentuff tränare där rollfördelningen är klar och andra vill ha ledare med en annan stil. Hur skulle det vara om man frågade de aktiva? Det brukar reglera sig automatiskt, genom att simmare söker sig till, eller ifrån en träningsmiljö. Detta kan då inte ske i klubbar där man som ensam på orten erbjuder det man tror på och många gånger torskar, andra gånger är skicklig eller har tur med sin modell. Det finns otaliga exempel på ”tuff miljö” som har hållt ett tag, för att sen haverera. Vissa miljöer som präglas av ”snäll stil” har, omvänt totalmassakrerat möjligheterna för unga medlemmar att utvecklas till något som ens är i närheten av elit. Resultat på toppen finns inte på kartan där. Om målsättningen är klart uttalad elit på hemsidan och man inte lyckas leva upp till den, måste man tänka om, antingen på målen eller på arbetssätt. Det kan vara uppfriskande att på årsmötet skärskåda hur det gått med måluppfyllelsen. Våga göra det även om det inte är så kul alltid. Bra för medlemmarna!

Det framstår som att det inte finns endast ett sätt att bete sig på som tränare för att simmare ska prestera på toppen, lika lite som att det endast finns ett sätt att simma crawl eller bröstsim. Och inte heller är det läge att kritisera så mycket, mer kanske betrakta - resultaten brukar tala för sig själv. Alla modeller kan väl få finnas utan att man baktalar det hela bara för att man inte instämmer.

Paulus vet vad som ska till för att nå toppen, de danska simmarna har uttalat sig flera gånger om att han är världen bästa tränare, eller i varje fall en av de bästa. Det tror jag också att han är, även om han uttalar sig klumpigt lite då och då, såväl till pressen som i simhallen. I Danmark har tränarna kritiserat och baktalat i långa banor – vilket man gjorde även med Mark Regan, för att sen kovända och mena att snubben är jättebra och offentligt erkänna hans talanger. Hmm, ibland luktar det av vkevk (vända-kappan-efter-vinden-klubben), alla vill ju egentligen vara kompis med en stjärna som Paulus. Eller inte. Kanske bara ligga i slagläge för att bli kalif i stället för kalifen, jobbet är ju öppet just nu, bäst att vara PK.

Därför ska uttalandet från Ricki C på simma.nu ´s danska sida att landstränaren ska vara en dansk för att kunna ”kommunicera”, synas i sömmarna med lite mer källkritik och frågor som: ”vaddå – fattar ni inte engelska?” och ”jaha, ni har tack vare att man bara kan kommunicera på danska, inte importerat en enda smart idé från utlandet som Sverige eller USA?” Typiskt danskt, kan jag säga efter att ha jobbat där i 6 år, mycket protektionistiskt, kanske lite narcissistiskt, och föga utvecklande. Riktigt dumt rent av? Dansk ledarstil har en del att fundera över…..

Jag är helt övertygad om att vi behöver mer av pragmatisk satsning på topp och bredd i Sverige – utan skitsnacket. Vi har nog av Jante-lag i landet vilket inte är så trevligt. Vi behöver en stenhård satsning av simmare och tränare – men bara av de som vill nå toppen. Jag har skrivit om kompromisslöshet tidigare. De som inte vill satsa på elit, ska inte behöva göra det, det ska finnas alternativ.

Det har varit lite inne ett tag, att tala om ”situationsanpassat ledarskap”, enligt Hersey – Blanchards modell. Det är lite ute att bara prata om en uppdelning i auktoritärt, demokratiskt och laissez-faire (låt-gå) ledarskap. Det är önskvärt med en pendlig i stil och framförallt i hur mycket styrning man påverkar i gruppen med, allt i förhållande till gruppens utvecklingsnivå. Eller individens utvecklingsnivå, vilket jag menar är mer korrekt. Olika situationer behandlas på olika vis i samma grupp, med utgångspunkt i vad som värderas av ledaren, för att gruppen ska komma närmre sina mål. Efter hand som grupp/individ utvecklas, så övergår mer ansvar till deltagaren. Detta utesluter således inte att ledaren i vissa situationer styr ”som en hård hund”, medan det läggs mer ansvar på gruppen/individen i andra (t ex Bengan Johansson i handbollslandslaget).

Ibland är det tungt, speciellt om man har höga mål. Tål du inte att det blåser på toppen, så packa ihop tältet. Eller lär dig något. Hårt? Ja visst är det så. På toppen av internationell simning är konkurrensen knivskarp och ska så vara. Lär dig något eller låt bli.
Att se hela människan i stället för ”klubbens långsiktiga målsättning” är mycket viktigt och att inse att atleter på toppen har andra behov än Lisa och Pelle i crawlskolan eller i sumsimgruppen. Målsättningen på hemsidan är ofta politik som bara är så PK - något annat vågar man ju inte publicera på hemsidan och försvara, eller hur? En toppsimmare i en klubb är inget resultat av sytematiskt arbete – det kan vara ren tur oavsett ledarstil.
På toppen behövs långsiktighet, professionalism, tuffhet, tid, meter, kvalitet, en trimmad kropp, jättebra teknik, kontrollerad fysiologisk träning, gott humör, kunskap, testade gränser, toppmotstånd till träning, mental kapacitet, etc, etc - Allt!

Vem i en normal simklubbsstyrelse känner till vad som behövs, tillräckligt bra för att förstå vad som ska till? Ytterst få! Tillåt mer, lita på fler, låt bli att döma utan att veta. Alla modeller behövs och simmare kommer att söka sig till rätt vattenhål. Orimligheter ska skalas bort, det är klart. Dvs Paulus och andra som honom kanske behövs – i rätt miljö?

Förbundskaptenen måste ha helhetsgrepp på verksamheten och veta vad som behövs för hög och för låg, tränarna på landslagscentret ska ha väldigt klart för sig vad som ska till på toppen och genomföra det med trovärdighet. Inga kompromisser där! Jag vill till sist påpeka att jag INTE förhärligar ”stentuff attityd” eller ”supersnäll attityd” utan ”ge dem det de vill ha” och att det kan finnas olika handskar till alla de händer som finns där ute.

Tränare för Svenska seniorlandslaget säsongen 12/13 & lite till..

Simmarvänner!

Jag har i en tidigare krönika bl.a. ”pratat om”, hur man skulle kunna gå till väga, då det gäller uttagningar av tränare till de olika landslagen. Det finns ju onekligen flera sätt och vilken är då det optimala?

Världens bästa simnation alla kategorier; USA tar alltid ut de tränare som påvisat bästa resultatnivå gällande fler än en simmare. Är inte det ett bra synsätt, så säg...

Man kan ju hoppas och tro att ansvariga på Simförbundet, har koll på vad de nu aktiva tävlingstränarna i Sverige och aktiva svenska tävlingstränare utomlands har åstadkommit under sin hela tränargärning. Har de den kollen?

Är man lat och okunnig, kan man ju ta ut tränarna efter vad de simmarna man för tillfälligt tränar, presterat det senaste året. Kanske inte det bästa sättet, men det fungerar säkert...
Jag tycker dock inte att man ska ta ut tränare efter resultat gjorda på Svenska Mästerskap, då det definitivt inte ger en fullständig bild av hur det ser ut på tävlingssidan.
Ett bättre sätt är då att titta på Octo-rankingen i 50:a vart år; en tävlingsform som samtliga svenskar har tillgång till, oavsett vilket land de bedriver merparten av sin träning i.

Jag påstår att om man är top 3 (oavsett distans) i Sverige, på Octos 50m ranking, är man ”rätt så duktig”, åtminstone i ett Nordiskt simperspektiv.

Tittar man på årets Octo blir det riktigt intressant.....

Härmed korar jag Täby Sim till årets bästa seniorklubb, även om de inte vann klubbstriden på Ute SM!
22 klubbar har 1-6 simmare som är top 3 i Sverige i 50:a 2012.
Vad gör en bra seniorklubb? En stark och smart organisation, kompetenta tränare, utbildar talangfulla simmare, samt har en stark vilja till att prestera optimala resultat.

6 klubbar sticker ut med antal top 3-simmare;

Täby: 6 simmare
Neptun: 5 simmare
Helsingborg: 5 simmare
Väsby: 4 simmare
Linköping: 3 simmare
Spårvägen: 3 simmare

Har man inte koll på historien (aktiva tränares totala CV), bör tränarna från ovan klubbar vara synnerligen intressanta för seniorlandslaget.

Följande klubbar har 2 simmare på årets top 3-ranking;

Triton, Polisen, Sjöbo, Uppsala, Mölndal, Ran, Järfälla och Uddevalla.
Dessa klubbars tränare är också intressanta i ett nyhetsperspektiv.

Nedan klubbar har en respresentant på årets top 3-ranking, vilket i sig också är en bedrift;
Södertörn, Malmö, Jönköping, Elfsborg, Sundsvall, Iden, Kungsbacka och Tureberg.

Trots att ovan säger så otroligt mycket mer än poängräkningen på SM, tycker jag att vi ska fortsätta med klubbpoängen på våra mästerskap. Det skapar teamkänsla, det är ett mätinstrument för många klubbar, bra att påvisa för lokala sponsorer etc, etc.

Jag vet att debatten har varit livlig gällande icke Svenska medborgare på SM/JSM och mitt förslag är att våra ”utlänningar” ska få fortsätta att medverka på våra mästerskap. Dessa simmare förhöjer tillställningen samt höjer resultatnivån.

Kanske ska det dock finnas några regler. Maximalt en icke svensk medborgare i A-final och maximalt en icke svensk medborgare i B-final, samt maximalt en icke svensk medborgare/lag i lagkapperna, men hur gör man då med 800 och 1500m fr?

Är man trångsynt i detta tänk? Kanske det... och kanske är det mer i ropet att släppa det helt fritt, med tanke på att vi har simmare som bott i Sverige i nästan hela sitt liv, som idag simmar SM och inte är svenska medborgare.

Vi vill nog samtliga att våra simmare på internationella mästerskap, ska kunna prestera tillräckliga resultat i försökstävlingarna, för att själva ge sig chansen att ta sig vidare till semifinaler och finaler.

Ett sätt att lära sig detta borde rimligen vara att simma ”fortare” under försökstävlingarna på SM.

För att detta ska bli verklighet, varför inte ge dessa simmare en morot!

Simmare som under försöken på SM, understiger 20:e tiden genom tiderna på respektive distans, får en pengabonus av Svenska Simförbundet. Om inte det är tillräckligt för motivationen, då vete tusan.

20-bästa genom tiderna föresten... till skillnad från SM, bör nog dessa listor bara innehålla Svenska medborgare, eller vad tycker ni själva?

Tommy Lindell
SK Lödde

Simmarvänner!

Tyvärr har jag inga möjligheter att vara med och debattera i Uddevalla, men till er som kommer att vara på plats; se till att ni har ”kött på benen” innan ni sågar folk och kommer med nya utmanande förslag, för att föra Svensk tävlingssimning in i framtiden.

Kraxande olycksfåglar.....

Jag har följt debatten efter OS och man kan lugnt konstatera, att det på nätet har varit en blandad kompott om vad som har hänt, varför det hände eller inte hände och vad som ska göras för att ”rädda” svensk tävlingssimning.
Jag sällar mig inte till tidigare debattörer, som tycker att vi tränar för lite, för sällan osv.

Fakta....

Vad det gäller resultat gjorda av svenska simmare i 50:a i år (se Octo-rankingen som för övrigt mycket väl kan jämföras år efter år med befintlig världsranking, för att se om vi halkar efter eller håller jämna steg med världsutvecklingen etc), kan man klart konstatera följande;
om samtliga svenska simmare som simmade OS, EJM och NUM hade presterat sina årsbästatider på dessa tävlingar (på papperet också de bästa lagkappslagen och inga diskningar), hade det sett helt annorlunda ut! Fler medaljer, fler finaler och fler semifinaler. Då hade vi sluppit den negativa debatten och simningen hade blivit det bästa enskilda förbundet i London!

Bor vi i ett fattigt land? Har inte SOK och Svenska Simförbundet tillräckligt med pengar att lägga på våra aktiva, som har chans att simma individuella semifinaler (top 16) eller chans att placera sig bland de 10 bästa lagkappslagen på de internationella mästerskap Sverige väljer att ställa upp på?
Om det är pengar som saknas, kanske det är på sin plats att se över hela organisationen, gällande Svenska Simförbundet och SOK, alternativt börja generera fler intäkter.

Talangutveckling ?....

Om Svenska Simförbundet tillsammans med SOK, tänker fortsätta med sina vansinniga uttagningsregler för att få representera Sverige och tro att det är en del av ”smart” talangutveckling, är det kanske dags för mig att lägga ner, då det i mina ögon talar emot allt jag vet och tror på.
Om det istället hade varit top 16 individuellt och top 10 i lag för ovan mästerskap som gällt och en titt igen på vad svenskar i år har presterat på Octo (i 50:a), kan man även här konstatera; hade dessa simmare och lagkappslag fått simma för Sverige och även de presterat sina årsbästatider på de internationella mästerskapen 2012, hade vi haft ytterligare top 16 placeringar individuellt och top 10-placeringar i lag. Mao, problemet är inte att vi är tillräckligt bra gällande simmare och tränare (även om vi självklart ska sträva efter att bli ”smartare” och bättre, vilket jag återkommer till). Problemet är att det är för få som presterar årsbästaresultat på den ”viktigaste tävlingen”. Orsak och verkan?

Idag finns nästan all världens simstatistik att tillgå och att tillämpa Finapoäng för att få representera Sverige, är definitivt inte ett bra verktyg för en ut tagning. Varför inte gå på föregående års värdsstatistik räknat på 2 simmer/land och top 10 i lag, vilket tydligare mäter hur det ligger till globalt? Dessa tider överensstämmer ”rätt så bra” vad det gäller tider till final och semifinal på VM i 50:a och OS (samma sak i en europaranking året innan för EM i 50:a). Samtliga tävlingstränare och tävlingssimmare är vana och uppvuxna med kvaltider till Svenska nationella och regionala mästerskap på alla nivåer. Mao, inget märkvärdigt att sätta kvaltider till internationella mästerskap som vi själva kan bestämma över. Varför då hålla på med en exakt Finapoäng (som en del förordar!) gällande samtliga distanser?

Låt mig bara ge ett litet exempel på hur fel det kan slå. 8:e tiden på årets värdsranking gällande herrar och 50:a motsvarar följande Finapoäng; 50m fr: 886 poäng, 100m fr: 888 poäng, 200m fr: 931 poäng, 400m fr: 919 poäng samt 1500m f: 934 poäng. Det skiljer 48 poäng, från lägsta till högsta poäng, men samma placering, vilket säger en hel del, eller....

Fakta.....

Sedan 1974 har svensk simning erövrat (kan inte den exakta siffran!) över 150 st. mästerskapsmedaljer på OS, VM och EM i 50:a, vilket i sig är helt ok med tanke på folkmängd etc.

Tre......! av dessa medaljer har tagits på individuella distanser över 200m! Bengt Gingsö och Anders Holmertz (2 ggr) på 400m frisim. Mao, övriga på 50, 100 och 200m inkl. lagkapper. -Vi är ”rätt så duktiga” på dessa distanser. Likväl har våra duktiga juniorer blivit ”dissade” att enbart kunna kvalificera sig till årets EJM på samtliga 50-meters distanser (även 50m frisim!), men helt ok att kvalificera sig på 800m frisim po och 1500m frisim fl. Är det också talangutveckling? Vad jag vet är det bara ett internationellt mästerskap vart 4:e år, där det inte simmas 50m av fjäril, bröstsim och ryggsim...

Med tanke vad som skett de sista 38:a åren; har vi tid, ork och tillräcklig kunskap för att kunna utveckla de få talanger vi får fram, gällande distanser över 200m till att bli ”internationella simmare”, eller är det ett måste att hjälpa dem som vill, att få adekvat hjälp utomlands?

Uttagningar, säsongsplanering och träningscyklar...

Jag håller med föregående debattörer som har påtalat stora brister, vad det gäller tex. otydligheten för en OS-kvalificering. Hur mycket det har påverkat negativt är svårt att sia om, men bra var det inte.
Tidiga uttagningar, förhandsnomineringar och långa uttagningsperioder, har vad jag vet inte gagnat någon i slutändan. Vis av erfarenhet som simmare och tränare; inför åter sena uttagningar (en tävling!), där de som blir uttagna får en chans att under ”en kortare tid” gnugga kavlitet och sedan åter formtoppa fysiskt och mentalt. Är man boende utomlands; hitta en tävling samma helg som övriga som ska kvalificera sig! Är man sjuk under uttagningstävlingen (helst ett SM,JSM, Sum Sim) och har visat adekvata tider under säsongen; ge dessa simmare ett wildcard.

Det man som simmare har blivit uttagen till, ska man väl också tävla på, eller?!
Simmare som är på plats och får simma en eller flera ytterligare distanser som man inte kvalificerat sig på, bara för att ledarna/tränarna på plats tycker att dessa simmare behöver ett eller flera lopp innan huvuduppgiften, kan ju då bli ett stort hån gentemot de simmare som inte kvalificerade sig, men ändå var snabbare vid uttagningstillfället. Om det är viktigt för förberedelsen; låt simmarna köra testlopp istället, då bara de inblandade behöver känna till tider presterade.

Vilka tränare ska få representera svensk simning på internationella tävlingar (OS, VM och EM i 50:a) samt läger inför dessa tävlingar?  
Hur ska man ta ut dessa tränare?

Som tränare på denna nivå, vill man säkerligen som simmare (och tränare för denne på klubbnivå) att uttagna tränare har lång erfarenhet, adekvat idrottslig utbildning på universitet/högskola samt fingertoppskänsla.

Att som tränare ”få fram” en eller t.om. två simmare som tagit SM Guld eller representerat Sverige, kan faktiskt vara så enkelt att man som tränare har haft en enorm tur att få jobba med denne /dem. Mao, stora idrottsliga talanger (arv, miljö etc) kan många simtränare i Sverige ”hjälpa” att bli Svensk mästarinna/mästare. Har man fått fram fler än två, kan jag nästan garantera att dessa tränare kommer att göra ett bra ”jobb” med den grupp simmare hon eller han får chans att verka med.
-Bränn inte ut dessa tränare och låt dem bara vara med på ovan mästerskap inklusive läger.
Övriga landslagsuppdrag och läger?
Variera ledarstaben och låt fler få internationell erfarenhet.
Som tränare på denna nivå; skicka tränare som har visat ”kunskap” som tränare på respektive nivå; senior, junior eller ungdom, men även här krävs erfarenhet, adekvat idrottslig utbildning på universitet/högskola och fingertoppskänsla.

Personliga tränare/hemmatränare som ska vara på plats, för att simmaren ska ges optimala förutsättningar för att lyckas!? Hon eller han kan mycket väl vara landslagstränare på våra globala mästerskap, om denne enligt mitt sätt att se på saken, har visat större kunskap än att ”få fram” två simmare av rang.
-Ursäkta, men jag har aldrig förstått varför våra ”bästa simmare” (på seniormästerskap) ska ha sin personliga tränare på plats för att lyckas! Är det för att ”dissa” övriga simmare i gruppen och visa dem att de inte är lika viktiga eller är det bara ett misslyckande, att man inte har fostrat simmarna att klara sig själva och ta eget ansvar, lita på den hjälp de ev. behöver av tränare på plats, då pressen är som störst? Finns det några vetenskapliga undersökningar som visar att det blir bättre med sin hemmatränare eller är det bara ”ett påhitt” av tränarna själva som kanske har intalat ”sin/sina” simmare att ingen annan tränare kan träna dig lika väl som jag?    

Inför nästa år är det en ny säsongsplanering, med  bl.a. ett nytt inomhusmästerskap (SM & JSM ihop). Gå inte i fällan och genomför eran egen säsongsplanering med två stora cyklar, utan fortsätt med tre cyklar, vilket har visat sig att fler håller på längre, utan att det inskränker på en bra resultatnivå.

Gennadi Touretski sa för många år sedan; ”följ din planering från start till mål, ändra inte i den pga skada/sjukdom och försöka få in det som simmaren missat, istället för det som var tänkt: Det blir aldrig optimalt i slutändan”.
Ska man ändå bli sjuk är det att föredra i uppstarten av en säsong alt. under formtoppningen, där det gör minst skada. Vis av erfarenhet!

Utbildning och tester....

Trots att jag har hållit på ”ett tag”, brinner jag fortfarande för svensk simning (brann dock ut under en period för 12 år sedan, men kom tillbaka och småningom fick glädjen tillbaka !) och jag har en önskan till alla er som ska jobba professionellt (ett anställningsförfarande) och till er som ska anställa tränare att handa våra barn, ungdomar och seniorer; se till att in skaffa all adekvat idrottslig utbildning ni bör ha på respektive nivå, för att jobba professionellt med andra människor. Utöver de utbildningar som finns till buds via distrikten och förbundet, finns det akademiska idrottsutbildningar i Sverige och utomlands. I framtiden kan vi inte ha anställda tränare utan utbildning, när det nu finns alla möjligheter att förkovra sig. Inga måsten, bara möjligheter!

Det pratas vilt och brett om tester som måste göras via HPC i Stockholm, Olympia Stützpunkt i Hamburg eller liknande. Tester är otroligt viktigt och många adekvata tester kan göras av oss själva i hemmamiljön. Det krävs tex bara en uv-kamera, en laptop, ett eller flera program etc. Har man inte råd; klocka, penna och papper fungerar också mer än väl, bara man vet vad man ska mäta.
Är det biomekaniska analyser eller är det tiden på 5m in i vändning till 10m ut från vändning, eller är det något annat!?
Rimligen är tester som visar om den tänkta träningen har gett resultat, en viktig test. Det är inte helt lätt att genomföra testerna på exakt samma sätt var gång, men har man lite koll på felkällor (tex  har hon blivit bättre pga naturlig tillväxt el kombination tillväxt och ”smartare” träning) från gång till gång, är det ändå ok. Viktigt dock när ni testar era simmare; reliabilitet och validitet, för dig som tränare och för de simmare ni testar.

Alternativ till stycket om vem/vilka som ska träna våra landslag......   

En del simmare vill vare sig flytta eller byta tränare, trots att man bor på en liten ort och ändå presterar ”internationella” simresultat. Helt ok och här tycker jag att man från förbundshåll istället ska bidra med resurser till föreningen och tränaren på plats, för att progressionen ska fortsätta på ett optimalt sätt. Det går mao, inte att i framtiden kräva att våra bästa simmare ska tillhöra någon av de 20-bästa klubbarna i Sverige och tro att det är optimalt för alla.

Vad göra istället, då jag ändå tror på att man som simmare efter gymnasiet bör vidga sina vyer och pröva något annat i kortare eller längre perioder, men ändå ha sin bas i hemmaklubben?

1.    USA - studier (se ett fantastiskt kompendium av Anders Melin och co på simma.nu).
2.    Starta upp 4 simuniversitet i Sverige. Ett i norr, ett i syd, ett i öst och ett i väst. Professionella tränare med resurser. Koppla dessa tränare till seniorlandskaget.
3.    Starta upp 4 simgymnasier i Sverige; kanske på samma ort som universiteten, men i alla fall i samma vädersträck. Professionella tränare med resurser. Koppla dessa tränare till ungdoms och juniorlandslag/talangutvecklingen.

Hypoteser....

Som jag skrev i början av denna krönika; tränarna och simmarna har gjort ett fantastiskt jobb och visat att de tillsammans kan prestera ”internationella resultat”, tyvärr inte alla då det gällde som mest. Min egen analys och kanske lite vis av erfarenhet som tränare och simmare är som följer, gällande OS;

När jag ser på TV och hör vad simmarna själva berättar, som inte ”fick till det” (och detta är inte första gången) får jag samma känsla. Det kanske inte gäller riktigt alla, men flertalet. De är inte i form fysiskt och kanske inte heller psykiskt. Jag är övertygad om att det är alldeles får många tränare och simmare som inte vågar formtoppa  tillräckligt länge. Är man osäker; bättre att ”toppa” lite för länge och kanske simma ”ett par” tiondelar sämre än maximal kapacitet, än att formtoppa för kort period, då risken är stor att man som simmare presterar 1-1.5 sek. gällande 100m och 1,5-3 sekunder sämre än maximal kapacitet.
Är man som tränare/simmare rädd för att inte orka om man ”toppar” för länge?
Det finns alltid en risk att man vill för mycket inför ett mästerskap och inte litar på att den totala fysiska träningen de sista åren har varit tillräcklig. Var istället coola och lita på det ni gjort tillsammans!
Alla simmare som någon gång eller vid ett flertal tillfällen varit i praktslag fysiskt och mentalt, vet vad jag pratar om, då de första 25% av loppen går av sig själv och det är enkelt att lägga upp loppet  ”smart” och det är mycket lättare att klara av att hålla fart/tekniken när ”det tråkiga” lactatpåslaget, kommer (om det nu kommer överhuvudtaget).
Om ni tycker att jag är ute och cycklar; pröva själv och läs befintlig internationell litteratur i ämnet, om vad som händer fysiskt (psykiskt i slutändan) under en formtoppning!

Tack för att ni orkade läsa och lycka till i Uddevalla samt i övrigt säsongen 2012/2013!

Tommy Lindell
SK Lödde

 

Varför gör vi så här:

 

Uttagning till våra landslag:

 

Regler/kvaltider ska vara mycket klara och kommunicerade i god tid. Jag tycker att uttagningsförfarandet ska vara klart minst ett år innan tävlingen äger rum. Gärna ett uttagningssystem som varar över flera år.

 

Uttagningarna under innevarande år är ett bra exempel på hur det inte får gå till. Simmarna till EM i Ungern var inte uttagna när det återstod mindre än en månad till tävlingsstart.

Använd EM under ett OS år som en tävling för våra talanger inför nästa olympiad. Vi har möjlighet att ge våra påläggskalvar en internationell erfarenhet och en riktig motivationshöjare. Skicka en bred trupp, gärna 4 i varje gren där vi har kvalité nog. OS simmare deltager om det passar in i deras totalplan inför OS.

 

OS nomineringarna i år är ett stort skämt, och det är oförskämt att behandla våra elitsimmare på detta sätt!

Idag (5 juni) kom det ut på Svenska Simförbundets hemsida att herrlaget på 4 x 100 m frisim var borttaget.

Simmarna har fått information om att de kan kvalificera sig fram till den 17 juni (Sju Kullars i Rom), I morgon simmar flera av de aktuella lagsimmarna i Canét för att kvalificera laget till OS!

Simmarna får under resans gång hela tiden olika besked om vad som gäller, relaterat till världsrankningen som ju hela tiden förändrar sig. Hur svårt är det att sätta en TID?

I damlagkappen togs ett lag ut på 4 x 100 m frisim efter den 22 april (kvalperiodens slut).  Man tog ut ett lag utan simmare trots att kvalperioden var slut!

Jag tycker definitivt att om en simmare klarar A-kvaltiden (satt av FINA för Internationella Olympiska kommitténs räkning) ska han/hon få deltaga i OS.

Det känns som att Sverige har världens tuffaste krav för OS start!

Ni kan ju själv tänka Er vad det betyder för svensk simnings framtid.

 

En simmare som kommit i kläm är Simon Sjödin en hyvens kille, han har varit under A-kvaltiden mer än en gång, visat utveckling genom att förbättra sig och slå det svenska rekordet på 200 medley (1.59.44 klart under A-kval tid). Vad mer ska behövas?

Det är som jag ser det också extra trist i Simons fall då han är en av få herrsimmare i vårt land som tagit upp fighten med världseliten på sträckor över 100 meter och visat att det går!

 

När det gäller våra Junior och Ungdomslandslag tycker jag det är bra med kvaltider, men varför inte rikttider istället ”för fria än fälla”!

Kvalperioden tycker jag ska vara något längre, från exempelvis 1: a januari.

 

Varför gör vi så här:

 

När det gäller uttagning av tränare till landslagssimmare tycker jag det är mycket enkelt. De simmare som är kvalificerade för en internationell tävling ska ha möjligheten att ha sin ”dagliga” tränare med sig.

 

Simmaren och tränaren är ett vinnande team. Det har byggts upp en känsla ett förtroende en kontakt en ömsesidig förståelse, ett team work. Min erfarenhet är att ju länge en adept och tränare jobbar ihop ju bättre blir det!

När det ”gäller som mest” är det viktigt att simmaren har tryggheten nära sig.

För både den aktive och tränaren är det också en mycket viktig erfarenhet inför framtiden, en utveckling av team work.

Det kan givetvis finnas vissa begränsningar vid ackreditering men allt går att lösa om bara viljan finns!

Det är den aktive som väljer det optimala förhållandet!

Varför gör vi så här

 

Kraven för kvalificering på 50 m distanser till internationella mästerskap är oftast mycket tuffare än på övriga distanser.

 

50 meters sträckorna på mästerskapen är inte mina favoriter, men när det gäller uttagning till de internationella mästerskapen tycker jag att det måste vara lika oavsett vilken tävlingsgren det är. Grenarna som finns med i tävlingsprogrammet ska behandlas likvärdigt och är lika viktiga i just denna specifika tävling

Det är diskriminerande mot simmare som satsar på 50 meters sträckor att de ska behöva prestera bättre än övriga för att bli nominerade.

Under en olympiad finns det 8 internationella mästerskap, VM och EM, där 50 meters distanserna ingår, 50 m frisim finns med även på OS.

 

Frågan är om simförbundet hade klarat sig i en domstolsprövning gällande diskriminering?

 

 

Varför gör vi så här:

 

Arrangerar vårt långbanemästerskap utomhus. För de flesta simmarna i de svenska föreningarna (få som får chansen att deltaga i landslag) är ju SM/JSM i lång bassäng en riktig höjdpunkt. De aktiva och föreningarna lägger ner mycket stora resurser för att nå bra resultat på våra svenska mästerskap.

 

Vi ger inte simmarna en riktigt ärlig chans att prestera optimalt vid årets high light, som dessutom ofta har varit en möjlighet att kvalificera sig för landslag m m.

 

Speciellt i vårt klimat är det vanskligt att ha tävlingar utomhus. Jag har varit med om, vid flertal tillfällen, att tävlingen fått uppskjutas p.g.a. oväder, t o m ett helt försökspass fick ställas in och man körde final direkt.

 

Väderleken har varit för kall, blåsig, regnig och motsatsen för varm och solig.  När det är kallt och blåsigt säger det sig själv att det är omöjligt att prestera på topp.

 Jag har varit med om när blåsten har påverkat simtiden med över 1 sekund per längd, det gick vågor i vattnet.

Vid åtskilliga tillfällen har ryggsimmare missat vändning då ryggsimsflaggorna har flyttat sig i vinden på ena eller andra hållet.

 När det är soligt är det svårt att göra bedömningar inför vändningar etc. Simmarna har uttryckt det som ” jag blev bländad så att jag var helt blind”

Ja, listan kan göras längre då det gäller negativ inverkan på simmarens möjligheter att prestera optimalt, men jag tycker detta räcker långt.

 

Med andra ord, alltid långbane mästerskapen inomhus!

 

Vi ska alltid ha tidsschema för våra grenar vid mästerskap, så att simmaren kan vara optimalt förberedd inför sitt lopp.

 

Varför gör vi så här:

 

Strykningar av simmare inför final på våra mästerskap ska göras senast 30 minuter efter avslutad försöksgren.

Vilket innebär att simmaren inte kan avvakta hela försökspasset innan beslut om finalsimningar kan göras.

 

Förslagsvis görs strykningarna senast 30 min efter avslutat försökspass. Då är det fortfarande mycket god tid för eventuella nya finalister att få besked,

 

Risken är ju annars också stor att vi får tomma finalbanor och simmare som kunde fått simma final sitter på läktaren!

 

Vad gör vi åt de här

 

Krocken mellan internationella mästerskap och våra egna. Genom åren har det förekommit, så även i år, att simmare som ska representera vid landslagsuppdrag inte kan deltaga på vårt svenska mästerskap.

Det inverkar ofta på föreningars möjlighet att deltaga och prestera i t.ex. lagkapper. Det kan t o m vara så att man inte har möjlighet att vara med i lagkapp och då blir tre simmare ”lidande”.

 

Vi måste försöka placera våra egna mästerskapstävlingar så att kollision undviks!

 

 

Vad gör vi åt det här:

 

Tidtagningen är ett gissel! Kvalitén på vårt tidtagningssystem är mycket tvivelaktig. Det förekommer vid nästan varje tävling att slutiden som visas inte överrensstämmer med ordningen i mål.

 

Känsligheten på målplattorna varierar, kraften i handisättningen varierar, var på målplattan handisättningen görs varierar och detta påverkar utslaget. Det står ju inte i någon regel att handisättningen i målplattan måste vara av en viss kraft eller på ett visst sätt utan den som är först i plattan ska väl vinna!

 

Jag tycker att det händer alldeles för ofta att vi har ”fel” vinnare!

 

Är det målkameror som behövs för en rättvis bedömning?

Kan vi förstärka backup förfarandet med måldomare?

Kan målplattornas kvalité förbättras?

Underhåller vi utrustningen så att den alltid är i fullgott skick?

 

Vad gör vi åt det här:

 

Hur kan vi påverka produktionen av TV sändningar från simmästerskap?

Jag tycker det är katastrofalt när man vill se simtävling på TV, men sättet att sända/producera gör det omöjligt .

Alla undervattens bilder, närbilder på enskilda simmare etc gör att det inte går att se hur ställningen i loppen är.

Det är ofta man visar närbild på en simmare som leder klart emedan man missar att visa spänningsmomentet om placeringarna efter. Det går inte att följa en simmare loppet igenom p.g.a. allt oväsentligt som visas under tiden. Det var faktiskt bättre förr på 60- och 70-talet då visade man simloppen!

 

Ja, simning i TV är som att visa EM fotbollen endast från midjan och uppåt!

 

 

Allt för svenska simmare och svensk simnings bästa

 

Bebbe

 

Thomas Jansson, fd. Förbundskapten och numera simtränare i Danmark är dagens krönikör. Hans inlägg kom till efter SIMMAs artikel om haussen runt "Småkronornas" guld i Canada.

Simma.Nu skrev så här häromdagen:

Medierna styr idrotten....... visst - men......

Vän av någon som helst av ordning - undrar hur in i glödheta..... Aftonbladet kan få hetsa upp sig så till den milda grad att man kallar Småkronornas insats på Junior-VM i ishockey " Den bästa svenska hockeyinsatsen på 100 år" och skapar den hausse ring dessa stackars junisar. Nu kan dom ju bara misslyckas i fortsättningen. Måtta är kanske något hockeyfanatikerna på AB skulle dosera nästa bak med med glädjebullar. Skärpning !!!!

Tack Bosse för dina rader om hur media styr hur vi skall upp- eller nedvärdera idrottsprestationer och jag starkt ogillar att det är så. Medias val av vad de skall visa/skriva eller prata om påverkar hela den svenska idrottskartan samt betraktarens/lyssnarens intresse och ibland val av idrott. Media påverkar också företagens prioriteringar av sponsorpengar samt staten och kommunernas prioriteringar avseende idrottssatsningar. Till viss del ligger det i sakens natur att det skall vara så och media äger rätten att göra sina egna val och prioriteringar men SVT har ett större ansvar än de nu visat avseende detta. Jag skall försöka förklara hur jag tänker.

 

Det finns många bakomliggande faktorer som är viktiga att komma ihåg när man värderar idrottsprestationer. Exempelvis är ishockey och längdskidor ganska små idrotter på världskartan i betydelse. Hur många länder har prioriterar dessa idrotter?.
Detsamma gäller antalet aktiva i dessa idrotter om man jämför med alla idrotter som finns runt i världen. Dessa "fakta" beaktas nästan aldrig i medias bevakning. Istället får man en känsla av att det är reportrarnas intresse som styr reportagen och vinklingen av värdet på idrottsprestationerna. I vissa fall - troligtvis på SVT - har vissa reportrar också stor makt hur hela sportutbudet skall se ut. 
Det borde vara ett krav att ett licensfinansierat företag som SVT speglar mångfalden samt framförallt har ett brett perspektiv i sitt urval. Det är inte reporterns intresse som skall styra. Det vore intressant att se hur kravspecifikationen ser ut för en sportreporter på SVT.

 

Simningen är kanske inte alls förlorare i detta spel - men ett 30-40 tal av Rikidrottsförbundets (RF) idrotter är definitivt förlorare avseende mediebevakning. Jag tänker främst på orientering, kanot, brottning, gymnastik, cykel, triathlon, innebandy, rodd, skytte, curling m.fl. Listan på förlorare kan göras lång. Dessa idrotter - gärna tillsammans med simning borde skapa en helt egen form av mediebevakning.

 

Ur ett simperspektiv är ett kortbane-EM en tävling med större konkurrens än vad ett ishockey VM och VM på längdskidor. Man skulle kunna drista sig att säga - att vinna ett kortbane EM är lika svårt som att vinna ett VM guld på längdskidor. Det är kanske lite att dra detperspektivet för långt. Men skillnaden mellan dessa företeelser ur konkurrensvolym betydligt mindre än skillnaden i konkurrensvolym mellan exempelvis simning som en världssport visavi längdskidor. Skillnaden där är milsvis och i den jämförelsen är ett Vasalopp kort.

 

Jag tycker att SVT:s grepp med sina samlade svenska mästerskap (SM-veckan) på vinter och sommar är ett initiativ i rätt riktning. Men SM-veckan det känns som ett grepp och ett spel för galleriet – något som gör att man resten av året kan fortsätta den stora favoriseringen av vissa idrottshändelser. Här tappar SVT definitivt perspektiv och hänvisar till tittarsiffror. Men hur har dom byggts upp?

 

Jag arbetar i Danmark sedan nästan ett och ett halvt år och där skrivs nästan inget i media om längdskidor eller ishockey. Under mina nästan sex år med simlandslaget på resor runt om i världen - blev det också tydligt att längdskidor och hockey - är ganska perifera idrotter i ett större idrottssammanhang. Det är ingen naturlag att vara intresserad av längdskidor och ishockey. Intresset har byggts upp och skapats genom årtionden här i Sverige. Jag vill påpeka att jag är en stor älskare av att åka längdskidor. Hockeykulturen med dess grabbighet och minimalisering av damhockey är beklämmande och därmed är hockey totalt ointressant för mig.

 

Orientering - som troligen har fler utövare i världen än längdskidor - och liksom skidskytte är en komplicerad idrott. Om denna idrott hade fått samma bevakning av media under de senaste femtio åren, på bekostnad av skidor och hockey - hade nog intresset var annorlunda hos gemene man. Alltså styr media i hög grad intresset.

 

”Syns man inte finns man inte” är en klyscha. En idrottsprestation blir inte större bara för att den syns mycket i media inte heller av att reportrar tappar omdömet i sin rapportering.

 

Ett exempel på hur man bedömer en idrottsprestation lånar jag från friidrotten och de olympiska spelen (tänk att det finns idrottsreportrar som säger olympiad, de borde kunna mer)  i Athen.

Om Stefan Holm inte hade rivit utan klarat alla höjder perfekt - samtidigt som Christian Olsson gjort övertramp i första och i andra hoppet samt sedan precis klarat gränsen att få hoppa de sista hoppen i finalen och där gjort övertramp utom i sista hoppet, där han istället gjort sitt guldhopp. Då hade troligtvis Christian fått bragdguldet 2004 istället för Stefan. Således belönas sportsliga misstag med bragdguld. Det tål att funderas kring hur mycket dramaturgin samt mediabeskrivningen skall bestämma värdet av idrottsprestationer…... För övrigt tycker jag att alla svenskar som vinner OS guld skall ha bragdmedaljen och att försvara ett OS guld som curlingdamerna gjorde 2010 och ändå inte få bragdguldet är häpnadsväckande. Här måste perspektiv ha saknats bland jurymedlemmarna.

  

Det blir alltså inte rättvisa möjligheter för de nästan 70 idrotterna som verkar inom RF. Idrott i sig är inte rättvist det vet jag. Men jag vänder mig framförallt mot SVT som är licensfinansierat och skall spegla mångfald och har ett större krav på sig att ha perspektiv på sin bevakning.

 

Att SVT kan låta längdskidreportrarna tillsammans med deras experter så okritiskt hylla längdskidor är horribelt. Här görs i nästan varje sändning påstående om alltifrån skidornas glid till vikten av att vara först i tidigt skede av loppen, som saknar totalt vetenskaplig grund. När de sedan hyllar skidprestationer som om de vore större än idrottsprestationer inom andra idrotter, tycker jag det är väldigt dåligt.

 

När man sedan på 18.00 nyheterna i Rapport (var tog deras normalt sett höga omdömesnivå vägen?) visar Hellners färd i slalombacken och via reportern och experten hyllar det som om det vore en bragd. Ja - då nås den absoluta bottennivån - avseende objektiv bevakning. Ingen skugga över Hellner men han var inte ens snabbast på sträckan, han var trea och dessutom gick bevisligen inte Dario Cologna för fullt. Hela jippot med Tour de Ski är så överdrivet. Deras tävlingstid under 11 dagars tävling är bara drygt  fyra och en halv timma. Det imponerar inte på mig.

Jag har själv skejtat uppför slalombackar och hade vid ett tillfälle med mig min 70 årige far som elegant skejtade med mig - nåja det var inte den slalombacken och inte den farten men det var uppför "väggen" i Tandådalen/Hundfjället. Jag har som lönnfet 45-åring åkt Vasaloppets öppet spår på 4 timmar och 21 minuter samt tävlat 444km under sju dagar i Finland och några gånger till under fem timmar.

 

Nej jag efterlyser skärpning avseende perspektiv och kritisk granskning från alla medier som skildrar sport. Då blir det inte okej - när reportrar eller sporttyckare - säger att - simningen har många mästerskap - utan också säga att friidrott har fler mästerskap under en fyra årsperiod. Jag såg senast EM i terränglöpning på TV. Det blir inte heller okej att lyfta varje enskild Worldcup-lopp i skidor som om det vore VM eller OS - då det på en säsong är det 38 deltävlingar. På tal om många mästerskap och urvattnade tävlingar. Även fruset vatten kan tappa sitt innehåll. 

 

För övrigt imponerar på mig alla som har ett specialist kunnande på högsta nivå oavsett det handlar om längdskidor, simning, musik, arkitektur, teater eller journalistik. Men den gränslösa hyllningarna av vissa idrotter och speciellt vissa idrottsprestationer – är inte bra.

I ett vidare perspektiv kan frågeställningen och därmed svaret, gälla för de svenska herrsimmarna i allmänhet men alltså för Jacob Dorch i synnerhet.

 

Jacob har de fysiska förutsättningarna, inget tvivel om den saken. Han saknar så vitt jag förstår inte talang och han är fokuserad och hängiven sin idrott. Vad fattas honom för att nå världstoppen?

 

Svaret är helt enkelt pengar.

Jakob är inte rankad tillräckligt högt på världlistan för att kunna leva på simningen. Det är det kanske bara ett par svenska simmare som kan. Alltså måste Jacob jobba för sin försörjning samtidigt som han får ett mindre och otillräckligt bidrag från sin klubb. Så här såg hans situation ut sist jag träffade honom:

 

Jacob jobbar ca 20 timmar i veckan på ICA Kvantum i Nynäshamn. Där träffar jag honom då och då bland fruktlådorna och snackar simning en liten stund. Jag har frågat honom varför han inte är världens bäste bröstsimmare och svaret talar för sig själv. Jacob är tacksam för att ICA Kvantum stöttar honom med ledighet och lön. För att nå världstoppen måste Jacob träna minst 20 timmar i veckan. Vi är nu uppe i 40 timmars arbetsvecka.

Han bor i Sorunda i Nynäshamns Kommun. Det blir bilresa till och från jobbet på fem mil varje arbetsdag. Han tränar oftast i Eriksdalsbadet. Dit är det en bilresa på drygt tio mil tur och retur. Eftersom han tränar och jobbar fem dagar i veckan blir det bilresor på ca. sextio mil per vecka. Multiplicera körsträckan med 20 kronor (i underkant) och det blir en bilkostnad på 1200 kronor per vecka. För att inte tala om att Jacob därmed tillbringar ca tio timmar per vecka i bilen. Jacob är tvåbarnspappa och vill finnas i närheten av sina barn varför han valt att bo i Sorunda. För barnen har han kostnader av okänd storlek. Lägg därtill utgifter för mat som det går åt en hel del både kvantitativt och kvalitativt av. Dessutom tillkommer bostadskostnader. Ekvationen går inte ihop och situationen är ett moment 22. Han måste träna mer med mindre intäkter och ökade kostnader som följd. Tränar han mindre än vad som krävs ökar inkomsterna och utgifterna minskar men Jacob blir då en hygglig medelmåtta i stället för en elitsimmare.

 

Situationen för simmare i världstoppen är komplicerad och kräver en professionell satsning med planering och backup av tränare, klubbledning, simförbund, sponsorer m.fl.

Jacobs konkurrenter om platserna i en kommande OS final har säkert en helt annan och ur ekonomisk synpunkt mer bekymmersfri tillvaro. Tendensen bland internationell elit, särskilt på herrsidan är att simmarna är vuxna idrottare kring 30 årsstrecket. Vill svensk simning vara med där måste livssituationen för våra manliga simmare radikalt förändras.

Det är kostnads- och resurskrävande. Därför måste större ansträngningar göras för att skaffa sponsorer och andra inkomstkällor för våra manliga simmare.

 

Idé:

ICA satsar miljontals kronor på TV reklam. Farbror Stig och hans medarbetare i reklamsnuttarna visar upp varor och koncepts på ett underhållande sätt. Tanken är att ICA presenterar mat för idrottare med olympiska ambitioner. Det skall vara prisvärd mat med riktigt näringsinnehåll för hårt satsande idrottare. Menyerna skall vara rekommenderade av våra främsta näringsexperter. Maten skall vara förpackade på ett för målgruppen tilltalande sätt. Varorna presenteras av kända simmare. Jacob, en ICA anställd, står i frukt och grönsaksdisken och utstrålar hälsa och kraft. Flera aktuella simmare visar andra produkter i en lång serie. Sammansatta måltider presenteras i annonser och reklamblad. ICA profilerar sig inom hälsosam mat för den som tränar eller arbetar hårt. Detta kan ge ICA en  positiv image och simmarna ett betydande ekonomiskt tillskott.

 

Samarbetet kan utformas tillsammans med ICAs ledning, simförbundet, (SOK?) och ICAs reklambyråer som säkert kan utforma inslagen med samma humoristiska men sakliga sätt som man gjort sig känd för.

 

Om den här idén skall kunna sjösättas måste man handla snabbt. Tiden rinner i väg och planeringen inför London är högaktuell. Eftersom idén nu är offentlig kanske andra förbund  hugger till på direkten.

 

Finns det andra och bättre idéer är det OK. Huvudsaken är att man snabbt hittar en lösning på vuxna simmares möjlighet att konkurrera internationellt på samma villkor som övriga världseliten.

 

Tyckte Pålle

 

 

 

 

 

 

I dagens tidning City / Lund, så finns det att läsa en artikel som handlar om Johan Sjögren, tennistränare / förbundskapten i Dk (och som har följt Caroline Wozniacki, världsetta i tennis). Han menar att det ska till följande recept för att komma till världstoppen:

6-9 år: 5-9 träningstimmar per vecka, 50% ska vara tennis

10-12 år: 10-16 träningstimmar. 65% tennis

13-14 år: 16-19 träningstimmar, 65% tennis

15-16 år: 20-24 träningstimmar, 65% tennis

17 år -> : 23-24 träningstimmar, 65% tennis.

Detta på grund av att tennis (precis som simning) är svår tekniskt och teknikerna ska sitta innan 12 års ålder. (!). Jag är helt enig. Citat JS ”Man måste vara på toppen från tidig ålder”. Nu är det ju inte alla klubbar som tycker så – se tidigare krönikor. Det behöver man inte, men ddet man behöver är att ha en tydlig ”produktförklaring” på hemsidan och till gruppmöten, från klubbens sida. Vilken är målsättningen? Hur ska den uppnås? Vilka konsekvenser finns det om inte målen nås (för ansvarig personal och styrelse)?

Igår höll Michail Tonkonogi en föreläsning om träning av unga i Lund. Tonkonogi med rötter i Ryssland och därmed all tidigare sovjetisk forskning, berättade att det är viktigt med tekniklekar och många timmar, dvs samma typ av hållning som Johan S (och undertecknad). Vid frågestunden efter 1,5 timmars bländande föreläsning av esset Tonkonogi, så kommer ”Jante-frågan” från en dam (nåja…) i församlingen: ”jamen, hade de ryska barnen så kul då?”. Varför finns de fortfarande, ”förståsigpåarna” med en tydlig politisk, luddig agenda, UTAN backup i forskning, UTAN att vara särskilt påläst, UTAN… ja lista kan bli mycket lång. Varför inte lyssna med kritisk / okritisk hållning och så offentliggöra sin egen metod – och varför man har denna metod och denna hållning. Skäms!

Det är kanske dags för klubbarna att öppna upp för två eller flera spår i klubben:

1.    Elitspåret, som tillhandahåller ovanstående dos av lekfull, smart träning som kan leda hela vägen. Viktigt att ha kul! Kul är att röra sig precist och fort och uppleva tillsammans.

2.    Breddspåret, som tillhandahåller breddverksamhet, med samma motorikinspirerade spår som ovan, bara i mindre skala. Viktigt att ha kul! Kul är att röra sig och uppleva tillsammans.

När det gäller att ha kul, så ÄR vi inte hopskruvade på samma sätt allihop. Några vill prestera, andra är nöja med att ha en trevlig stund i sin fritid, utan att gå upp för mycket i aktiviteten. Respekt för båda spåren, men låt bli att ha en tvärsäker mening om att det endast FÅR finnas en sorts människor, med en sorts intresse – samma som du själv. Det visar bara på en total avsaknad av respekt för andra och avsaknad av ödmjukhet?

Tonkonogi slog också fast att t ex styrketräning i unga år inte är ”farligt” och att det inte finns belägg för att det skulle vara det.

Allt ska ske med måtta.

Jag påstår i alla fall ”rätt så hyggligt”! Visst finns det orosmoln som t.ex. att våra herrar tappar på den Internationella marknaden, men om man tittar i ett längre perspektiv, så har Sverige de senaste dryga 40 åren räknat på EM och VM i 50:a samt OS, tillhört de åtta bästa i Europa och tolv bästa i Världen, räknat på medaljer och poängplaceringar.

Visst har det funnits undantag på en del Mästerskap, då vi varit sämre än ovan, men då vi har alltid knutit näven i fickan och kommit tillbaka till den internationella scenen vi ska vara på.

 

Om Sveriges samtliga simmare på VM, EJM och UOS i somras, hade presterat sina årsbästatider på dessa mästerskap, inga diskningar samt simmat med sina för dagen bästa laguppställningar under försökstävlingarna, hade vi fått ett helt annat utslag än det som blev. Mao, det hade blivit fler medaljer, fler finaler och fler semifinaler och då hade vi sluppit skitsnacket att vi tränar fel, för lite , inte tillräckligt smart etc. Om nu detta hade infunnit sig hade vi haft en riktigt bra sommar gällande våra samtliga Landslag, men nu blev det ju inte så och man kan ju fråga sig varför!

 

Mycket handlar om hur vi som tränare och simmare sköter ”slutträningen”; fysiologiskt och ”mentalt”.

Hur vi tävlar den sista månaden innan de Internationella Mästerskapen samt hur och när  uttagningarna sker till ovan Mästerkap. Kan någon förklara för mig det positiva i varför man ska ha en kvalperiod som pågår under flera veckor! Jag har aldrig förstått fördelarna med detta, då risken är att man ”kvalar ihjäl sig” och tömmer viktig energi.

Jag hoppas och tror att det inom kort förs in på agendan, hur vi bäst förbereder våra simmare för att lyckas optimalt på för simmaren ”det viktigaste Mästerskapet” för året. Bra forum för detta borde vara våra tränarutbildningar, tränarkonferenser samt träffar med simtränarföreningen.

Sätt press på simmarna och oss tränare och låt simmarna kvala under en till två tävlingar veckan efter varandra. Tydliga krav om vad som krävs för att kvalificera sig och självklart kan det delas ut Wildcards beroende på sjukdom el. dyl (om simmare tidigare under säsongen visat framfötterna).

 

Vilka är Sveriges chanser gällande simgrenarna på OS i London 2012?

Om man tittar på årets Världsranking i 50:a (räknat på 2 simmare/land) och kan tro att den är en trolig riktlinje för final och semifinalsimningar, då får Sverige 8 st. finaler (är man väl i final är man definitivt med och bråkar om medaljerna, eller..) samt 10 st. semifinaler. I och med att vi som  Landslag inte simmade på top under VM i somras, har jag tagit mig friheten att titta på Svenska bästa-tider detta och föregående år.

 

Troliga finalister:

Stefan Nystrand på 50m frisim

Therese Alshammar på 50m frisim och 100m fjärilsim

Sara Sjöström på 200m frisim och 100m fjärilsim

Sveriges Damer på 4x100m frisim, 4x200m frisim och 4x100m medley

 

Troliga semifinalister utöver ovan;

Sara Sjöström på 50m frisim och 100m frisim

Jennie Johansson på 100m bröstsim

Rebecka Ejdervik på 100m bröstsim

Martina Granström på 200m fjärilsim

 

Sveriges Herrar är med och bråkar om placeringarna 9:a-16:e på 4x100m frisim och 4x100m medley.

Jag är högst medveten om att det finns ”ett gäng” Svenska simmare utöver ovan, som ligger på gränsen att att fixa en semifinalplats på OS, men för dessa gäller Upp till bevis!

Vilka kriterier SOK, Fina etc kommer att ha för kvalificering till London OS, har jag ingen aning om, utan detta är bara mina egna spekulationer grundade på årets Världsranking, samt Svenska resultat gjorda 2010 och 2011 i 50:a.

För många länder är samtliga internationella tävlingar bara viktiga delmål (OS undantag), för att sedan kunna prestera maximalt på OS.

Nedan är tiderna gällande årets Världsranking, baserat på 2 simmare/land; top 8 och top 16;

 

Herrar:

50m Fr; 22,01 & 22,09

100m Fr; 48,15 & 48,59

200m Fr; 1.46,14 & 1.47,37

400m Fr; 3.45,31

1500m Fr; 14.56,92

4x100m Fr; 3.14,65

4x200m Fr; 7.12,18

100m Ry; 53,50 & 54,08

200m Ry; 1.57,19 & 1.58,18

100m Br; 1.00,04 & 1.00,50

200m Br; 2.10,42 & 2.11,50

100m Fj; 51,83 & 52,19

200m Fj; 1.55,08 & 1.56,26

200m Me; 1.58,56 & 1.59,25

400m Me; 4.12,52

4x100m Me; 3.36,13

 

Damer:

50m Fr; 24,78 & 25,10

100m Fr; 53,97 & 54,46

200m Fr; 1.56,41 & 1.57,83

400m Fr; 4.04,68

800m Fr; 8.25,67

4x100m Fr; 3.39,48

4x200m Fr; 7.56,55

100m Ry; 59,68 & 1.00,33

200m Ry; 2.07,82 & 2.09,14

100m Br; 1.07,10 & 1.07,90

200m Br; 2.24,43 & 2.25,99

100m Fj; 57,62 & 58,56

200m Fj; 2.06,35 & 2.08,66

200m Me; 2.11,23 & 2.12,87

400m Me; 4.36,96
4x100m Me: 4.00.90

 

Att ta sig till en semifinal på ett OS är stort!

Att ta sig till en final på ett OS är en grym prestation.

Att ta en medalj på ett OS är få förunnade.

Att vinna ett OS; då blir man odödlig!

 

Till alla inblandade som ännu inte är uttagna, men som tror sig ha en chans att kvalificera sig till London OS; -Hur mycket lycka till som helst!

 

Tommy Lindell

 

    

(till denna krönika tillhör också statistik i pdf-format - klick

 

I en tidigare krönika har jag berört hur jag uppfattade kvaliteten på Sumsim regionsfinaler och om något var bättre förr, medan mycket är bättre nu. Dessutom beskrev jag hur vi i min klubb (Lyngby i Danmark) gör för att kolla så att vi ligger rätt till och inte missar en årskull eller ett simsätt. Den gången hette krönikan ”Tankar om Sumsim och lite mera”.  Jag har en gång tidigare – i en riktigt gammal krönika – berört skillnaden mellan lilla Danmark och stora Sverige. Den är fantastiskt liten, kanske med några få undantag. Sverige är generellt bättre på att behandla sina äldre simmare så att de stannar längre och Danmark är vassare på att träna unga tjejjer, med betoning på ”träna”.

Jag brukar roa mig med benchmarking (viktigt i alla branscher så även simning), som uppmärksamma läsare av tidigare krönikor har sett, och det gäller fortfarande. Idag var det dags att kolla om vår mall (den som är publicerad i förra krönikan)håller måttet eller om tiderna har utvecklats år det ena eller andre hållet. Jag fick allt lite kalla fötter när jag tänkte sakerna igenom. Vi har ju använt oss av åldersklasserna 10-y, 11, 12, 13, 14, samt 15-äldre, dvs enkelåldersklasser, och ett snitt av (den gången jag gjorde mallen) mellan 15e tid i Sverige respektive Danmark. När jag hade tänkt färdigt, vilket tog flera sekunder, så bestämde jag mig för att bunta ihop 11-12, 13-14, en helt ny 15-16, ha en äldsta klass 17 – äldre samt behålla 10-yngre. Vän av svensk pedagogisk (eller någon slags) ordning, kommer säkert att ha synpunkter på att det finns 10-yngre – inte ska väl dessa behöva mätas mot andra? Om ni tycker så, så får ni väl titta bort från den tabellen. Andra än du kan ju tycka att det kanske kan användas på något vis.

Att ha med två ålderklasser i varje grupp passar bättre i en medelstor klubb som Lyngby. Vi har 1680 medlemmar varav 90 är tävlingssimmare, 45 ligger i en slags pretävlingsgrupp (Medleygrupper) och resten är masterssimmare, motionärer och en stor simskola/crawlskola.

Hur ska vi då läsa kartan? Jag har färgat in de placeringar där den ena eller andra nationen har ett – enligt mig - mycket subjektivt – tydligt övertag. Det är som sagt mycket subjektivt, men bedömt av mig utifrån vilken ålder simmarna har, hur svåra tiderna är att förbättra(seniorelitsimmare är rätt säkra att bedöma, medan 5 sekunder på 100 m fritt ryker som i ett nafs när man är 10 år gammal). Mindre skillnad tilläts på 50 m än på 400 meter. Jag har struntat i om tiden är gjord i kort eller lång bana etc. 800 och 1500 har jag inte brytt mig om att kolla ;-)) Jag håller med Pieter vd Hooganband.

Jag zoomade ut till 25 % i min pdf fil för att kunna se färgerna. När jag läser kartan så tycker jag mig se att Danmark är mycket bättre på flickor 11-12 år, Danmark är bättre på 200 m än SWE, speciellt i yngre åldrar (= tränar mer och bättre), att Sverige ärbättre på det mesta kort och helt överlägset på dam-seniorsidan (= sköter om sina simmare bättre i vuxen ålder), resten kan vara hugget som stucket och förefaller vara mera individbaserat än en entydig trend.

Hur kommer det att gå i NJM? Kan vi använda en uppställning som denna för att skåda in i framtiden? Tyck!

Hur tränar ni? Kommer ni med på listan? Hur gör ni era målsättningar? Målet som jag har dragit upp i min klubb är att vi skal ha två individer som kvalar in någonstans i listan av topp-15, helst i flera grenar, i varje kön, i varje åldersklass. Jag har två länder med och genomsnittet av dem för att det kana lite snett i ett land i någon ålderklass. T ex har min klubb en 14 årig kille som toppar i Dk på 200 fjäril, men han får stryk (än så länge) med 6 sekunder av bäste svensk. Det ger perspektiv!

 

Två simmare i varje klass och i respektive kön, i 10 olika klasser (5 per kön) skulle betyda 20 simmare, som är rankade någonstans på listan. Vi har 30 individer med, av de 90 i klubben som är tävlingssimmare, således är var tredje simmare rankad topp-15 i någon av klasserna i någon gren. De 30 simmarna kvalificerar sig till 105 platser vilket betyder att vi har nått ännu ett delmål, även om vi ska slipa på flickor 10-yngre (pratade med tränarna för dessa åldersklasser igår – mer fart!)Hur mår din klubb?

Läs nu ”kartan” och kom med synpunkter och kommentarer, eller stjäl bara konceptet, sätt upp mål i din klubb och se till att uppnå målen utan att göra dem lättare om det inte går.

Lycka till på Sumsim. Och NJM. J

Stefan Wiking

1961 startade Sum-Sim. Det betyder att vi år kan fira ett 50-års jubileum för en av svensk idrotts största och äldsta idrottspropagandor. Det är bara TV-pucken som har en historia som är äldre – startades 1959.

Sum-Sim eller som det egentligen skall uttydas, Svenska Ungdomsmästerskapen i simning kom till stånd efter ett nattligt möte mellan tidningen Expressens grundare Carl Adam Nycop och tidningen Kvällspostens sportchef, Birger Buhre. Buhre hade imponerats av de amerikanska age-group tävlingarna i simning och ville överflytta konceptet till Sverige. Sagt och gjort. Birger Buhre som förutom jobbet som sportchef också var UK-chef i simning fick till ett möte med värste konkurrenten Expressens, legendariske grundare Nycop och han tände på alla cylindrar.

De första cirka tio upplagorna av Sum-Sim bestod av tre nivåer. Massmönstring, Regionsfinal och Riksfinal.

Massmönstringen gjordes ute i klubbarna och där gällde det att samla så många prov som möjligt av  simmare i klubbarna och simmande ungdomar som inte var klubbanknutna, på Sum-Sim grenar. Klubbarna anmälde in resultaten och deltog i en tävling där man belönades med sk. Sum-Sim klockor.  Klockorna var fina Minerva-klockor med mellantid – faktiskt de mest avancerade som fanns på marknaden. Resultaten registrerades av Expressen som strax innan riksfinalen producerade en tidning som kallades SumSim-Expressen och innehöll massor med resultat och artiklar om simning.

Riksfinalerna arrangerades de två första åren i Västerås. I Kristiansborgsbadet. De mest minnevärda upplevelserna var att man fick sova i stationära sovvagnar. Sedan flyttades riksfinalen till Gävle och Strömbadet. Det var då det stora genomslaget kom.  Gävle blev synonymt med Sum-Sim finaler för flera generationer av simmare. Riksfinalen gick alltid i oktober och arrangörerna  var alltid måna om att skapa kul simtävlingar och trevliga kringarrangemang. Tidningen Expressens delkatighet var också stor. Handdukar och prylar till alla simmare, några av upplagorna sändes direkt i TV, lördagskväll med fest på Folkparken i Gävle där simmarna fick uppleva den svenska popvågen under 60-talet  med band som Hep Stars, Caretakers och många andra. Resultaten utvecklades efterhand och många var simmare från dåtidens Sum-Sim fästen. Avesta, Djursholm, Luleå, Kiruna, Gällivare, Bjärnum och andra inte helt dagsaktuella simorter sprutade fram talanger. Namn som Holme, Wahss, Heinefeldt, Ekman, Svahn dominerade prislistorna. Eltidtagningen infördes. Om jag inte minns fel så var det El-Byrån i Karlstad som introducerade det hela på svensk mark. Ett hönsnätsliknanade  översida som skulle komma i kontakt med en metall-yta bakom och vips så registrerades tiden. Snacket gick bland de yngre simmarna att man fick en stöt när man gick i mål och många var en aning nervösa i det sista armtaget.

Taktiken var utbredd. Tjuvstarter hörde till spelet och många var de som lurades att tjuvstarta den tredje gången. Tårarna var legio och på läktaren fanns en läktarkultur som inrymde en och annan förälder som inte lade band på sig.
Sum-Sim var helt enkelt ett härligt tivoli som man som ung simmare fick åka till en gång om året och njuta.

Nio år i rad så arrangerade Gävle Simsällskap Sum-Sims riksfinaler. 1963-1971. Från 1968 plussade man dessutom på Junior-SM som en äldre klass på Sum-Sim och detta medförde att många simmare blev ”kvarsittare” i Sum-Sim. Detta sammanlagda arrangemang pågick till 1972 när man återigen var mogna att arrangera två separata tävlingar. Men redan 1971 så gjorde Gävle sitt sista Sum-Sim och Janne Widell och alla de andra entusiasterna kunde dra sig tillbaka från sitt grundbygge av svensk simning. Sedan dess har tävlingen var på, nästan, ständig turné runt landet. Gävle har återkommit ytterligare två gånger som arrangör av tävlingen - men numera är arrangemanget mest förknippat med de största hallarna. Fast 1999 och 2009 gjorde tävlingen ett rejält nostalgiskt ryck genom att återkomma till den definitiva ursprungsplatsen, Västerås och Kristiansborgsbadet.

Tävlingen  som ”Ungdomspropaganda” spelat ut sin roll numera. Idag är Riksfinalen en elittävling för ungdom men Regionsfinalen har fortfarande kvar den förankring i svensk simnings djup som det en gång i tiden hade. Numera får man fram resultatlistor i ett nafs med hjälp av datorer och resultatservice. Så sent som i mitten av 90-talet ringdes toppresultaten in – till Skåne där sammanställningen traditionellt gjorts och varje pass inleddes med att man presenterade riksfinalisterna. En stor stund för många simmare och nervpinande sekunder för alla deltagarna. Idag sammanställs listor på nätet och det tar inte många minuter innan alla vet sin placering från ettan till den tvåhundrade. Men säkert lika spännande för den enskilde simmaren idag som då.

Tävlingen går numera på sex ställen i landet mot de tidigare nio regioner som tävlade men fortfarande är det två heat som skall fyllas i riksfinalen.
Tar man internet som en indikation på intresset så kan man i alla fall säga att Regionsfinalen är den största simhelgen i landet varje år. Tiotusenstals besök på hemsidan som sammanställer resultaten och många intresserade. Ganska långt ifrån det pionjärarbete som Birger Buhre och Carl Adam Nycop var med och startade den där dagen 1961. Men vi skall vara tacksamma för deras pionjärinsats. Hur hade annars svensk simning sett ut idag?

Slutligen några personliga reflektioner
– ”Jag har varit engagerad i Sum-Sim varje år sedan 1962. Först i massor av år som simmare. Jag tillhörde kvarsittarna som fick simma JSM på Sum-Sim. Sedan under många år som tränare, speaker, till och med som starter på regionsmästerskapen och på senare år som speaker på riksfinaler och sedan snart 10 år också som den som petar ihop Sum_Sim-sidan på nätet med alla resultat och kommentarer. Detta med stor hjälp av först Berth Johansson och sedan med Kenneth Magnusson, på SSF och naturligtvis alla som plåtar och meckar med resultaten runt om i landet. Numera har vi bytt klordoften i simhallen till ett rejält arbetsbord i hemmet som under 16 timmar varje Sum-Sim helg fylls av simning. Lika kul fortfarande och hela tiden en längtan efter att den där nya stora talangen skall sätta avtryck i resultatlistan. För Sum-Sim är lika förbaskat kul som det var de där åren i början av 60-talet. Då när Elvis Presley och Tommy Steel kompade simningen. Det har gått några år sedan dess. Låt oss njuta även kommande helg av en del av den svenska idrottshistorien.

Ytterligare ett tillägg – Det heter inte Ungdoms-SM. Sum-Sim är det korrekta uttrycket. Det är sådant som sållar agnarna från vetet. Men till dem som säger USM försvar skall ändå sägas – tom. Svenska Simförbundet försökte döpa om tävlingen under några år – men det lyckades inte. Har man trampat upp en stig så fortsätter man att gå på den…

 
Skrivaren av denna krönika

Bo Hultén – Skriver på Svenska Simförbundets Mästerskapssida och har tillbringat största delen av sitt liv inom simningen. Är också ansvarig utgivare av web-sajten simma.nu och är Eurosports expertkommentator i simning

Här kommer ett tips på en ”enkel” serie som jag tycker är bra att använda sig utav om du vill träna på tävlingsfart mot 100 meter. I min beskrivning använder jag mig av ett exempel från när serien testades med en simmare i april 2009.

 

Serien går ut på att simma 30-40x25 max (beroende på simsätt/simmare). Vilan ska vara mer än dubbelt så lång av tiden det tar att simma vilket betyder att om simmaren förväntas simma på 14 sekunder ska vilan vara minst 28 sekunder (14x2) och således starttiden minst 42 sekunder (14 + 28) = ca 45 sekunder. Även om det tar 13 sekunder tycker jag att 45 sekunder är lämpligt. Bröstsimmare kanske simmar på 18 sekunder och behöver minst 54 sek starttid (18x3), kanske till och med upp mot en minut. Det totala antalet 25:or beror således på starttiden (om serien ska pågå i 30 minuter).

 

Mitt konkreta exempel (i bifogad fil)

Jag dokumenterade ett exempel av serien för några år sedan med hjälp av en simmare vid namn Johan Bengtsson (vid tillfället 18 år gammal med ett dåvarande personligt rekord av 51,98 på 100 frisim i 25m bassäng). Hans samtliga tider vid testet står i kolumnen ”tid” och hans laktatvärden i mmol/l (mjölksyra) i blodet står i kolumnen ”LA”. Denna mätning gjordes efter var 6:e 25:a (givetvis utan att starttiden förändrades).

 

Efter serien slängde sig simmaren (Johan) i en solstol (dock utan sol) och vilade i ett antal minuter medan laktatmätningar gjordes med 1,5 minuters mellanrum. Efter ett tag fick han påbörja sitt ”avsim” med hopp om att få ner laktatvärdet snabbare. Se i detalj hur vi gjorde i högerrutan i det bifogade exemplet.

 

Mina egna funderingar

Jag har testat denna serie ett antal gånger (såväl innan- som efter detta exempel) med olika typer av relativt unga simmare (14-18 år gamla) vilka även dessa har kunnat simma snabbt från det att serien påbörjats till det att den avslutats. Även om laktatvärdet i exemplet med Johan ”bara” visar 6,2 mmol/l efter de första 6st 25:orna kan du ändå anta att produktionen i musklerna är på topp eftersom det tar ett antal minuter för ”mjölksyran” att komma ut i blodet (där den sedan mäts).

 

40x25 max är en bra serie för att träna på tävlingsfart mot 100 meter. Simmaren kan ligga på exakt det antalet armtag, teknik, fart och mjölksyraproduktion som den vill ha under tävlingsloppet. Att ”nöta in” någonting som funkar bra under lång tid är vad jag kallar att på ett lyckat sätt kombinera kvalitet med kvantitet! Det finns många bra serier för detta, men denna (40x25) är en av mina personliga favoriter.

 

Efter ca 7-8 minuters ”avsim” utan att stanna (ca 500m) har du fått bort så pass mycket ”mjölksyra” att det kanske inte är värt att fortsätta simma av? I exemplet ser vi att Johans laktatvärde bara gått ner från 6,2 till 4,6 mmol/l mellan hans sista 500 till 1000 meter avsim. Denna nedgång hade du kanske likaväl ”nästan” kunnat uppnå med efterföljande passiv vila…?). Det gäller att vara realistisk och se till vad simmaren faktiskt kan tänka sig att göra.

 

Tillbaka till serien - vad är det som brister först hos simmaren och gör att simmaren inte orkar mer när den genomför denna typ av serie? Det psykologiska eller fysiologiska? Troligtvis det förstnämnda. Hur långt vågar du puscha? 80x25 start 45? J

 

Bilagan till denna artikel finns klickbar ute i Krönikelistan !

Av Martin Harlenbäck

Med initiativ från Elizabeth Karlsson i HS bestämde hon och jag att vi skulle genomföra en inspirationsdag för simlärare, dit vi fick deltagare från våra egna klubbar samt från Ängelholms vattenpolo och SK Sydsim. Temat för dagen var ”kreativitet”, ”inspiration” och att utifrån dem begreppen skapa en gemensam idébank, ”outside the box”.



Vi träffades ca 9.30 lördagen den 8 oktober på Filborna Arena (vilken anläggning!!). Dagen började med frukost, speeddating och gruppindelning. Fyra grupper skapades med 3-4 deltagare i varje och varje grupp fick representera ett simsätt. Grupperna fick ca 20 minuter att prata ihop sig innan en föreläsare som heter Filip Ljungberg tog över scenen. Filip talade om sin bransch, Parkour och vad det innebär. För den som inte känner till denna gren är det volter och andra konster mellan hus och i stadsmiljö. För mig som är lite känslig för höjder var första tanken när han inledde med en filmsnutt – ”Vad driver en människa till att börja med en sådan sak?”.


Filip berättade om sin väg från gymnast, genom skador, revansch, motgång och åter revansch. Han berättade om sin övertygelse att ha ”ett starkt varför” i alla situationer samt hur ett starkt varför leder till ett hur. Simlärarna sattes efter drygt en timmes teori, i rörelse och fick prova olika gruppsamarbeten utomhus. Efter denna föreläsning som varmt kan rekommenderas fortlöpte dagen med lunch och fortsättning av gruppuppgifterna.


Grupperna fick välja presentationssätt men alla valde ett framförande i vattnet. Stil på dem simlärarna! I dem få riktlinjer som fanns skulle övningarna vara applicerbara i baddaren till hajen, involvera både land- och vattenövningar samt genomsyras av ett tänk om hur det går att utnyttja olika barns styrkor och svagheter. Presentationerna väckte intressanta diskussioner och när ett frö såddes växte det fort.  När vi i sluttampen samlade simlärarna så var stämningen och deltagarnas recensioner väldigt positiva. Jag upplevde dagen som ett roligt, annorlunda, lättgenomfört och inspirerande samarbete som jag varmt kan rekommendera andra svenska simklubbar att ta efter. Som simtränare kommer man mer automatiskt ut och vidgar sina vyer men som simlärare faller det sig inte alltid lika naturligt. Vi hade genom Skåneidrottens Johanna Ingvaldsson beviljats 4000 kr från Idrottslyftet för den här dagen vilket räckte till fika, lunch och föreläsare.

Läs gärna mer på www.Filipljungberg.se

Träna hårdare ute i klubbarna.
FASTER HARDER SCOOTER… Kör lite stenhård techno i träningen och sluta som champion! Svensk simning har under en alldeles för lång tid jobbat efter mottot ”träna så bra som behövs” istället för ”träna så bra vi kan”. Det är dags att vi bryter trenden och vidgar vyerna. Kika på junior-EM och junior-VM, de nationerna som lyckades bra där kommer med all säkerhet att vara ledande internationellt de kommande åren. Så har det varit hela 2000-talet och det förändras inte. Om svensk simning skall vara en toppnation på seniormästerskapen i framtiden och lyckas med Simförbundets mål att vara bland de tio främsta nationerna i världen måste vi vara mer konkurrenskraftiga i junioråldern. Gör vi inget nu, när skall vi då göra det? Tyskarna är bra på juniorsidan. Kanske är lite gammal tysk technoträning svaret. Testa, ös på och ge järnet! Ladda till - klick  och fira om några år till  klick

Uttagningar till simlandslaget.
Landslagsledningen bör lägga en extra tanke på uttagningar inför nästa års OS-år. Resultaten på årets VM där svenska simtruppen hade drygt 20 % säsongsbästa bör analyseras mycket noga. Varför var majoriteten av våra simmare bättre under våren/sommaren än under själva festen? Det finns säkert många anledningar. Men skall vi vara högpresterande på OS i London är klokt uttagningssystem viktigt nästa år. Vi bör inte ha ett system där våra främsta simmare nästa år först skall jaga OS-kval till en deadline i slutet av april. Klarar de inte kvaltiden skall de kvala in till EM för att sedan på EM eller Mare Nostrum kvala in till OS som en komplettering… Skall de kvala ihjäl sig??? Gör helt enkelt så att de simmare på VM i Shanghai som var bland de tio främsta i sina respektive grenar bland européerna är förhandsnominerade till EM 2012. Skjut på deadline för OS-kvalificering till EM. Det är en bra tävling att klara OS-kval på. På EM kan man dessutom starta med fyra simmare/gren så det är ingen chansning och stänger inga grenar att redan nu ta ut en del av en EM-trupp, övriga kvalar in under våren.  Skall svensk simning lyfta på OS krävs lite nog crazy smart moves från ledningen. Det blir ett tufft krig om medaljerna i London, och vi behöver ge simmarna bästa förutsättningar att lyfta. klick

Ställ högre krav på tränarnas fokus och prioriteringar.
Varför är vissa klubbar alltid kanonduktiga på nationella mästerskap och sedan når inte simmarnas prestationer upp till samma nivå eller bättre i junior- eller seniorlandslaget? Alla simmare som är uttagna vill lyckas internationellt, men ger vi tränare dem chansen? Visst är klubbpoäng viktigt för vissa, det köper jag. Men till vilket pris? Dags för rannsakan och dags att se längre än till JSM eller SM som en framgång eller slutmål. Jobba lite mer med Svensk Simning som fokus och matcha våra simmare mot deras internationella utmaningar i första hand om de har blivit uttagna. Nu lär jag få skit från vissa men…  - klick

Fundera på varför dansk simning utvecklas bättre än genomsnittet i Europa. Bara sju simmare i truppen men de gör ett grymt VM och hade flest säsongsbästa av alla nationer. Vad pysslar dem med? Det är inte länge sedan vi i Sverige ledde utvecklingen i Scandinavia men den positionen äger just nu vårt lilla grannland. Är det träningen, satsningen, maten eller bara tillfälligheter som gör att de lyckas så bra just nu? Kanske dags att någon från Simförbundet gör en studieresa till Danmark och spanar lite. Själv komponerar jag ihop ett danskt smörrebröd i köket och hoppas att jag skall få lite inspiration och vägledning. Danskarna gjorde ett mediokert EM ifjol, ett fantastiskt VM i år, vad gör de på OS i London? Det finns förvisso inga garantier till framgång, simresultaten går upp och ner, heaven or hell. Det vet tyskarna som gjorde sitt sämsta VM någonsin 2007, för att sedan två år senare göra ett av sina bästa i Rom. klick

Redigera Fredags/lördagslunken på simma.nu. Att kommentera krig, världsläget, valuta eller börsens svängningar på en portal för simning är overkill och hör inte hemma där – sidan är till för simning. Det hörs väl på namnet. Kanske är det ok med  en annan idrott som en jämförelse vid sporadiska tillfällen. Men allt annat saknar läsvärde på simma.nu. Övriga nyheter eller kommentarer kan man med fördel läsa med mer och bredare inblick hos författarna på andra portaler och forum än de man hittar på simma.nu…klick 

Då så har man gjort ett försök att anpassa sig till Kina-tid på hemmaplan. Kommentering i Eurosport skall ju ske i direktsändning och det är inte helt lätt att få till det i Stockholm. Just nu är två dagars jobb avklarat och vi väntar på försöken dag tre. Enligt den planering som jag och kollega Christer Magnusson lagt upp - ja då skall man sova just nu. Men icke! Därför är det lika bra att sätta sig vid skrivmaskinen höll jag på att säga - men menar datorn för att knacka ner några ögonblickstankar. Hur man nu kan ha det mitt i Stockholmsnatten?
Hur ser då vårt dygnschemat ut.........

02.00 Väckning
02.05 Dusch för att vakna
02.10 Första snabbfrukost
02.15 Promenad till Studion
02.25 Stiger man i i Eurosports lokaler i Sundbyberg
02.30 Datorn påslagen och utprintning av startlistor
02.45 Redigering av information till startlistorna
02.55 Mästerskapssidan får aktuell länk och clips
03.00 Sändningsstart
05.30 Sändning slut
05.35 Promenad tillbaka till hotellet
05.45 Redigering av Mästerskapssidan
07.00 Sova
09.00 Uppvaknande och dusch
09.15 Andra frukost på hotellet
10.00 Promenad till studion
10.10 Redigering av Mästerskapssidan
11.00 Förberedelser till sändning
11.45 Sändningsstart för finaler
14.00 Finaler slut
14.05 Redigering av Mästerskapssidan
15.30 Telefonsamtal och kontakter
16.30 Middag på lokal restaurang i Sumpan
17.30 Tillbaka till hotellet
17.45 Kontakt med hemmet
18.00 Fika och eftersnack
19.00 Drar man sig tillbaka till rummet
19.30 Sova

Så där skall det rulla på i åtta dagar. Sova när det är ljust och inställda luncher. Inte helt vanligt för en person som aldrig har jobbat skift. Hur orkar man det under längre perioder. För mig obegripligt. Tacka vet jag mästerskap som arrangeras i Europa. Allt är så mycket lättare då. Det här Shanghai-upplägget har vi gjort några gånger tidigare. Samma känsla varje gång. Att man sedan måste ha en vecka att vila upp sig på efteråt tillhör ju också.
Ja, ja säger vän av ordning. Dagens I-landsproblem. Visst är det så. Men lite medlidande kan man väl få ändå?
Allt har klaffat hittills men sömnen 1930-02.00 kom av sig. Just nu går funderingarna om hur man skall åtgärda det i nästa cykel av dygnsschemat?
God morgon förresten!

Information -  kommunikation

 

Vi lever i ett informationssamhälle sägs det. Dagligen svämmas vår tillvaro över av information. Många gånger utan att vi bett om det eller ens vill ha det. På mångas brevlådor finns en lapp som säger ”ingen reklam, tack”. Man vill alltså försöka skapa en frizon mot information. De sociala medierna strör oviktig information omkring sig. Människor är ständigt uppkopplade och nåbara överallt. Ändå klagar vi alltsom oftast på att vi får för lite information t.ex. från skolan, från myndigheter, från vårt idrottsförbund o.s.v. Oftast handlar det inte om mängden information, den är volymmässigt ofta tillräcklig eller för stor. Det är helt och hållet en fråga om kvalitet och träffsäkerhet.

 

Om man byter ut ordet information mot kommunikation skulle kvalitet och förståelse öka avsevärt. Information är alltid envägs. Det vill säga den utgår från en sändare och är avsedd för en eller flera mottagare. Informationen förblir nästan alltid oemotsagd och ofta missförstådd. Som en monolog som ingen orkar lyssna till.

 

Kommunikation däremot är alltid tvåvägs och har formen av dialog vilket borgar för hög förståelse. Kommunikation har jämlika mottagare och sändare. En dialog är den optimala formen för kommunikation.

 

En utebliven kommunikation kan leda till missförstånd, sämre inflytande och i slutändan en dålig stämning eller rent av avsaknad av demokrati. Som ledare eller tränare är din framgång helt beroende av hur bra du är på att kommunicera. Vårt samhällsklimat har förändrats och därmed också vårt sätt att leda individer och grupper (lag). Den auktoritära stil som många gånger kännetecknade tränare och ledare för tjugo - trettio år sedan är helt förlegad i dag.

 

Den här artikeln är föranledd av att jag för ett tag sedan träffade en framstående simmare som ansåg att stämningen i laget blivit dåligt just på grund av bristen på kommunikation och medinflytande. Det lät som ett eko från en svunnen tid.

 

Här är några allmänna tips på vad bra kommunikation kan innehålla:

1.  Utstråla inlevelse och personlighet

2.  Tala och skriv begripligt så att alla förstår

3.  Repetera viktiga moment

4.  Exemplifiera och dramatisera

5.  Överraska och agera med ditt kroppspråk

6.  Använd humor när det passar

7.  Tro på ditt budskap

8.  Fördjupa, lyssna och samråd (dialog)

 

Utveckla din personlighet och var dig själv. Är du en SPADER - HJÄRTER - RUTER - ELLER  KLÖVERTYP? Här kommer några karaktärsdrag:

 

En spaderledare vill driva på, nå resultat, fullborda. Vet vad som skall göras och ser till att det blir gjort med tempo och kvalitet.

 

En hjärterledare satsar på samarbete, gruppharmoni, gemenskap. Betraktar medarbetarna (simmarna) som jämlika individer

 

En ruterledare vill strukturera, ha ordning, kontroll för att skapa exakthet och precision. Är välorienterad, känner ansvar och följer upp.

 

En klöverledare är inovativ och idérik. Tar nya och oväntade initiativ. Gillar nya grepp och utmaningar. Vill ha alla med på tåget.

 

Kanske är du en lycklig blandning av alla dessa personlighetsdrag? Då sitter du med full hand och kan spela dina kort väl.

 

Organisationer behöver ett innehåll i sin kommunikation. Kanske ser det ut så här:

1.  Väl organiserad verksamhet

2.  Klart definierade mål

3.  Tydliga ansvarsområden

4.  Anlita specialkompetens

5.  Prioritera helheten

6.  Ta hand om detaljerna

7.  Nå ut till alla i organisationen

8.  Förankra

9.  Följ upp

 

Som ledare, tränare skall du alltid:

1.  Finnas till, lyssna och stödja

2.  Sätta mål och ange riktning

3.  Kommunicera (dialog)

4.  Förtydliga

5.  Planera och aktivera

6.  Rekrytera och bemanna

7.  Leda, motivera, stimulera

8.  Kontrollera, utvärdera

9.  Delge dina kunskaper om internationell utveckling

10. Skapa nätverk

 

Alla i din grupp skall alltid bli sedda och ha samma värde. Du skall lyssna på var och en och ta hänsyn till allas åsikter. Du skall vara lyhörd och visa respekt. Men det är du som har att ta de slutgiltiga besluten om det som rör din verksamhet. Du kan inte krypa undan det ansvaret.

 

Lycka till med din framtida kommunikation.

 

Pålle.

larseric@paulsson.net

 

Ps. Du får gärna kommunicera med mig om den här texten

 

Fr.v. Nils Pettersson, Lars-Olow Nyberg, Sven Pettersson, Thor Henning, och artikelns huvudperson Martin Lunde´n. Taget förmodligen på Ribersborg i Malmö på SM 1944.

I Neptuns 100 -årsskrift saxar vi nedanstående artikel - skriven av bokens författare Owe Fröberg. Vill du läsa mer ur svensk idrotts mest gedigna jubelskrift - klicka här

Martin Lundén föddes på nyårsdagen 1925 i Kopparberg och började simma för SS Nymfen i Västanfors. Drog första gången uppmärksamheten till sig då han, under de sista åren, i hög grad, dominerade skolungdomens tävlingar. Som 18-åring vann han 100m fritt mot Danmark 1943.
Samma år sa rikstränare Adlerz att: - Den här Martin Lundén är varken mer eller mindre än ett fenomen. Han tränar ju aldrig på vintern, men likafullt kommer han ner någon gång strax före en tävling och visar upp ett glid så man fullkomligt baxnar. (Själv ansåg Martin att han bara hade simningen som en hobby vid sidan av studierna).
- Ja, jag håller med. Vi som såg honom göra 60.6s i somras, på 50-metersbanan i Helsingör, skjuter Gösta Ölander in.
– Jag vågar inte tänka på vad Martin kunna göra för tider om han tränade ordentligt, fortsätter ”Loppan”. - Kanske gör han rätt i att hålla sig still något år ännu. Han har en smula krångel med en ryggskada och så behöver han växa ut en del. Sedan får vi nog se resultat.
Ölander tror att om någon här i landet skall sänka rekordet nedåt åtminstone 57s, så är det den gänglige Martin. Martin, som var ganska smal, besatt ett ypperligt glid och var en excellent och stilsäker frisimmare men nådde aldrig styrkan för de ”stora” tiderna. Han var dock en kämpe, vilket han visade genom att vara som bäst i lagkapp.

Martin tog många medaljer, 3-4 på SM varje år och titlar på 100, 200 och 400m, Han ingick i det sensationella segrarlaget på 4x200m vid EM i Monte Carlo 1947 och blev även Stor Grabb. Som varande neptunare började det givetvis spekuleras om modern femkamp men då drabbades han, på ett omänskligt sätt, av ödet.

HANS STÖRSTA TRIUMF

Bland de 150 50-mannasimmarna som 1954 kämpade sig igenom de två bassäng- längderna i Forsgrénska, var det särskilt en som publik och aktiva följde med spänt intresse. Det var ingen nykomling, nej långt därifrån, ty ansiktet var välbekant för de flesta. Simmaren i förgrunden var Martin Lundén, som tio år tidigare var svensk mästare och medlem i vårt vinnande EM-lag på 4x200m. Dessutom en av Neptuns bästa lagkappsimmare genom tiderna. Han hade inte varit med och tävlat på ett drygt år – och skäl för frånvaron hade han minsann haft.

Ett och ett halvt år tidigare, när Martin ännu var ett namn att på allvar räkna med i svensk sprintersimning, råkade han ut för något av det svåraste som kan drabba en idrottsgrabb. Han drabbades av polio. Det var inte av den svåraste arten, men till att börja med fick den då 27-årige neptunaren finna sig i att ligga fjättrad vid sängen i tre månader.
Så småningom blev det små simövningar i 37o:igt vatten, men det var inte lätt att med en förlamningsangripen vänster sida och höger arm, utföra det man helst vill – simma crawl något i stil med förut. Men en gammal simmare tappar inte sugen så lätt. Martin jobbade oförtrutet på och en vacker dag, mer än ett drygt år efter insjuknandet, stod han pall för 50 meter.
I denna 50-mannaduell gjorde han alltsa° come-back. A°terkomsten blev lyckosam, inte minst med tanke pa° att Neptun vann ta¨vlingen pa° ny rekordtid. Och naturligtvis mest lyckosam fo¨r Martin personligen, som vunnit en seger, va¨rd la°ngt mer a¨n vilken annan seger som helst. Martin hade preparerat sig ordentligt fo¨r den ha¨r ta¨vlingen. Femton ga°nger hade han ko¨rt sina egna ho¨gst privata uttagningslopp, och tiderna hade konstant ha°llit sig kring 31-31.5. Men nu ga¨llde det ta¨vling och da° simmade Martin pa° 29.9!

Efter sin aktiva tid gjorde han en stor ledarga¨rning, som bl.a. inrymmer ma°nga°rigt ledamotskap i sa°va¨l Svenska simfo¨rbundets som i Neptuns styrelse. Martin fo¨re- stod de vinro¨das svindlande affa¨rer – d.v.s. han var kasso¨r. Han var ocksa° en sto¨tte- pelare i poloklubben Hellas/Neptun, en pa°litlig funktiona¨r vid alla hemmaarrange- mang. Han sa°g dessutom till fortbesta°ndet, eftersom a¨ven so¨nerna Bertil och Hasse var duktiga pololirare.
Bertil, 12 november 1951, bo¨rjade som ho¨jdhoppare. Hans, 13 augusti 1957. Spelade OS-kval 1976 och deltog vid OS i Moskva 1980. Flerfaldig EM och EJM-deltagare med 109 senior- och 24 juniorlandskamper pa° meritlistan. Tre SM- och fyra JSM- medaljer. Spelat fotboll och bandy i IFK Sollentuna. Har sprungit Stockholm Marathon.


MERITER:
EM 1947: 4x200m/1, 100m fr/8.
OS 1948: 4x200m/4, 100m fr/10, 100m ry/30
NM 1949: 100m fr/2, 100m ry/2
Landskamper: 8 st, v Landsorten: 8 st,
JSM: 3 st,
DM: 9 st
SM: Totalt 6 guld, 19 silver, 10 brons + flera svenska rekord

Här kan du läsa Stefan Wikings krönika om "Sum-Sim och lite mera...." - klick

Simtränaren och samhällsdebattören ja en person som verkligen levde upp till epitet "Mannen, myten, legenden" - Evert Sandberg dog i juni 2010. Erik Axelsson skrev läsvärda minnesord över den 92-årige idrottspersonligheten - som SIMMAs läsare inte skall undanhållas ifrån.........

SIMMAREN, SIMTRÄNAREN, IDROTTSIDEALISTEN EVERT SANDBERG
har efter 92 innehållsrika år nått kaklet på sin levnadsbana. Han framhöll ofta sin egen bakgrund från skogstorp och arbetarhem, men att han alltid hade haft drömmar, som alltid pekat framåt och uppåt mot nya mål.
När nya kallbadhuset stod klart i Hönsan 1931 blev simning en mycket populär sommarsysselsättning bland Hedemoras barn och ungdomar, och bland dessa fanns Evert. Snart stod det klart, att han hävdade sig väl i de tävlingar, som ofta ordnades i badhuset. Som den tävlingsmänniska han var hela livet, och som den ”envisa dalkarl” han också alltid varit, så satte han igång ett träningsprogram av gigantiskt format. Hans mål var att bli distriktsmästare i Dalarna. Men ”experterna” hemma skakade på huvudet. Armtagen var fula. Ena armen piskade vattnet som en rallarsving, och bensparken stänkte ända upp till ”tvåan” i tornet men drev inte fram ett dugg. Man hade dock inte räknat med Everts envishet, och envisheten segrade i det långa loppet, och själv segrade han i många lopp på DM. 400 och 1500 blev hans favoritdistanser. Ett exempel är DM på 400 m fritt i Kvarnsveden. Loppet gick i två heat och bästa tiden skulle gälla. En simmare i första heatet hade satt nytt distriktsrekord. Evert skulle simma i andra heatet och han bestämde sig då för att göra ett ”Arne Borg-lopp”, dvs. köra på max redan från start. Han har berättat, att han mindes ingenting från andra hälften av loppet. Han kom bara ihåg, att han låg på målbryggan och fick beskedet: - Du vann! Då hade det gått 30 minuter sedan han dragits upp ur vattnet. Många fler exempel finns på hans okuvliga järnvilja i simtävlingar och polomatcher. Hans tävlingsmeriter renderade honom till slut Dalarnas elittecken i guld.
Krigsåren präglades av långa beredskapsinkallelser både vid finska och norska gränsen. Han var med vid den stora drunkningsolyckan i Armasjärvi. Evert tjänstgjorde som hundförare, något som han meriterat sig för genom framskjutna placeringar i draghunds-SM med familjens schäferhund.
När Evert var hemma – mellan inkallelserna – tog han diverse s.k. grovjobb. Men han skrev också idrottsreferat för Falu-Kuriren. Bl.a. refererade han SM i slalom, som gick av stapeln i Vikmanshyttans nya slalombacke. Det uppskattades tydligen så mycket av FK:s sportredaktör att Evert erbjöds anställning på redaktionen.
Vid det laget hade Evert dock stakat ut sin levnadsbana. Hans högsta önskan var att få arbeta i den simhall i Hedemora som det fanns ritningar till 1939. 1943 satte han sig på tåget till Stockholm för att genomgå utbildning till badmästare. Inte anade han väl då, att det skulle ta 30 år innan Hedemora skulle få sin simhall. Efter utbildningen fick Evert anställning på Sportpalatset, och på fritiden blev han tränare i Stockholms Kappsimningsklubb, där han bl.a. förde Göran ”Rotborsten” Larsson till bronsmedalj i Helsingfors-OS. Evert var nu etablerad och erkänd som en nytänkande simtränare. Nytt var t.ex. att flytta ut en del av träningen från den instängda simhallen till friska luften. Löpning, skidåkning och styrketräning var nyheter för tränarna i storstäderna. En del var skeptiska till detta och det hände, att tränarkollegor kallade honom skidtränare. Men simmarnas resultat var svar gott nog.
1952 anställdes Evert som chef för badanläggningarna i Uppsala, och parallellt med sin kommunala tjänst ledde han även här med mycket gott resultat träningen för tävlingssimmare. Även simförbundet anlitade hans tjänster. Han ingick t.ex. i en grupp, som fick tillstånd att resa in i DDR för att studera det ”Östtyska simundret”. Everts uppdrag var att studera simmarnas teknikträning. Landslagsläkarens uppgift var att ägna uppmärksamheten åt simmarnas näringsintag. Dopningsmisstankar talade man givetvis inte om.
1973 fick Evert chansen, att efter 30 år få fullborda sindröm om att få återvända till Hedemora som badmästare och bosätta sig i det hem, som hans föräldrar byggt på tomten med den vackra utsikten över Brunnsjön, slätten och de blånande bergen. Evert tog sin chans, och med sig tog han sin Astrid, som blev ett värdefullt stöd, när han skulle bygga upp organisationen i den nya bad- och idrottshallen, som genast flitigt användes av skolor, gymnastik- och idrottsföreningar och allmänheten. Snart vällde en ny våg av träningsvilliga simmare fram i Vasahallen, och Hedemora Simsällskap, som Evert varit med om att starta 1939 gick en ny vår till mötes. Till detta bidrog i viss mån också, att Sveriges bästa ryggsimmare Jan Thorell flyttade till Hedemora för att få ta del av Everts träning.
Med åren fick Evert förstås en hel del utmärkelser från Svenska Simförbundet och Dalarnas Simförbund, men den hedersbetygelse han värderade mest var, när han av landets övriga simtränare utsågs till ”Årets tränare 1977”. Evert avgick med pension från sin kommunala tjänst som sporthallschef 1983. Som simtränare fortsatte han dock under successiv avtrappning ända fram till 2003. Han var alltså 85 år när han blåste av sitt sista träningspass. Torde vara svenskt ålders rekord för simtränare. Innan han slutade hade han just hunnit med att ge grundläggande teknikinstruktioner till Hedemoras nya simmarbegåvning – EM-medaljören Jennie Johansson.
Efter sin egen simkarriär höll han igång flitigt med träning i olika idrotter, bl.a. tennis, löpning och skidåkning. Han åkte tio ”riktiga” Vasalopp och tre ”Öppet spår”. Trots sitt enorma idrottsintresse så var han också intresserad av andra samhällsfrågor. Han var en ivrig debattör, och han läste gärna böcker. Fast han hade sina sympatier åt vänster så var han noga med att läsa tidningar av alla kulörer. Han läste böcker – helst historiska, och han tyckte om att berätta, och han kunde in i minsta detalj beskriva händelser och erfarenheter från långt tillbaka i tiden.
Evert Sandberg var en idrottsledare av den gamla ideella stammen, som tyckte att klubbkänsla var viktigare än ekonomisk vinning. Detta gällde även hans inställning till sin egen tränarroll. Därför var hans gager jämförelsevis magra. På sin 90-årsdag och vid Hedemora Simsällskaps 70-årsjubileum hörde många av hans adepter genom åren av sig och visade sin uppskattning för vad han betytt för dem.
Det räcker inte för Everts del att säga, att simning var ett INTRESSE. För honom var det en PASSION.

Vem är den bäste simmaren under de första 100 åren av svensk simnings historia. Arne Borg, Gunnar Larsson, Björn Borg, Lars Frölander eller är det den dubble olympiske mästaren Håkan .... Den diskussionen har man ju hört och läst om i många år. 

Men inte tidigare har man utnämnt eller diskuterat vem är den störste ledaren inom svensk simning? Det är naturligtvis en hel del som kan känna sig kallade. Profiler som som har betytt väldigt mycket för svensk simning under årens lopp är ju sådana som Birger Buhre, journalisten, innovatören och landslagsledaren. En föregångsman att skriva simning i medier men också stor nydanare i den svenska simningen när det gällde att sprida träningsidéer och utbildning. Birgers minne lever starkt för alla oss som har njuta/lidit (stryk det som är lämpligt) av hans framfart.

Senare tiders Hasse Chrunak har naturligtvis satt starka avtryck i simningens historia, med en framgångsperiod av sällan skådat slag i tävlingsbassängerna. Bertil Sällfors är en annan profil, vars minne kommer att omhuldas.

På bassängkanten finns ledare som Sten Hellqvist, som var den som fick svensk simning att träna hårt under 50 och 60-talet - men här på SIMMA - vill vi peka ut en man, en person som har betytt kanske mer för simning i vårt land och internationellt, än någon annan - nämligen Erik Bergvall. Det är om honom denna artikel handlar om.

Den störste ledaren - de första hundra åren..........

Svensk simning har en brokig historia. Många är de personligheter som har flutit förbi de första 100 åren av förbundets existens. Att kunna, ens en gång, bara katalogisera och skriva om någon promille av dessa personligheter och människor låter sig inte göras. Att ta sig friheten att peka ut den störste simmaren, störste tränaren, bästa simskoleinstrktören under dessa år - är en helt omöjlig uppgift. Men vi skall åtminstone försöka peka ut de allra störste ledaren och föregångsmannen inom vår idrotts långa historia och denna mannen är enligt mitt förmenande - Erik Bergvall. För dagens generation av simfolk kanske en helt okänd och för länge sedan bortglömd person, men för den som har kikaren öppen för en blick under hela 1900-talet faktiskt den helt givne personen när man skall utse - Svensk simnings störste under 100 år. 

Erik Bergvall föddes som ett av åtta syskon i Väster-Färnebo, Sala 1880. Som åttaåring kom han till Uppsala, en stad som alltid skulle prägla hans liv och leverne. Pappan varvid den här tiden sjuk och dog redan när Erik var 10 år och efter faderns död så var det tuffa år som gällde för den den unge Erik och hans stora familj. 

Bergvall-fakta

Namn: Erik Bergvall

Född 7 april 1880

Död  4 februari 1950

I sina memoarer "Vid målsnöret" från 1945 skriver han: ""Långa tider kunde vi leva på hårt bröd, som doppades i kaffe och med potatis och salt och ibland bara endera, när specerihandlaren inte ville kredit längre. Våra magar tränades att smälta födan till det yttersta. Det kunde gå åtskilliga dagar i sträck, som jag inte hade avföring, därför att tarmarna ältade cellulosan tills det inte fanns något smältbart kvar i den."

Hans första förenings och idrottskontakter kom i gymnasiets frivilliga gymnastikförening, men redan som 11 åring var han med på en skidtävling 1892. Detta var en av de allra första tävlingarna som Skidfrämjandet arrangerade och unge Erik var en av dess deltagare. Pionjär var han också inom svensk sjukhusvård. Bergvall var den andre personen i landet som opererades för blindtarm och försynen gjorde att läkarkonstens utveckling tajmade den blivande store idrottsledaren sjukdomshistoria. De första kontakterna med det våta elementet fick Erik i den sk Lusasken i Svartbäcken. Lusasken var egentligen benämningen på den del av kallbadhuset, där allmänheten kunde bada gratis i Fyrisån. Men på badhuset fanns också en avdelning där man "höll rent och snyggt" och där det fanns chans till trampolinhoppning och det var just där som Erik och hans yngre bror Sven gjorde sina första erfarenheter som simhoppare under den gamle simläraren Eckmans ledning. Ganska snart tog man också med sig den yngre brodern Harry och lärde honom hoppa från tornet innan han kunde simma. Den ene av de mer erfarna bröderna stod uppe i tornet och tvingade ner Harry och den andre låg i vattnet för att fånga upp småsyskonet. Kanske ingen pedagogik som skulle gå hem i dagens simskola, men ack så effektiv.

Bergvall-uppdrag 

Sekreterare i Stockholms Kappsimningsklubb 1897

Var med i RF:s första styrelse 1903-1918

Sekreterare i Svenska Olympiska Kommittén från 1906

FINAs förste ordförande 1924-28

LEN:s förste ordförande 1926-

Sekreterare i Svenska Simförbundet 1904-1908

Ordförande i Svenska Simförbundet 1908-1932

Hedersordförande i Svenska Simförbundet

Stadionchef i Stockholm 1916-1945

Ganska snart efter denna inledning av simmarlivet kopplades Bergvalls och Uppsala Simsällskaps banor samman. Engagemang i föreningen, som hade bildats redan 1796 och med en kader ledare i slutet av 1800-talet som mest bestod av professorer och andra  högt uppsatta personer inom det akademiska livet, gjorde Bergvall sina första lärosteg i den idrott som han skulle komma att revolutionera de första decennierna av 1900-talet. Bland de personer fanns i Uppsala Simsällskap vid den här tiden, fanns bl.a en herre som hette August Mollberg, en

Bergvall som prisutdelare 1944
på SM i Malmö

överliggare som hade Bacchus som husgud och sedermera fick ett simhopp uppkallat efter sig - men det är en helt annan historia. Där fanns också en student som hette Isander, som längre fram skulle landa yrkesmässigt som lektor i Linköping. Under sina Uppsala-år skulle hans namn också bli odödligt genom det Isanderska hoppet.

Under hela sitt återstående liv berättade Erik Bergvall, att simningen gjorde att han överlevde den tuffa sjukdomsperioden efter blindtarmsoperationen. Sviterna efter operationen satt i flera år och som 14 åring var han fortfarande så liten att man tog honom för 10-11 åring och det var först som 18-åring han i ett huj blev frisk och fräsch att kroppen kunde ta sig och han började växa som en normal människa.

Bergvall har skrivit

Simhopp. Handbok. 1926

Idrott gymnastik och kroppsvård 1920

"Den Femte Olympiaden i Bild och Ord" Stockholm 1912

Idrotternas Bok VII Simlära 1921

Kappsimning jämte handledning i elementär simundervisning. 1927

X Olympiaden - Berättelse över Olympiska spelen i Los Angeles 1932

XI Olympiaden - 1936

Stadion 25 år - 1937

Boken om simning - 1948 -  svensk simnings praktverk.

Vid målsnöret - memoarer 1945

Olympiska Spelen 1896-1948

Hans första anställning var som springpojke på ett tryckeri i Uppsala, Harald Wretmans Boktryckeri. I arbetet som springpojke ingick också att man skulle ansvara för tryckeriets husdjur - en berguv. Uven var en magnifik pjäs till fågel - allmänt folkilsken och ca en meter hög. Unge Erik fick varje dag gå till torget och inhandla inälvor från någon salig ko, en föda som uven sedan kalasade på.

Kuriosa om Bergvall
att han ensam skrivit alla tävlingsregler för simning och hopp, regler som också blev accepterade internationellt.

att han som den andre i Sverige som fick sin blindtarm bortopererad.

Erik Bergvall tillsammans med en av de stora simmarna under senare delen av 20-talet, Boy Charlton. En av tre stora vid Kejsarslaget på OS 

1928. De andra två var Arne Borg och Johnny Weissmüller.

Det blev inte mycket till yrkesutveckling för den unge Erik hos boktryckaren Wretman, utan 1897 så tog han sitt sparade kapital, som var en hel krona - äntrade fördäcket på ångfartyget Fyris I och avseglade till Stockholm.  I Stockholm fick  han plats hos Olof Köhler, en klassiker på Strömbadet - men en månadslön på 60 kronor och fritt husrum. Men arbetet som simlärare på Strömbadet tog slut och nästa anhalt var expeditionsföreståndare på Centraltryckeriet. Hösten -97 tillbringades där tills han fick sparken lagom till jul 1897. En månads arbetslöshet sedan var det dags för Uppsala igen och Wretmans tryckeri. Arbetsuppgiften denna gången var sättarlärling. Men redan innan återresan till Uppsala hade Bergvall förvissat sig om att det fanns ett jobb som väntade på honom i Stockholm sommaren 1898 också som simlärare på Strömbadet.

I Stockholm sökte Bergwall ganska snart upp flera idrottsföreningar som han socialiserade sig med. IFK Stockholm, Stockholms Roddförening och Stockholms Kappsimningsklubb, men också politiska intressen fanns och flera år gick den unge typografen bakom Branting och August Palm i första majleden. På den tiden var första maj demonstrationerna inte familjeföreställningar, utan många gånger tuffa tag med polischocker och slagsmål, lite av mandomsprov för den unge Bergvall.

Mer vetande om Bergvall

Aktiv idrott

Målvakt i IFK Stockholms fotbollslag som förlorade SM-finalen 1903 mot Örgryte IS.

Olympisk brons medaljör i vattenpolo 1908.

Skrivande

Tidningen Nordiskt Idrotslif - 1898-1918 (chefredaktör och ägare från 1910)

Sportjournalist på Stockholms Dagblad, Stockholmstidningen, Nya Dagligt Allehanda

Hans skrivande bana startade 1897, med en tidning som kallades Sport och som var en publikation som spriddes bland de svenska IFK-föreningarnas nät. Men ganska raskt rekryterade Clarence von Rosén honom att ta hand om den nystartade idrottstidningen "Nordiskt Idrottslif". Bergvall gav sedan ut denna tidning under dryga 20 år, med ett kort mellanspel för Idrotts-Tidningen 1903-04.

Det var under den här tiden som Bergvall alltmer började närma sig den spirande svenska idrottens maktcentrum. Den första generationen av svenska idrottsledare leddes av Viktor Balck, av många kallade den svenska idrottens fader. Bergvall tillhörde den andra generationen. Den organiserade generationen och följaktligen var Bergvall med i denna.  Det hela hade börjat med att industrimannen J Sigfrid Edström hade skissat på en riksorganisation för idrotten i Sverige och Bergvall skrev en kritisk artikel mot hans tankar. Klok som Edström var bestämde han sig för att knyta Bergavall till sig istället för att ha honom som arg journalist, emot sig.

Detta var en start för en nationell och internationell ledargärning, som varade i 50 år. En gärning där simningen eller rättare sagt simsporten, för det var simhopp som var Eriks speciella skötebarn inom vår idrott, drog oerhört mycket nytta av Bergvalls stora och breda kunskap.

Efter journalist-åren växlade han över till en professionell gärning inom idrotten, något som var mycket ovanlig under den här perioden. Bergvall blev chef för Stockholms Stadion. Att man som ledare kunde försörja sig på en binäring till idrott var knappast tillåten med de rådande amatörreglerna och etiken föreskrev att alla idrott skulle vara rensad från professionella inslag också på ledarsidan. Men  som Stadionchef lyckades han utomordentligt att balansera på reglernas och etikens smala lina.

Erik Bergvall fungerade som prisutdelare på Svenska Mästerskapen långt in på 40-talet, här vid SM i Ängelholm 1942.

Stadion var när Bergvall fick jobbet eller rättare sagt tvingades på jobbet - ett konkursbo. Ett ekonomiskt råttbo som var i Statens ägo. Med stora skulder och en verksamhet som inte var värd namnet. Ett löfte till Edström, som var ordförande i Stadion, om att stanna två tre år och sparka igång verksamheten tills den gick på plus, blev istället till ett 30-årigt livsverk för Bergvall. Från 1916 till 1946 arbetade han på Stadion och efter lämnade vid sin avgång en rejäl summa pengar som hade intjänats under alla de arrangemang som han lockade till arenan.

När Bergvall intog arbetet som Stadionchef trodde man att han skulle överge simningen. Men han behöll positionen som Svenska Simförbundets ordförande till 1932 och långt in på 40-talet arbetade han med simningen ideellt. Som prisutdelare och åskådare fanns han på SM under sommaren till åren innan sin död och hans stora epos om simningen, " Boken om simning" utkom 1948 och har varit kanske det viktigaste heltäckande verket om simning, skriven på svenska, fram till våra dagar.

Hans engagemang och inflytande i simningen var oerhört under åren 1903 till 1940 och man kan med fog påstå att att han under tre, nästan fyra decennier var världssimningen mäktigaste och mest respekterade person. När man idag läser hans skrifter mellan 1900 till 1950 märker man att hans många gånger kvicka penna var massor med år före sin tid. Visserligen finns det ett och annat snedsteg i synen på kvinnor och andra raser förmåga att utöva idrott, men till ytterligheter gick det aldrig och hans imponerande skrivningar om Greta Johanssons och hennes insatser förlåter det mesta och hans avböner när det gäller sina skrivningar om Berlin-olympiaden, likaså.

Erik Bergvall var Stadionchef i Stockholm under 30 år. Ett jobb som han halkade in på likt ett bananskal.

Livsverket inom idrotten och speciellt inom simningen är imponerande och därför vill vi på SIMMA, så här ett par dagar innan Svenska Simförbundet firar sina första 100 år, dra en lans för Erik Bergvall som svensk simnings störste ledare genom tiderna.

Läs gärna mer om Bergvall i hans självbiografi "Vid målsnöret". Det är en bok som kan hittas på Internets sport antikvariat och kostar mellan 75-150:- kronor. En lektion i svensk idrottshistoria och intressant läsning även för den som bara är allmänt idrottsintresserad.

Bergvall skriver efter Berlinolympiaden följande:
"Det hade på förhand uttalats farhågor för att arrangörerna skulle komma att begagna de olympiska spelen för att göra propaganda för det regerande politiska partiet i Tyskland. Så blev emellertid ingalunda förhållandet. Man syntes snarast lägga vinn om att icke göra sig skyldig till en sådan blunder."

detta är kanske inget vi håller med om idag.....

Bergvall skriver om kroppsövningar
"Kroppsövningar äro ännu nödvändigare för arbetaren än för dagdrivaren. De skadliga följderna av stillasittande och överförfinat levnadssätt måste motarbetas genom kroppsövningar, men ännu mer måste tankearbetarens genom själsöveransträngning överretade nervsystem lugnas, typografens bröstkorg vidgas, skräddarens ben stärkas, mjölnardrängens och plankbärarens rygg och axlar rätas, smedens och masugnsarbetarens hud härdas och allt ensidigt kroppsarbete genom allsidiga rörelser motverkas. Bondens hårda idrott på åkern och bakom plogen är icke nog, hans i arbetet krökta rygg och stelnade leder behöva allt för väl mjukas upp och göras smidigare. Behovet av gymnastik och idrottsövningar är hos den unge bonden lika stort som hos folket i staden."

klarsynt och klokt även om språket och klassificeringen av människan känns som 1800-tal....

Bergvalls afroism
"Formen först och tempot sedan! Detta gäller såväl i fäktning som i rodd, ja, det är en allmängiltig gymnastisk och idrottslig grundsats. "

Bergvall var inte alltid på rätt väg.....
Vid ett möte med Sveriges olympiska kommitté 1929 höll Bergvall ett brandtal mot damidrott och SOK föreslog "att kvinnor icke skola äga rätt att deltaga i OS".

Men 1912 var han lyrisk över Greta Johanssons seger i simhopp
Pricken över i:et 1912 utgjorde våra simhopperskors kongenialitet med sina hoppande bröder. Det var egentligen endast kraften och farten i hoppen, som vägde över i herrarnas vågskål, men i fråga om elegans och ögonfägnande luftfärder kunde ingen överglänsa Greta Johansson, och hennes olympiska seger i raka hopp stod högt över konkurrensen."

Arvet efter Bergvall till dagens idrott
Bergvall begrep vad som var nyckeln till den vackraste formen av simhopp. Han förde sitt tänkande vidare till en av sina elever på Sportpalatsets badmästarskola i Stockholm, Tage Lindström, som senare fostrade fler svenska mästare än någon annan svensk simhoppstränare. Gunnel Weinås var en av hans käraste elever och hon förvaltade verkligen arvet väl, och det har gått vidare! Gunnels adept, Ulrika Knape har själv fört det vidare! Till dottern Anna, den simhoppare i världseliten som hoppar vackrast (men inte alltid bäst).

det finns alltid en koppling till vår historia.......

När jag stod överst på prispallen, i Madrid och var Europamästarinna på 50m bröstsim, då var nådde jag peaken i mitt simmarliv. Känslan att stå där, höra den svenska nationalsången var helt enkelt obeskrivlig.".

Vi minns alla synen av en överlycklig Maria Östling, den där dagen i maj 2004. Tjejen som kom in från gatan och blev Europamästarinna - värmde allas hjärta. 

Egentligen hade Maria och undertecknad stämt träff, för att snacka om simning redan för ett och ett halvt år sedan. Vi skulle ta en snack om "att simma  när man har kommit till insikt" eller rättare sagt, när man är så pass mogen att man vet vad man sysslar med. Skrivaren av dessa rader gjorde en liknande artikel om svenska mästarinnan på ryggsim i fjor, Camilla Johansson och tanken var att späda på med en i samma still med Maria. Men sedan vi bestämde detta har ju som sagt tiderna förändrats och verkligen när det gäller Maria Östling och hennes simning. Idag kan hon titulera sig regerande Europamästarinna, det var kanske inte riktigt det man hade trott på för ett år sedan.

Men vägen dit har varit lång och förresten så kom hon definitivt inte "in från gatan" och blev Europamästarinna, bara så där huxflux, som man kanske kan tro om man inte är initierad i simning. Låt oss ta det, som man brukar säga - från början.

Så här var det...

Maria lärde sig simma när hon var tre år. Pappa Christer var den som var hennes simlärare. Ingen kommunal simskola där inte! När Maria var elva flyttade familjen till Mora och då först blev det realitet att hon började i en simklubb. Tanken hade varit uppe redan när man bodde i Nyköping, men det blev aldrig av.

Efter att ha blivit lockad till den lokala simklubben i Mora, SS Mora, av en klasskamrat gick det i rödaste rappet. Crawlskola och medleyskola klarades av på några veckor och elvaåriga Maria befann sig i en träningsgrupp som leddes av Hillevi Norstedt. Denna Hillevi och Maria blev redan från början ett radarpar med ett riktigt och viktigt mål för ögonen - simteknik.

"Jag är den riktigt teknikfreak" säger Maria. "Det är nästan så att det är en belastning för mig - så intresserad är jag av tekniken i simningen. Allt skall stämma".

"Redan från början jobbade jag och Hillevi teknik i träningspassen. Vi började alltid med 1000 meter teknik varje dag och innan vi slutade för dagen så simmade vi "stil" som vi kallade det 100 till 200 meter, som skulle vara såååå fiiint!"

Åren med Hillevi formade mig till den simmaren jag är idag - hon tillsammans med min nuvarande tränare, Anne Forsell är dom två som har betytt allra mest för mig inom simningen säger Maria.

 

Känns inte din teknik idag lite gammaldags? - frågar jag. 

Baserad på enbart teknik och väldigt lite skapad utifrån styrka? "Nja, jag kan tycka att jag simmar lite mossigt kanske. Men fortfarande idag är det så att världssimningen domineras av tekniksimmare. Leisel Jones är en ett sådant exempel. Men idag tränar jag mycket mer styrka en jag gjorde tidigare. Tre pass i veckan blir det, men det är balanserat på ett sådant sätt att jag inte förstör min teknik. Den idéen kommer jag aldrig att överge".

Förebild?

Hade du någon förebild när du började simma? Någon simmare som du imiterade? - fortsätter jag.

"Nej, i Mora och dess omgivningar fanns det då inte mycket till förebilder när det gällde simteknik i alla fall. Så jag tillsammans med Hillevi skapade något, som passade just mig.

Idag tror jag att det är annorlunda. Dom flesta unga simmare har förebilder och idoler som dom gärna efterliknar och försöker att simma som, men för mig var det inte så."

OS 1996

Då var jag 18 år och jag visste egentligen inte varför jag var där. Käften gick på mig i fjorton dagar och jag fick smeknamnet PAC-Man efter det mästerskapet. Jag "snackade ihjäl" OS för mig själv.

Jag lärde mig ganska mycket av det där ändå. Att inte slösa energin på det finns runt mig utan att fokusera på min uppgift istället - men det tog några år innan jag förstod.

Hur var du i skolan då?

Jag var en plugghäst. En plugghäst som fick jobba rejält, inget gratis. Men det blev också bra betyg. I gymnasiet var de roligaste ämnena marknadsföring och ekonomi.

Dina föräldrars betydelse då?

Dom har alltid varit viktiga för mig som människa och idrottare. Idag sköter pappa Christer statistiken och mamma klippboken. Härligt med markservice! Sammantaget har dom varit underbara som föräldrar!

Höjdpunkten i ditt idrottsliv?

Jag trodde länge att det skulle vara EM-guldet i lag 1999. Men efter Madrid 2004 har jag fått något annat att drömma tillbaka till. EM i maj var riktigt stort för mig. Det går egentligen inte att förklara för någon som inte varit med om det själv. Det skall upplevas.

Hur går det på OS då?

Om jag säger så (lätt provocerande) att du har chans att bli mellan 13-16 i Aten, är jag ofin då?

Nej, det är du inte, men jag har mål som är högre. Jag siktar på en tid ner mot 1.08,5-6 och jag tror att det kan räcka till en plats mellan 6-16:e. Det finns ett gäng simmare som kommer att bli 1-5, Jones, Beard, andra amerikanskan, Hui Qi och Brooke Hanson, men sedan är det öppet från 1.08.2 upp till 1.09.4, där kan allt hända och för mig skall det hända att jag tar mig in i finalen!!

Den ultimata framtidsdrömmen då?

Förr trodde jag att jag att skulle sitta på ett kontor, i elegant klädsel och styra världen, skämt åsido...

Men idag är det drömmen om ett stort hus på landet, där jag får jobba med barn och djur. Går ut på morgonen, traskar på den vita singeln på uppfarten, sträcker armarna mot skyn och låter solen värma mig!

Kortisar

Senaste lästa bok 

- Min tjej och jag av Tony Parsons.

Låten i mitt huvud 

- "Vill ha dig" med Ulf Lundell.

Senaste konsert 

- Lundell 2002. Men det är alldeles för länge sedan egentligen.

Bästa läsk 

- Fanta!!

Favoritstolen 

- En korgstol från Ikea som jag länge önskat mig, men tyckt vara för dyr. När jag kom hem från EM hade mina kompisar samlat ihop en gratulationspresent till mig och det var just korgstolen. Där kommer jag att spendera mycket tid!

Inredningsidéerna då 

- Just nu är det mörkt trä med indiskt och afrikanskt stuk. Det skall kännas ombonat och varmt!

Favoritresemålet 

- Ja det är tre stycken, Indien för dess mystik och alla människor, Thailand för värme och det okända och slutligen Kenya, dit skall jag resa på bröllopsresa. Men först kanske jag måste hitta någon att gifta mig med....(fnitter)

Vad har du för bil då?

Jag har ingen bil, för att jag har inget körkort. Enkel och klar sanning. Körkortet är mitt nästa stora projekt. Sedan skall det bli drömbilen, en Audi A6 eller kanske en liten tjejbil, Hundkoja, Bagge eller så....

Älsklingsförfattare då?

Ulf Lundell. Lundell är den enda författare jag läser alla böcker av. Annars är jag allätare. Jag läser efter mitt humör. Väljer som på ett smörgåsbord, det som passar mig just då.. Men Lundell återvänder jag alltid till!

Detta är jag bra på.....

"Får man säga att man är bra på något, i såfall kan du skriva matlagning och bordshockey".

"Vad skulle du bjuda mig på om jag kom hem på middag till dig?"

Då skulle jag bjuda dig på en egenkomponerad kycklingrätt. Berätta mer, jag är idel öra!

Jo, man marinerar kyckling i oljan från fetaost och inlagda soltorkade tomater. In i ugnen med kycklingen, en potatisgratäng med mycket vitlök och sedan en kall sås på crème fraische där jag rör ner fetaosten och hackade solmogna tomater.

Blir det Fanta till att dricka?

Nej, där kan vi kanske hitta på något roligare!

Bordshockey då?

Ja i en familj med tre bröder blev det ofta svettiga bordhockeymatcher vid köksbordet. Jag skulle alltid vara AIK, favoritlaget.

AIK förresten. När jag var liten och alla skickade julkort där minstingen satt i jultomedräkter så satt jag i hemmasydda AIK-munderingar och önskade släkt och vänner god jul.

Meriter

2004

EM-Guld på  50 bröstsim och EM-Brons på 100 bröstsim vid EM i Madrid

2000

Finalist på 50 och 100 bröstsim vid EM i Helsingfors -00.

1999

Europamästarinna i lag 4x100 medley vid EM i Istanbul. Även finalist på 50 och 100 bröstsim.

Brons i lag 4x100 medley vid VM i Hongkong

1998

Silver i lag 4x50 medley vid EM i Sheffield. Även finalist på 50 bröstsim.

1995

Finalist på 200 bröstsim vid VM i Rio de Janeiro.

Finalist på 100 och 200 bröstsim vid EM i Wien -95.

Svensk mästarinna 17 gånger

Deltagit i följande mästerskap

OS 1996-2004

VM 2001 (lång bana)

VM 1995-1997-1999 (kort bana)

EM 1995-1999-2000-2004

EM 1998 (kort bana)

EJM 1993

Klubbar

1989 Började simma i SS Mora

1994 Flyttade till simgymnasiet i Nyköping och började träna för Anne Forsell.

1997 Flyttade Maria till Södertörn och tränade.

Tränare

1989-94 Hillevi Norstedt i SS Mora

1994-96 Anne Forsell på Simgymnasiet i Nyköping

1996 Ulf Kaustinen på Simgymnasiet i Nyköping

1997-2004 Anne Forsell i Södertörns SS

Fakta

Namn: Maria Cecilia Christina Östling

Född i: Nyköping

Längd: 170 cm

Vikt: 59 kg

Familj: Mamma Kerstin, Pappa Christer, bröderna Anders, Roger och Sonny

Bor idag: i Hagsätra - Stockholm.

Dessa har betytt mest för mig som simmare

Hillevi Norstedt, min första tränare som gav mig en teknikgrund som jag lever på idag.

Anne Forsell, min nuvarande tränare som jag alltid har haft respekt för som människa och tränare. Idag jobbar vi mer som kollegor och arbetskamrater.

Under nästan fyrtio års traskande på otaliga bassängkanter världen runt har jag varit i sällskap med människor som till yrket haft till uppgift att skildra vad jag och de simmare jag jobbat med har haft för oss, på träning såväl som på tävlingar på olika nivåer. De flesta har jag fått en mycket god och vänskaplig relation till. Några få har intagit en negativ hållning till oss som jobbat med simning. Dessa har nog haft mer problem med sig själva än med svensk simning.
Tyvärr har många av de mest begåvade och karismatiska simjournalisterna från min tid lämnat jordelivet. Många gånger alltför tidigt. Jag skall försöka att från mitt perspektiv ge en liten minnesbild av några som gjort oförglömliga intryck på mig. Flera har dessutom tillhört min vänkrets. Jag har valt ut några personligheter som genom sina professionella inställningar haft en ärlig vilja att lyfta fram svensk simnings positiva och negativa sidor. I bland har vi som befolkat simningen fått ta emot ett och annat svidande piskrapp för att vid andra tillfällen fått beröm. I båda fallen säkert befogat.

Birger Buhre. 1918-1990. Kvällsposten.
Det är helt naturligt för mig att börja min resumé med Birger eftersom han haft ett avgörande inflytande på min utveckling som simtränare. När jag i början av sextiotalet engagerades som oavlönad och oerfaren simtränare i Malmö Simsällskap var Birger ordförande i klubben. Han var dessutom hobbysimtränare med mycket egna idéer. Med viss förvåning och nyfikenhet fick jag kontakt med en redan legendarisk idrottsledare som smygrökte bakom pelarna i simhallen samtidigt som han torgförde sina teorier som oemotsägliga sanningar. Birger var nog den mest begåvade och litterära sportskribent som funnits i Sverige. Hans krönikor om alla möjliga företeelser inom idrottsvärlden borde ges ut i bokform och användas som studielitteratur vid journalisthögskolor. Ett exempel på Birgers begåvning är när han skulle hålla introduktionstalet till Malmö Simsällskaps 100-årsfest. Då sjöng han den egna texten till en medley av operettmelodier.
Birger var mycket internationellt inriktad även om han ansåg att Malmö var världens medelpunkt. Han byggde upp ett stort nätverk av simexperter runt om i världen. Jag fick tidigt del av hans kontaktnät och kunde på så sätt tillgodogöra mig trender och idéer som ännu inte var kända i Sverige. Mycket av informationsflödet och tillhörande diskussioner utspelade sig i långa, nattliga telefonsamtal oss emellan, ofta i monologform. Många är de historier, för att inte säga skrönor som förknippas med Birger. I bland kunde man åka hiss på hans popularitetslista. Jag har i Birgers ögon varit både världens bäste och sämste simtränare. Helt orättvist i båda fallen naturligtvis. Han var dessutom inte nådig i sin kritik av meningsmotståndare. Birger har avrättat såväl kollegor, politiker som simtränare i sina spalter. De gånger man fick beröm, om än lätt räknade, blev man stolt och rörd. Det finns mycket att berätta om Birger men jag nöjer mig med att konstatera att han var den som öppnade dörren till den stora simvärlden. Inte bara för mig utan för hela Simmarsverige.

Bo Alm. 1936-2005. Stockholmstidningen och Göteborgsposten.
Bosse var en nära kompis och simtränarkollega. Han var tidigt engagerad i simningen som en av de mest tongivande simtränarna. Bosse kombinerade med vissa lojalitetsproblem rollerna som klubbtränare, landslagstränare och journalist. Han var utrustad med en lika sällsynt som stark känsla för sanningen. Ibland slog han ner på orättvisor med en patos som gav honom öknamnet ”Bosse Arg”. För oss som hade förmånen att bli nära vänner med honom framträdde en lojal, varmhjärtad kompis med glimten i ögat. Som mycket ung fick Bosse landslagsuppdrag som tränare. Han hade en framgångsrik karriär i Katrineholm och sedan i Stockholms Kappsimningsklubb bakom sig. Vårt första samarbete var som tränare under de Olympiska Spelen i Mexico City 1968. Detta OS blev en sorglustig historia med schismer bland ledare och aktiva. Bristerna med svensk landslagssimning blev uppenbara. Bosse tillsammans med Birger Buhre, Åke Lindhgren och mig fick i uppdrag att dra upp riktlinjerna för framtiden. Vi la fram en utredning som bl.a. innehöll förslag om att inrätta svensk idrotts första idrottsgymnasium (Klippan).
Som journalist var Bosse mycket produktiv och bevakade inte bara simning. Han var specialist på hockey, tennis, fotboll, skidor med mera. Hans krönikor var alltid sakliga och ganska bitska. Sanningen var målet. Jag minns att Bosse satt på pressläktaren under finalen på 200 medley på OS i München. När det gått en bit in i loppet stod det klart för den sakkunnige Bosse att Gunnar skulle vinna. Då reste han sig upp och vände sig till den internationella presskåren och utbrast: ”Nu mina vänner bjuder vi på simning”.
Inför svenska simförbundets 100-årsjubileum fick Bosse och jag tillsammans med Gunnar Larsson uppdraget att producera förbundets officiella jubileumsbok. Bosse skrev, Gunnar var projektledare och jag formgivare och tryckexpert. Bosse var då redan märkt av den sjukdom som något år efter jubileet skulle ta hans liv.

Åke Strömmer 1936-2005. Sveriges Radio.
Åkes fru Lena brukade med viss skräckblandad förtjusning påpeka att det gick för fort mellan Åkes hjärna och hans mun och visst kunde det hoppa ut en och annan oplanerad groda ur Sveriges snabbaste ordleverantör. Att Åke hade en enormt snabb uppfattningsförmåga fick jag uppleva i samband med Gunnar Larssons seger på 400 medley under OS i München 1972. Som många kanske minns kämpade Gunnar sig upp från ett till synes hopplöst underläge på åtta sekunder efter 200 meter till den knappaste seger som idrottshistorien sett. Två tusendelar av en sekund var segermarginalen. Det innebar att tidtagarsystemet fick en infarkt och slocknade. Dock hade en liten röd lampa blinkat till framför Gunnars namn vilket fick Åke som den ende i hela simhallen att tvärsäkert utropa. ”Han vann!!” Två sekunder därefter levererade Fredrik Belfrage ett glas champagne till mig som satt snett bakom honom och Åke. Så småningom rättade sig anslagstavlan efter Åke och tillkännagav Gunnar som Olympisk mästare. Den som vill höra ett av svensk idrotts mest spännande referat kan hitta det i Sveriges Radios arkiv. Lyssna!
Ett annat av många minnen av Åkes slagfärdighet har jag från matkön i OS-byn i Mexico City. Vi stod tillsammans och väntade när vi bakom oss hörde några tala tyska med djupa basröster. När vi vände oss om såg vi östtyska simmarflickor. Det föranledde Åke att högt utbrista: ”Vet ni vad dom där tjejerna gör på fritiden? Dom sjunger i manskör.” Elakt men träffande då DDR just hade givit dopningen sina första ansikten.

Åke Brolin 1941-1993. Sveriges Television.
Jag lärde känna Åke Brolin som simningens röst i etern när han tog över som TV-kommentator efter Bengt Bedrup, som tidigare jobbat med Birger Buhre som bisittare. Paret Bedrup -Buhre har gått till historien efter sitt gemensamma referat av svenska grabbars seger på 4x200 frisim under EM 1962. De skrek i munnen på varandra. Mest skrek Birger samtidigt som han lär ha slagit nytt världsrekord i kast med tidtagarur. Det landade visst på andra sidan bassängen. Det var vid SM i Landskrona 1969 som Åke tog över kommentatorsjobbet. Han gjorde sig snabbt känd för sin behagliga röst och sin positiva framtoning. Eftersom jag fick vara med om framgångarna under epoken Gunnar Larsson blev jag ofta föremål för intervjuer. Vi etablerade nära kontakt, vilket resulterade i ett mångårigt samarbete. Jag fick 1976 erbjudande att bli expertkommentator. Jag debuterade under OS i Montreal och behöll uppdraget till 1986 då jag blev förbundskapten. Tyvärr fick inte Åke vara med hela tiden. Hans personliga problem betydde att han ersattes av Kaj Sundström de sista åren. Åke var en av de snällaste personer jag känt. Alltid glad och vänlig. Han sa aldrig ett ont ord om någon. Tyvärr kunde han inte säga nej när det hade varit det bästa. Hans levnadsglada läggning blev hans för tidiga bortgång.

Kaj Sundström 1947-1987. Sveriges Television.
Som sagt avlöstes Åke Brolin av Kaj Sundström. Samarbetet oss emellan blev väldigt kort. Kaj omkom efter att ha fallit av tåget i full fart. Det har spekulerats i om det var självförvållat eller inte. Det obekräftade ryktet säger att han fått veta att han led av en obotlig sjukdom. Plex Pettersson ringde mig en sen kväll och meddelade den sorgliga nyheten. Kaj var mycket impulsiv och kunde brusa upp ordentligt samtidigt som han var världens ”goaste gubbe”.
Jag minns hur förvånad för att inte säga chockad jag blev över hans utspel en kväll i Madrid då vi ordnade för direktsändningar från dagens finaler. Kaj var mycket seriös och förberedde sig noga. Allt skulle kollas och testas. Frustrationen steg gradvis allteftersom tiden gick utan att vi fick kontakt med kontrollrummet i Stockholm. När det återstod endast minuter till sändning brast det för Kaj. Han ställde sig uppe på kommentatorspodiet och skrek sina förbannelser till de lokala teknikerna som lyckligtvis inte förstod ett jota. Någon minut innan vi gick ut i etern fick vi kontakt och Kaj inledde sändningen lugn som en filbunke.
Efter sändningarna var Kaj glad och sprallig och vi gav oss ut i Madridnatten för att äta en måltid som vi upplevde som sen men som för spanjorerna var normal tid för middag. Frid och fröjd. Hela veckan förlöpte för oss väldigt bra. Dock inte för det svenska simlandslaget.

Lennart Hyland 1919-1993. Sveriges Radio och television.
Jag har aldrig haft något direkt samarbete med Lennart Hyland. Jag känner honom inte på ett djupare plan. Dock har jag haft med honom att göra under OS i München och sedan under mina år med TV-sporten. Han har då i någon mån varit min chef. Lennart hade samlingar med oss i teamet och gav oss förhållningsorder. Han var noga med hur vi uttryckte oss. I Montreal 1976 gjorde vi alla en utflykt bland annat till den stora katedralen. Där satt vi i bänkarna och lyssnade till en guide. Då plötsligt utbrast Fredrik Belfrage högt och tydligt: ”Det är första gången jag är i kyrkan samtidigt som Gud fader”. Det säger lite om Lennarts status.
I München 1972 hade Lennart etablerat en särskild intervjuvhörna. Där tog han mot gäster efter varje finaltävling. Gunnar och jag var bland de inbjudna efter Gunnars guldlopp på 400 medley. Under själva finalloppen var det mycket dåligt ordnat med platser för oss tränare. Det var nästan omöjligt att se mer än en liten flik av bassängen. Jag hade turen att bli inbjuden av Åke Brolin att sitta på kommentatorsplats. Jag hamnade vid sidan av Lennart Hyland. Han inledde samtalet med mig i pessimistiska ordalg. Det skulle nog inte gå för Gunnar att ta medalj. Under loppets gång såg det ju inte så ljust ut och Lennart blev allt mer negativ för att sedan explodera av lycka när resultatet stod klart.

Lars-Åke Lindqvist 1944-2000. Tidningen Simsport.
Jag lärde känna Lars-Åke när han som reporter för sin egen tidskrift Simjournalen gled omkring under simtävlingar runt om i landet. Gled är rätta ordet för Lars-Åkes sätt att förflytta sig. Vi kom att tillsammans glida omkring i simsamanhang på olika platser runt om i världen genom åren. Det var alltid behagligt att umgås med Lars-Åke. Han hade en humor som jag gillade och som hade sina rötter i Göteborg.
När Simjournalen och förbundets tidning Simsport slogs samman blev Lars-Åke förbundets officiella språkrör och levererade träffande krönikor om tillståndet i svensk simning. När jag blev förbundskapten och tillika ordförande i simkommittén engagerade jag Lars-Åke som landslagets presschef. Det innebar att vi reste tillsammans både när och fjärran. Särskilt minnesvärd är min sista tävling som förbundskapten i samband med VM i Perth i Australien 1991. Tommy Werner gjorde där en heroisk insats genom att bli tvåa på 100 frisim, knappt slagen av giganten Matt Biondi. Att min tid som FK inleddes med en annan bragd gör inte saken sämre. Jag tänker naturligtvis på Anders Holmertz som besegrade ”Albatrossen” Michael Gross på 200 frisim på EM i Strasbourg 1987. Anders blev också Lars-Åkes specielle favorit. När jag avtackades som FK fick jag ett mycket känslosamt brev av Lars-Åke. Detta bevarar jag inte bara i byrålådan utan också i mitt hjärta som ett minne av en kär vän. Tyvärr fick Lars-Åke utstå ett helt oförtjänt påhopp med förolämpningar av sällan hört slag från en medioker simkommentator. Detta berodde på att jag hade gjort vissa taktiska drag inför en lagkapp på 4x100 frisim. Jag hade mörkat laguppställningen. Detta visste inte Lars-Åke. Mer om det en annan gång.
När det stod klart att Lars-Åke led av en allvarlig hjärtsjukdom skrev han en bok med egna fotografier om sin sjukdom och sin genomgångna bypasoperation. Lars-Åke dog av en hjärtinfarkt. På sin gravsten ville han att det skulle stå : Bäst före 27 juli år 2000.

Det finns fler döda poeter som är värda att nämnas. Till exempel:
Bengt Lans Dagens Nyheter, Frille Sjö Arbetet, John Stinesson Svenska Nyhetsbyrån, Hasse Johansson SR, Hans Linné Expressen, Bert Falk Aftonbladet. Det kan förefalla riskfullt att som journalist umgås med mig eftersom så många dött i relativt unga år. Å andra sidan är det inte hur gammal man blir som räknas. Utan hur man blir gammal. I mina tankar lever de alla vidare förknippade med min händelserika tid i svensk simnings tjänst.

Högaktningsfullt Lars-Eric, Pålle, Paulsson

Lars Eric Paulsson

 Reklammakare, simtränare, förbundskapten, TV-kommentator, utbildare - med djupa rötter i simningen skriver med lagom oregelbundenhet krönikor på SIMMA.NU.

Anders Ehnmarks novell - Kiefers vändning publicerades första gången på SIMMA.NU den 4 september 2001. Nu är det dags att göra den bekanskap igen.

Kiefers vändning - om den väl skötta saken

Badet är borta. Det låg i Saxviken nära stationen. Det stängdes på grund av vattenföroreningarna. Simstadion sa man. På polomatcherna kom det mycket folk. Vattenpolo var en stor sport i Mora. Anders Mattsson visar mig ett foto där hans pappa är med och spelar. De har baddräkter som Arne Borg. Det är på 1930-talet.

Vattnet var varmt i Saxviken. Det är i Siljans norra spets. Sedan flyttade vi till Hemusbadet i Österdalälven, där vattnet är svart och strömt. Det är smältvatten uppifrån Särna. Många år har gått. Tillsammans med Alf Liss, bröstsimmaren, åker jag dit för att kolla temperaturen. Hemusbadet är också borta. Det har varit den varmaste sommaren sedan 1600-talet, och temperaturen i älven är uppe i fjorton grader. Tretton var gränsen då. Från tretton grader gick matchen. Vi var insmorda i kamferliniment som vi fick ut på apoteket. Man kände igen en polospelare på lukten. Vi visste var strömmarna gick och IFK Mora vann alltid hemma. Det fanns en virvel på landsidan som man kunde gå in i och få upp farten. Vi hade några tjockisar som tålde kylan och inte gick att trycka ner och de låg långt framme med ena handen höjd och kupad, liksom till hälsning, väntande på bollen. De gick inte att trycka ner. De var våra vapenplattformar. Det skulle vara tre stycken och sen tre bakom som kunde simma. I försvaret måste man kunna simma.

Den snabbaste tjänstgörande frisimmaren gjorde utsimningarna. Det brukade vara Tore Söderberg. Nån gång var det jag. Jag tog bollen och passade tillbaka till försvaret, medan plattformarna så sakteliga ångade upp till sina positioner. Så började det alltid. Det var otäckt att bli nertryckt. Först åkte man ner och sedan kände man att nån ställde sig på axlarna och då åkte man ända ner i älvens dyiga botten. Det var lika på båda sidor. Det ansågs att motståndarna skulle stå pålade där nere då det var färdigt. Ingen blev uppdömd ur vattnet för det var så svart att domaren inte såg.

Tjockisarna hade alltid övertaget. Det gällde att simma undan innan de fick tag i en. De vältrade sig som flodhästar i älven och blåste ut vatten och rätt vad det var hade man dem på axlarna. Det var somrarna 1947 och 1948.      

Kuben dog i februari 1999. Bam Bam är också död. Hur det gick med Bubblan vet vi inte. Börje Nygren stod i målet. Det var kallt, minns han. Börje blev personalchef på Försvarets fabriksverk i Eskilstuna. Vi talar om speluppläggningen. Kuben var bäst av alla och låg på topp, säger Börje. Spelet byggde i själva verket på snabbhet. Jag har antecknat i mitt block: Mora-Borlänge 6-1.

Till matcherna åkte vi Opel Rekord. Tandläkaren KB Wahlström hade Rekord. Anders Mattssons mamma hade också Rekord. Anders lärde mig att växla utan att trampa ur. Man lyssnade efter exakt rätt varvtal och då behövde man inte trampa ur.

Mora hade Dalarnas enda inomhusbad. Det låg på Vasagatan och Pelle Böhlmark var badmästare. Bassängen var 12,5 m lång. Åtta längder blev 100 m. Efter start fick man vända direkt. Sen tog man två simtag och vände igen. Vändning var det enda man kunde träna. Den vanliga vändningen i frisim var att gå ner med sista armtaget och svänga och skjuta ifrån. Det var en enkel vändning som man kunde börja med men också arbeta vidare på, den var enkel och utvecklingsbar och kunde byggas ut till volt med skruv. Sedan kom Kiefervändningen. Den slog ned som en bomb i Mora. På grund av kriget kom den med stark försening. Kiefer ansågs ha haft den klar i stora drag redan till Berlinolympiaden 1936. Det var en ryggsimsvändning, men spred sig till frisimmet och enligt någras mening till bröstsimmet. Det är omstritt. Jag ska återkomma till det.

Kiefer kom in i högt läge och slog upp benen mot bröstet och snurrade runt hopkrupen och sparkade ifrån. Det var viktigt att komma in högt. I frisim vände man på kroppen vid ingången och slog volt och kom ut rätt. I bröstsim vetefan. Det blev aldrig utrett. Jag ska komma till det.

Vi hade bilder på Kiefervändningen i en kalender som kanske var Pojkarnas fickkalender. De visade hur Kiefer slog runt och ett ögonblick hade benen rakt upp som om han blivit iknuffad. Det var lite oklart om han slog volt eller inte, men benen pekade rakt upp och det var mycket skum och benen stack upp, och sen var han ute i banan igen. Förnamnet var Adolph.

Kiefer kom från Chicago, visste vi. Född 1918. Han vann 100 m rygg i OS i Berlin på 1.05,9. Bilderna i kalendern hade tagits i en collegebassäng, delvis med undervattenskamera. Man såg varje moment men det var ändå svårt att helt förstå. Det var oklart med volten. Vi hade bilderna med oss till badet och studerade in rörelserna som i simhopp och utgick från att det var en volt, kanske med skruv, och av bilderna att döma i gruppering. Det var lätt att överföra till frisim. Jag var frisimmare.

Som jag minns det gjorde vi inte något annat på träningskvällarna. Vi kom in högt och vände med benen i luften, och det var det enda man kunde träna i den lilla bassängen, men vi blev mycket bra. Vi var inte säkra på volten men modifierade vändningen något, kanske mycket. När vi kom ut i de kalla svarta vattnen på sommaren och skulle vända mot träväggarna - det var alltid brädväggar, gröna av alger och mycket hala - så small det bara till. Vi drog ifrån en eller två meter varje gång. En sekund hade utlovats i kalendern men det blev nästan mer i Siljan.

Det var den tidiga utomhussäsongens höjdpunkter. Konkurrenterna stirrade medan de gick runt på det gamla sättet, som tankångare. Längre fram på säsongen började även de volta.

Vad är idrottens sanna glädje? frågar jag mig.

Fördelen med en liten bassäng är att man måste koncentrera sig på teknik. Ingen av oss var särskilt stark, tror jag, inte som Per Olof Östrand iallafall, Petter, som sam i Hofors och som vi mötte i landskapsmatcherna och som alltid var överlägsen, därför att han var råstark och hade stått hela vintern med fjädrar fastspända i väggen och torrsimmat och fått muskler som en brottare. Samtidigt hade han en fin naturlig stil, ett polynesiskt crawl sa man, litegrann som Duke Paoa Kahanamoku, som nästan uppfann sprintersimningen och som man kunde läsa om i Erik Bergvalls Boken om simning (1948).
Östrand sam med långsamma, djupa armtag, som en långdistanssimmare, till synes avslappnat, men forsade förbi alla på hundra meter. Han låg kring minuten. Det gjorde ingen av oss. Jag ser i ett klipp ur Falu-Kuriren att jag gör 1.06,9 den 26 juli 1948. Där nånstans var det.
Egentligen var Östrand långdistanssimmare och kom trea på 400 m i OS 1952 i Helsingfors. Han påminde om skidåkaren Nisse Östensson genom att röra sig så mjukt att det inte syntes hur fort det gick. De hade på något sätt samma teknik och kom inifrån skogen, och ingen förstod hur de hade lärt sig. Jag tyckte också att han påminde om Stig Dagerman genom att ha en helt egen stil, som man kände igen medsamma. Dagerman kom också inifrån skogen. Det gjorde alla då.

Vi var inte starka och arbetade inte med fjädrar utan tränade vändningar i varmbadhuset och inriktade oss på det. Petter hade inget inomhusbad, och det var kanske hans lycka. Tjejerna sa att de kunde göra Kiefervändning i bröstsim, men ingen trodde på dem och det gick inte att kontrollera på grund av skilda träningskvällar. På sommaren då vi kom ut i Siljan vände de som vanligt, såvitt vi kunde se.

I bröstsim vänder man alltid som vanligt.
Kiefer sam i Stockholm på DN-galan 1936 och arbetade fortfarande på vändningen, men 1942 i New York gjorde han 1.02,8 på 100 m rygg, och då var den klar.
Sommaren 1948 var distriktsrekordet på 100 m fritt i Dalarna 1.04,9, i Hälsingland 1.07,3 och i Stockholm 57,5. Alex Jany i Toulouse, en stor biff, men ansedd som nervös, hade 55,8.
Det var situationen. Omgivande tider är lika viktiga som omgivande text i litteraturen. Vi kunde tiderna och tänkte alla på världsrekordet, för det är det enda som finns att tänka på, även om man befinner sig i lingonserien, eller framför allt då. Vi hade alla en dröm om extremt väl skötta saker. Vi visste allt om Jany och hans nervositet och Ris från USA (57,6) och Szathamáry, Ungern (58,2), och Weinberg, USA (58,3), och Per-Olof Olsson, Sverige (58,5). Olsson mötte Jany i Frankrike 1946 och förlorade knappt på 100 men vann 50 och gjorde succé i USA året därpå då Jany var under isen på grund av nerverna.

Vi visste allt om det moderna genombrottet i frisim på 1920-talet med Arne Borg, Boy Charlton och Johnny Weissmuller. Det var då de polynesiska simmarna fick ge sig. Johnny Weissmüller slog Duke Paoa Kahanamoku, som står staty i Honolulu, och var den förste under minuten på 100 m.

Nej, det fanns inget annat att tänka på än världsrekordet.

På 1930-talet kom japanerna på långdistans. Det var Kitamura, Negami och Terada. I kalendern, som kanske var Pojkarnas fickkalender, kunde man se att de la i armen rak. Vi hade lärt oss att man skulle sticka i handen, men de la i armen rak. Vi prövade men det gav ingenting.

Vi återses i Mora.

Det är några av de gamla simmarna: Anders Mattsson och Ruth Eliasson som nu heter Johansson (och vars mamma hade raksalong, där kunderna, däribland min pappa, hade sina rakknivar och borstar i fack ovanpå varann, på grund av lusfaran) och Karin Bergström som använde Kiefervändning i bröstsim, nästan helt säkert, och Börje Nygren som stod i målet och Frost Brita Matson som var bröstsimmerska och Åke Friberg, den stora talangen i bröstsim, som en dag, berättar Anders Mattsson, bara flöt förbi honom på träningen, utan ansträngning, så att Anders förstod att en ny era stundade, och så Alf Liss och jag. Åke har haft en stroke och kan inte tala, men vi lär oss snart att tala med honom.

Vi samlas vid Simstadion. Den är som sagt borta. Vattnet är varmt och rostfärgat men klart. Den stora saken var eldfesten på hösten då vi hoppade med facklor. Det fanns håvar med långa skaft som man fångade upp skit med före tävlingar. Mitt emot låg tre sågverk men det var inte därifrån skiten kom, utan från Moras avlopp som gick rakt ut i Saxviken. Vi jobbade med håvarna för att det skulle se snyggt och fint ut då det var tävling. Vattnet var klart. Man såg fint under vatten då man kom in för vändning. I Dalälven var vattnet svart, men å andra sidan rent.

Vi talar om Kiefervändningen. Alla minns den. Karin Bergström säger att hon gjorde om den för bröstsim men att det var mycket ansträngande, så att hon inte vågade använda den på stora tävlingar, men att hon kom in högt och gick över i ryggläge och slog volt och kom ut rätt. Anders Mattsson säger att det är omöjligt. Man måste sätta i händerna i jämnhöjd i bröstsim och då kan man inte slå runt. Karin demonstrerar hur det gick till. Vi sitter på Korsnäsgården och solen går ned över Siljan. Karin ställer sig upp och visar hur man vänder sig kring sin egen axel med armarna framåt, och vi förstår att hon kunde sätta i händerna i jämnhöjd ändå, fastän uppochned, och komma ut rätt.

Korsnäsgården var förvaltarbostad åt skogsbolaget och där bodde Ulla Forsslund och Brita säger att de brukade vara i det här rummet på julgransplundringen. Nu är det restaurant. Anders Mattsson säger att det är omöjligt. Det var en ansträngande vändning, säger Karin, och man vågade bara använda den på små tävlingar, men det gick. Man fick alltid ett försprång. Man ska sätta i båda händerna och ha axlarna parallellt med vattnet, säger Anders. Javisst, säger Karin, man kom in så här och snurrade på kroppen så att axlarna låg rätt och sen slog man kullerbyttan. Hon visar över bordet. Axlarna var i rätt position fast uppochned.

I viken utanför Korsnäsgården låg Simstadion.

Karin stod i bokhandeln på Kyrkogatan sen och var telefonist på lasarettet och arbetade på sysslomanskontoret mitt emot huset där jag bodde och sen på kommunen i trettioåtta år. Hon har varit i Mora hela tiden.

- Kanske slarvade vi med att ha bägge händerna i plankan, säger hon. Men det gick bra. I rygg skulle man ha knäna mot bröstet, säger hon. Man skulle slå upp knäna. Karin var också en duktig ryggsimmerska.

Det gjorde du fan heller, säger Anders Mattsson. Det går inte. Det är en ryggvändning och en frisimsvändning men ingen bröstsimsvändning.

- Visst gjorde vi Kiefervändning, säger Brita, som också är bröstsimmerska. Det var ingen konst. Jo, det var en konst, men det gick. Brita bor kvar i Mora och har ett fint hus i Kråkberg. Nej, säger Anders, jag minns mycket väl hur ni gjorde, ni smög er runt och drog benen åt er, som Kerstin Cassel, men det var ingen volt.

Kerstin Cassel var Moras bästa bröstsimmerska.

Frågan kan inte avgöras.

Vi stannar till sent på Korsnäsgården och går igenom de rörelser vi gjorde på den djupa delen av bassängen vintrarna 1947 och 1948: knäna mot bröstet, armen över huvudet för att skjuta ifrån, eventuellt volten, kanske en skruvad volt och i så fall skruvad i en skala på 90 grader, men kanske en ren volt ändå, fastän i gruppering. Det visar sig finnas olika meningar om nästan varje rörelse i Kiefervändningen.

Anders Mattsson arbetade för SKF och Volvo i Sydamerika i trettioåtta år, sitt arbetsliv tillbringade han i den latinamerikanska världen, Alf Liss var på lantmäterikontoret i Mora, Åke var kontorist på Korsnäs, skogsbolaget, och Ruth var tandsköterska och har två gånger varit gift med simmare och bor i Västerås idag och spelar golf. Många år har gått och frågeställningarna i Kiefervändningen är alltjämt öppna. Åke som inte kan tala deltar hela tiden i samtalet. Han har samma leende som då. Vi är alla lyckliga och visar varann hur vi kommer in högt och slår en volt, eller inte.

Det viktiga var smällen. Man skulle komma in med en jävla fart och när det small skulle konkurrenterna från Krylbo och Hedemora bara stirra. Det var det roliga med simningen.

Vad är idrottens själ? frågar vi oss. Det är en dröm om fulländning.

Efteråt försöker jag få klarhet i vad en äkta Kiefervändning var.

Lars-Eric Paulsson, Gunnar Larssons tränare, säger att man roterar i vattenytans plan. En senare utveckling är att man lyfter underkroppen över vattnet och voltar och kommer ut på bröstet, med skruv, men Kiefer kom ut på rygg. Man fick inte skruva då för det fanns en viss maximal lutning på axlarna. Idag går ryggsimmarna in i bröstläge och voltar. Vändningen är nästan likadan i frisim och rygg.

Jag ringer upp Björn Borg, den gamle ryggsimmaren, som nu bor i Zürich. Han säger att man slår upp fötterna direkt och snurrar runt. Det är ingen volt utan ryggläge hela tiden. Björn Borg sam mot Kiefer i semifinalen 1936 i Berlin och blev utslagen. Jag tog i så inihelvete men det gick inte, säger han. Det var vändningen som knäckte mig.

Björn Borg tog med sig vändningen hem till Norrköping. Sedan gjorde alla simmarna i Norrköping Kiefervändning.

Vart tog Kiefer själv vägen? frågar jag mig. Han var en fjärran gud åren då vi simmade, men hur det gick sen har jag aldrig hört. Bosse Alm, den gamle simjournalisten, säger att han såg Kiefer sista gången 1960 på OS i Rom. De badade tillsammans i olympiabassängen. Kiefer gjorde inte vändningen då, men de badade. Det var sista gången han såg honom.

Jag hittar Kiefer på Internet. Jag tänker att det måste finnas litteratur om honom, men istället får jag upp Kiefer On-Line Swim Shop. Det visar sig att han slog sig på simutrustning efter sin aktiva tid. Han började med bassänglinor. Man kan alltjämt köpa dem på nätet. De tillverkas i Sverige av Malmstengruppen i Århus. Försäljningschefen där, Bo Hultén, säger att Kiefer bor i Zion, Illinois, på en gata som heter Kiefer Lane.
- Han går med käpp men hänger med, säger Hultén. Vill du ha telefonnumret?

Jag slår 1-800 323 40 71 och en barsk röst svarar:

- Kiefer.

- Are you mr Adolph Kiefer? frågar jag.

- Right, svarar han. What do you want?

- I want to know about your back-stroke turn, säger jag.

- It was a flip turn, säger han.

Vi har ett ingående samtal om Kiefervändningen. Flip betyder snärt eller klatsch. Man kastar upp benen mot kaklet, säger Kiefer, och tar ett djupt tag med ingångsarmen bakom huvudet, så att man snurrar runt. Det är viktigt att man har knäna mot bröstet. Sen sparkar man kraftigt ifrån och tar ett tag under vatten. Det är allt.

- När kom du på det? frågar jag.

- Jag gick i high school, svarar han. Jag var arton år. Jag försökte göra som frisimmarna och slå runt men på rygg. Första gången jag använde vändningen på en stor tävling var 1936 på OS i Berlin. Jag vann mycket på det. Samma år blev Kiefervändningen standard på alla college. Alla började vända likadant.

- Vad är kvar av din vändning idag? frågar jag.

- Allt, svarar han. Det är standardvändningen fast ingen säger Kiefervändning längre. Den är lite omgjord för man behöver inte slå i handflatan längre. Det är no touch turn nu.

- I Mora, säger jag, beundrade vi din vändning mycket.

- Det gläder mig, säger han. Sverige är en stor simnation. Jag sam mot Arne Borg i Göteborg 1935. Han kom in i badet i derbyhatt och cigarr och la cigarren på bassängkanten när det var start. Han var en stor artist.

Dagen efter går jag ut till Hemusbadet. Älven gör en stor sväng där. Det är så virveln vid land uppstår. Badet är borta nu. Jag känner hur det var på försommaren när vi kom ut i de svarta och kalla vattnen. Vi hade med oss vinterns analyser från det djupa i bassängen på Vasagatan, och det var alltid något nytt som vi hade slipat in, och när det var tävling och vi kom in till planket så small det. Simmarna från Krylbo och Hedemora stirrade. Så uppfattar jag idrotten.

Läs vår julkrönika i pdf-format genom att klicka här Skriv gärna en kommentar till det du har läst - efteråt. Mycket nöje!

Simmas Bosse Hultén skrev den 24 november om att det debatteras för lite i svensk simning. Dennis Fredriksson går in och kommenterar detta idag. Bosse gav ett antal exempel på diskussionspunkter och naturligtvis så har Dennis åsikter om samtliga dessa. Så här skriver han och nu undrar vi vad du tycker?

Hur skall rekorden räknas efter den 1 januari - svenska - internationella?

·         Givetvis en och samma lista för alla rekord, oavsett vilken dräkt som har använts. Alla som har kapacitet att slå rekorden har haft möjlighet till samma utrustning. För de simmarna är det inte någon ekonomisk fråga, möjligtvis en etisk. Om sen vissa har valt bort den möjligheten är det ett personligt val de har gjort. Rekorden kommer att slås till slut ändå i framtiden, förr eller senare. Och vad är det som säger att superdräkterna inte kommer tillbaka om några år? FINA är ju uppenbarligen väldigt påverkbara av dräkttillverkarnas önskemål. Personligen är jag lika glad som de flesta andra över att de avskaffas!

 

Är det rätt att simmarna står för en del av landslagskostnaderna i framtiden?

·         Nej, simmarna skall inte betala – men däremot föreningarna eller varför inte föreningens elitsponsorer? Kan inte SSF finansiera de satsningar våra landslagssimmare behöver för optimal utveckling är det ett val man får göra, mindre aktiviteter som SSF finansierar eller fler med delad kostnad. I Norge har man haft samma system några år och där är det ingen stor fråga. Men intentionen bör vara att all landslagsverksamhet bekostas av SSF i framtiden.

 

Är den nya organisationsplanen för Simförbundets verksamhet, bra?

·         Avskaffandet av kommittéerna till projektgrupper är jag lite skeptisk till. Risken är att det skapar mindre förankring och beslutsstabilitet med sämre verksamhetsutveckling som följd inom en del områden, hoppas jag har fel. Men bortser man från det är planen inte bara bra utan briljant!

Kanske det bästa och mest avgörande initiativet under 2000-talet om såväl SSF och landslagssimningen skall utvecklas i takt med omvärlden i framtiden.

 

Hur skall det nya HPC:et i Stockholm organiseras?

·         Så bra som möjligt utan att det går ut över stockholmsklubbarnas egen verksamhet. Men vad säger att det bara måste finnas ett HPC i vår huvudstad och inte på andra utbildningsstarka orter med bra simförutsättningar? Varför inte ett sprint HPC i Linköping, ett distans HPC i Jönköping och ett simsätts HPC i Göteborg? Med dessa som komplement till ett centralt HPC i Stockholm skulle ett utvecklingskluster skapas och Svensk Simning skulle kunna nå oanade höjder och på allvar utmana universiteten i USA om våra framtida simmares val av kombination av studier och elitsatsning!

 

Har vi rätt åldersklasser på SUM-SIM?

·         Åldersklasser och distanser har ändrats ganska ofta senaste 20 åren beroende på vilka som sitter i en beslutande funktion. Men oavsett om man har tyckt det varit bra eller dåligt har Sum-Sim varit Svensk Simnings starkaste varumärke sedan dess start och utvecklats stadigt på resultatnivån. Det visar att åldersklasser och distanser inte är långt så viktigt som vilket engagemang som står bakom arrangemanget och varumärkets betydelse i föreningarnas verksamhet och därmed i simmarnas satsning.

 

Hur skall vi kunna hävda vår plats i simhallarna under privatiseringsvågen?

·         Genom att driva våra egna anläggningar. Något annat bra val existerar inte. Föreningarnas ekonomi bygger främst på kursverksamhet och givetvis är de privata aktörerna intresserade av de intäkterna, dumma vore de annars. På kort sikt kan långa avtal mellan förening – kommun och den privata aktören säkra föreningens verksamhet vid ett privat övertagande av en kommunal simhall. Men även avtalstider tar slut. Vid en omförhandling blir det nya premisser och då har den som äger driften i en anläggning övertaget om de har skött driften för allmänheten bra. Positiva undantag kommer att finnas där föreningens önskemål och behov säkras, men i de flesta kommuner blir garanterat föreningarna och dess medlemmar de stora förlorarna.

 

Är kommunerna för njugga med att ge simningen plats i simhallarna?

·         Visst är de det. Alla Sveriges kommuner ser stadigt över både bidrag och tillgång i de kommunala anläggningarna oavsett idrott. Vårt problem är att vi till största delen bedriver vår verksamhet i kommunala anläggningar där det också råder ett allmännyttigt intresse. Dessa anläggningar är dessutom skattefinansierade. Därför ifrågasätts givetvis föreningens behov och önskemål i förhållande till hur mycket mer entréintäkter en simhall kan få vid en ökning av allmänhetens bad mm. Men där misstar de sig ofta, en simhalls utvecklingspotential beror på vilken badkultur som råder i kommunen. Och den kulturen skapar föreningen till stor del genom sin verksamhet mot barn och ungdomar. Tänk er vad öde en simhall skulle bli utan de barn, ungdomar och medföljande föräldrar som badar vilka alla är föreningsmedlemmar? Tyvärr ser inte en kommuns tjänstemän det sambandet. Men gissningsvis har en kommun med en stark simförening även en stark badkultur. Kanske något för tidningen Badmästaren att undersöka?

 

 

Är vår säsongsplanering idealisk?

·         Det beror på vad man tycker är idealiskt. Att hitta en planering som är optimal för både ungdoms, junior och seniorsimning samt landslagsverksamheten i förhållande till alla internationella mästerskap är nog närmast omöjligt. Dagens planering är bra, men allt kan utvecklas – och kommer säkert att göras.

 

Varför klagar folk på att svenska simtränare är för dåligt utbildade?

·         För vi generellt är det, ur en akademisk synvinkel i en internationell jämförelse. Men vi har många andra egenskaper och annan kunskap som tyvärr aldrig nämns och som i många fall delvis ersätter den brist på utbildning vi har. Dagens simtränare är en produkt av de resurser och uppgifter som finns ute i klubbarna. Visst vore det önskvärt om vi simtränare fick möjlighet till en starkare utbildningsplattform att stå på, och om i så fall möjligheten att utnyttja kunskapen fanns. Fast med dagens arbetsuppgifter de flesta svenska simtränare har i form av kansli, sponsring, kommunala kontakter, bokningar etc. utöver själva simträningen spelar nog inte utbildningen an avgörande roll. Bredden på arbetsbördan möjliggör alltför sällan en specifik satsning på endast träning och tävlingsutveckling. Men gör man så gott man kan, kombinerat med lite fingertoppskänsla och god personkännedom kan det bli ganska bra ändå. Precis som Svensk Simning alltså.  

Skall vi ha en längre sommarsäsong?

·         Det är nog främst en fråga för klimatforskarna att lösa, och växthuseffekten hjälper dem på traven med förbluffande hastighet. Om 30-40 år kommer vi att ha ett Medelhavsklimat i Sverige, och då kommer förmodligen även de svenska sommarloven och semestrarna att ligga annorlunda. Men med dagens förhållanden får vi nog samhällsanpassa oss annars slår det gissningsvis hårt mot vår idrott, våra aktiva och ledare.

Om frågan därför gäller mästerskapens placering och det innebär att mästerskapen skulle gå i mitten/slutet av augusti är svaret ett klart nej!

Men om möjligheten att bereda träning utomhus och i uppvärmda 50 m bassänger från mitten av maj till mitten av september fanns i fler svenska kommuner vore kanon för Svensk Simnings utveckling!

Rekorden faller som bladen från träden en riktigt stormig höstdag. Vi rycks alla med. Det blåser så det viner i knutarna. Snabbare, starkare, mera, bättre, effektivare. Simningen upplever en rekord orkan som sällan skådats.

Femton världsrekord på en tävling, nu senast i Berlin. Nio stycken några dagar tidigare i Stockholm, 24 världsrekord inom ett par dagar. Vi rycks med i rekordstormen och vill se mer och ännu bättre prestationer. Detta ställer enorma krav på våra simmare och det är inte så märkligt i det prestations samhälle vi lever i. Det är topp eller flopp! Den ena dagen är du hjälte, nästa en loser. Förstå mig riktigt; jag är inte emot prestationskrav och tävling, tvärtom. Som svensk rekordhållare i bröstsim under en 22 års period, som tränare, chef och egen företagare har jag själv varit med att skapa det prestations samhälle vi lever i nu. Det är positivt att ha krav och leder til utveckling. Men precis som vila är lika viktig som hård träning så är tid till reflektion viktigt i dessa prestations tider.  Tid att reflektera över oss själva och vår omgivning. Tid att tänka på våra medmänniskor, värderingar och empati. Tid att finna lugnet i stormens öga. Stanna till och njuta en stund, göra något gott för sig själv och framför allt; något gott för någon annan. Ett leende, ett samtal, ett email eller ett par vänliga ord. Bjuda på sig själv lite.

Några av mina bästa simmarvänner har gått bort detta år och det har fått mig att stanna till och reflektera. Till Arne Jutner känns det som jag fick sagt tack för din vänskap och adjö. Men inte till Per Alvar Magnusson och Jan Ladeborn då de rycktes bort mitt i livet. Jag tror att jag lät ”Palle” förstå att jag tyckte att det var väldigt roligt att han var tillbaka i simningen, men helt säker är jag inte. Och jag fick definitivt inte talat om för Jan, som jag tävlat mot sedan jag var 14 år, hur mycket jag respekterar honom som idrottsman och människa. Att jag aldrig kände mig säker på att vinna när han var med men att jag alltid tyckte det var roligt att se honom.

Jag hade empati och tyckte väldigt mycket om dessa människor men visade jag det tillräckligt? Jag vet ej, men även om jag själv har ryckts med i rekordvågen denna höst så vill jag bli bättre på att visa empati och medmänsklighet. För rekord kommer och går men det är människorna som det viktiga.

Glen Christiansen.

Hamburg

PS

Världsrekordet i Köpenhamn på 50m bröst vill jag tillägna min simmarvän Jan Ladeborn,  en perfekt representant för (masters) simningen, ”a fair player and great athlete”. En ledare och förebild. Och ett tack till honom för alla de år vi simmat tillsammans, samt ett sista tack för att du Jan fått mig att reflektera i rekordhysterin.

Efter fjäril och rygg ser det inte så bra ut. Buhre, som är sportchef för en sydsvensk tidning och haft mycket att göra med simmarna, nöter desperat fram och tillbaka på sin plaststol på pressläktaren. Buhre gungar fram och tillbaka för varje simtag som Gunnar Larsson tar, Buhre är förbannat nervös, Buhre har i normala fall ett rödlätt, en aning blodsprängt ansiktsuttryck men nu ser man att någonting laddas upp, att det kommer, är nära.

Gonnarr, säger han mekaniskt, gång på gång. Kom nu. Kom nu.

Så vänder sig Gunnar Larsson efter 200 meter och börjar bröstsimmet. Nu är han inne i loppet igen. Där framme snett till vänster om sig kan han se hur Gary Hall inte längre tycks så oövervinneligt flyende, nej det går tungt för Gary Hall, han fångas långsamt in, nu är ledningen bara fem meter, nu börjar det avslutande frisimmet.

E sitter intill Buhre och får allt svårare att följa själva loppet. Buhre, som under loppets första fas visserligen var nervös och inte var möjlig att tilltala, står upp, och hans ansikte speglar med alltmer blodspräng tydlighet Gunnar Larssons desperata jakt efter de två amerikaner som ännu leder fältet. Hans händer är konvulsiviskt knutna, hans står upp och stöter med ojämna mellanrum ut ett bönfallande, uppmuntrande, hest vädjande och desperat Gonnarr! Gonnarr!

Intresset på denna del av den internationella pressläktaren har nu på allvar förflyttats från loppet till denne svenska pressman som så uppenbart vacklar på sammanbrottets rand. Ropen om att han skall sätta sig ner tystnar, man vänder sig om och ser på hans ansikte, hans nu lätt blånande ansiktshy och de allt större, mer genomträngande och glasartat röda ögonglober som sakta tränger fram och ut och rör sig i riktning mot den svenske simmare som nu under loppets sista tjugofem meter bara är decimetrar från att inhämta också den andre amerikanen. GONNARR! Vrålar han och tycks inte känna eller se de två oroliga svenska kolleger som från varsin sida fattat tag i hans armar för att stödja, fasthålla och stabilisera honom inför det nu helst oundvikliga sammanbrottet. De två japanska fotografer, som på bänken intill hittills med ambitiöst men uppgiven pliktkänsla fotograferat tävlingarna, har nu vaknat till, vänt kamerorna mot Buhre och fotograferar med stor och entusiastisk iver hans ansikte, hans ögon som nu strax tycks i färd att släppa ögonhålornas förankring och självständigt men målmedvetet fortsätta genom luften fram mot bassängen, de fotograferar hans framåtlutande kropp, hans knutna händer och genom allting hör de hans rytmiska, hest vädjande råmande som likt en fartygssiren i dimma dånar genom hallens ljudkaos: GONNARR, GONNARR, GONNARR, GONNARRR!

Till synes exakt samtidigt trycker de två simmarna in fingerspetsen mot den mätplatta som efter fyrtio grams belastning stannar en klocka och utkorar en segrare: och som drabbad av blixten stelna Buhre då till, höjer blicken mot den elektroniska anslagstavla, ser et 1:a lysa fram efter Gunnar Larssons namn, öppnar munnen, stöter hest fram GOLDDD! Och faller samman över bordet med armarna slappt hängande ner framför den främre kanten. E ser förtvivlad mot Bosse Alm, som från Buhres andre sida försökt bemästra sammanbrottet. Vad göra? E känner en kvinnlig läkare som en gång för honom demonstrerat hur hjärtmassage går till, är nu stunden inne att själv försöka? Man plötsligt reser sig Buhre, står upp, torkar med handen över det ännu lätt rödblåa ansiktet, där svett och tårar droppar, och han säger hest: Den grabben har jag varit som en far för, kastar ännu en blick mot anslagstavlan, ser sig om med en blick full av faderskärlek, lättad över att han ännu lever, stolthet, utmattning, förvirring samt desperat längtan efter en dubbel whisky, och går med förbluffande stadiga steg mot den nedgång bakom vilken det döljer sig antingen frisk luft eller en bar eller en skrivmaskin eller helt enkelt en cigarett. Han följs med blickarna av hela pressläktaren som inte sett loppet, och ännu inte hunnit förstå att det är över och att en mästare korats med två tusendelar av en sekund till försprång.

      E sitter kvar och känner sig melankolisk. Han minns ingenting av loppet. Hur gick det till? På anslagstavlan står nu Gunnar Larsson som en sam segrare. Det måste ha varit ett sevärt lopp.     

Masters VM i Sverige! När jag läste nyheten hoppade jag i taket av glädje: Äntligen ett VM i Sverige, en chans för många svenskar att uppleva Masters när det är som bäst, roligast, spännande och inspirerande. En chans att få dela dem fantastiska upplevelser man har på ett VM med många fler svenska masters simmare. En chans för masters att få en starkare position i Sverige.
Sedan Göteborg och Borås blev utnämnda till värdar för Masters VM 2010 har organisations kommittén med Ingmar Lundström i ledningen arbetat med högtryck för att det skall bli det bästa Masters VM:et det någonsin kan bli i Göteborg/Borås. Det är inget lätt arbete och de flesta svåra uppgifterna ligger i ting som vi simmare aldrig upplever eller ser. Vi skall i princip bara ta oss till Göteborg, ta på oss badkläderna och simma så fort vi kan. Resten skall vara förberett av en mycket liten grupp anställda och en väldigt stor grupp av frivilliga, obetalda entusiaster. Den senaste tiden har det skrivits och diskuterats en del på www.simma.nu. Mycket av det som har skrivits håller jag själv med om och jag tycker att det är härligt att se att såpass många intresserar och engagerar sig i ämnet Masters VM. Speciellt intressant har det varit att läsa Mats J Larssons krönika/kommentarer. Han skriver bra, har klara åsikter, intressanta idéer samt ett genuint intresse i masters simning. Speciellt frågan om två bassänger som inte ligger på gångavstånd från varandra har många åsikter om. Jag erkänner också gärna att jag först var skeptisk när jag hörde det och har även fått frågor om det från amerikanska och japanska mastersvänner. Framförallt från japanerna som har behov att ha med ledare och tränare för sina simmare överallt. Men att färre japaner skulle komma för den saken skullhar de inte sagt, tvärtom. Japanska Mastersförbundets president Oosaki sa de istället att de behöver ta med fler tränare och ledare för att klara två-bassängs situationen. Och mina tyska masters kontakter har mest ryckt på axlarna och sagt ” Wie weit ist es zum angeln und wo können wir am gunstigsten wohnen?”

Jag har hållit på med masters simning sedan 1983 som simmare, tränare, ledare och i andra funktioner runt om i världen. Jag var med på det första Masters VM:et 1986 och det har blivit många intressanta, utmanande och roliga tävlingar sedan dess. Det sämsta VM:et var nog München 2000. Det var tävlingar från 07.00 på morgonen till midnatt, det var dåligt med tillgång till toaletter och mat samt tråkiga fester.
Det bästa var nog Tokyo 1986 i Yoyogi Olympic pool, perfekt organiserat, mycket plats och trevlig stämning. Men alla VM städer har haft sina för och nackdelar; i Brisbane fick de inte ordning på start och resultatlistor, tävlingarna tog förödande lång tid men det var fint väder och härligt bad. Efter tävlingarna kunde man göra sightseeing till Sydney, barriärreven eller andra intressanta naturfenomen i Australien. I Riccione 2004, var det perfekt med en inomhus bassäng och en utomhus bassäng ett stenkast från varandra men en sån där topp-stämning infann sig aldrig riktigt. I Christchurch 2002 var det bara runt 3000 deltagare och perfekt om man ville simma fort. Men bassängen befann sig långt från allt och träffades gjorde man bara på en öppningscermoni på Christchurchs rådhusplats.

Göteborg har också för och nackdelar; Göteborg har två bassänger som ligger 20 minuter från varandra, säg 30 minuter max så har vi lagt till i överkant. Det kommer att bli en del pendlande mellan de bassängerna. MEN mellan dem så ligger ”Avenyn” med alla restauranger, caféer, barer, biografer, mötesplatser, en härlig stor lång gata där man kommer att träffa masterssimmare från hela världen på väg till och från sina hotell, bassängerna, restauranger och andra nöjen. Det kommer att finnas speciella mötesplatser på restauranger och hotell ”Come togethers” där vi utanför bassängens stress kan träffa gamla masterskompisar och lära känna nya vänner. För ärligt talat, hur mycket tid vill man tillbringa vid bassängen? För mig räcker det med den tid jag spenderar på min uppvärmning, förberedelserna, tävlandet samt att se på när några av mina vänner simmar (om det är av det motsatta könet får jag den här gången ta spårvagnen till Lundby eller Valhalla beroende på var jag befinner mig). Resten av tiden vill jag njuta av VM stämning, träffa masters vänner, äta, dricka, dansa och hade jag inte nu varit född göteborgare; upptäcka denna vackra stad! Ta en skärgårdstur med räkfrossa (ja, VM kommittén har det på programmet) och annat trevligt. Göteborg är en idrottsevenemang stad och jag minns Friidrotts VM 1995 i Göteborg. Solen stekte och hela Avenyn böljade av internnationalitet och fest stämning. Göteborgarna är vana vid stora idrottsevenemang, som tex Gothia Cup och jag tror inte att de kommer att göra oss besvikna den här gången heller.
Vad beträffar alla detaljfrågor som läktare (de kommer at byggas upp såklart), var man skall vara mellan loppen (det kommer att finnas stora utrymmen med möjlighet till vila, äta, och att se på bildskärmar vilka lopp som nu går i båda bassängerna) samt andra frågetecken: ta upp dem, skriv till Ingmar Lundström, fråga, utmana, kom med konstruktiv kritik! För även om arrangörerna är jätte duktiga så kan det alltid finnas detaljer som vi kan bidraga med.

Personligen tycker jag att frågan om ”Speaker” är en av de viktigaste. Vi måste ha en speaker som kan och förstår masters simning, gärna en som har bra språkkunskap. Vi har i Sverige många bra, Bo Hultén är nog outstanding, hoppas vi kan få honom att ställa upp ett par pass.

Men annars så tycker jag att vi skall fokusera på hur kul det kommer att bli, att få simma VM på hemma plan, att få en typ ”OS-känsla” under en vecka nästa sommar, att få vara med om den största simtävlingen i Sverige någonsin. Viktigt är också att försöka få med så många svenskar som möjligt på denna ” Once in a lifetime experience”. Jag har själv blåst liv i några gamla ”bassängvrak” som nu börjat träna efter 30 års uppehåll för att simma ett VM. Om alla masters simmare i Sverige får med sig 2-3 ”nya” så kan vi bli riktigt många och ha riktigt kul. Simma fort vill vi alla men där imellan så skall vi ha roligt. Sim-roligt!

Nyligen avslutades ett rekordstort Masters-EM i Spanien med totalt över 4 000 deltagare i simning, vattenpolo, simhopp och konstsim. Det är ändå ingenting vad som väntas till Göteborg, Borås och Mölndal nästa sommar. Ingen vet exakt, men arrangörerna räknar med kanske dubbelt så många deltagare från hela världen. Från de stora simländerna USA, Australien och Tyskland kommer troligen tusentals veteransimmare från 25 år och uppåt.

Det är första gången som Sverige arrangerar ett Masters-VM i simning sedan arrangemanget hölls första gången i Tokyo 1986. Det största arrangemanget hittills i svenskt vatten är EM i det då relativt nybyggda Eriksdalsbadet 2005.

Mycket kommer säkert att fungera bra i Göteborg. Staden har lång erfarenhet idrottsarrangemang av den här kalibern. Det vet inte minst vi föräldrar som varit med om Gothia cup i fotboll och Partille cup i handboll. Jag såg också själv på plats hur hela stan var på fötter under friidrotts-VM 1995. Kringaktiviteter är säkert något som kommunen med sina samarbetspartners kommer att sköta utmärkt.

Vattenpolograbbarna och –tjejerna får säkert också bra förutsättningar. En ny simanläggning i Borås borgar för det.

Konstsimmarna, en liten egen värld i mastersvärlden, kommer säkert också att trivas i Mölndal.

Grumliga Delsjön, i stort sett helt utan sikt, är ju inte jätterolig för öppet vatten-simmarna, men jag förstår att man vill undvika brännmaneterna i havet. Dessutom är publikplatserna bra och vattentemperaturen troligen över 20-strecket.

Men nu kommer vi till problemet – och det är tyvärr inget litet problem.

När arrangörerna av Masters-VM i Göteborg presenterade sig i en monter i simhallen i Cádiz under Masters-EM förra veckan framgick det exakta programmet för VM.

Till skillnad från succétävlingarna i amerikanska Stanford 2005 och australiska Perth 2007 ´- med två olympiska pooler nära varandra - har det internationella simförbundet Fina underligt nog godkänt att tävlingarna ska delas mellan inomhusbassängen i Valhallabadet och utomhusbassängen Lundbybadet intill Rambergsvallen på Hisingen.

Avståndet mellan dessa två anläggningar är 25 minuter med spårvagn. Har man tur med trafiken (det har man inte alltid i staden med Tingstadtunneln) kan man med bil ta sig mellan bassängerna på under 15 minuter. Jag provkörde sträckan fyra gånger i somras och det tog mellan 12 och 21 minuter. Trafikstockningar kan göra att det tar längre tid än så.

Valhallabadet har olympiska mått (50x25 meter), men anläggningen har sina brister. Simhallen intill Skandinavium i centrala Göteborg är inte särskilt ny och läktarutrymmet vid 50-metersbassängen är parodiskt litet. Det var tydligt vid arrangemanget av för-VM i augusti.

När det gäller Lundbybadet har, om jag förstått saken rätt, Finas inspektörer av någon outgrundlig anledning gett bassängen godkänt, trots att den är för smal (8 banor i stället för stipulerade 10), har för smala banor (bara 2 meter i stället för 2,5) och är för grund på ena sidan. Vad kommer 2-meterskillarna som ska simma 200 fjäril i den bassängen att tycka om det? Tanken att det är inte särskilt roligt att skrapa fingrarna mot linorna om man kommer lite ur kurs slog mig när jag provsimmade bassängen i somras.

Utifrån dessa förutsättningar har Göteborgsarrangörerna fattat det i mitt tycke högst märkliga beslutet att dela på tävlingarna – herrar på ena stället och damer på det andra. Till exempel simmas 100 fritt för herrar söndagen den 1 augusti. Samma dag simmar damerna samma distans – i Valhallabadet. Detta gäller sex av sju tävlingsdagar under perioden 31 juli till 6 augusti. Den sjunde simmas alla lagkapper – herrar, damer och mixed – i Valhallabadet.

Detta omöjliggör det som för många aktiva är själva själen i masterstävlingarna – sammanhållningen inom klubben, att man hejar fram varandra. Många äkta masterspar från andra europeiska länder som jag talade med på Cádiz-EM konstaterade besviket att de inte skulle kunna se sin make/maka, eftersom de själva då skulle befinna sig i den andra VM-bassängen i Göteborg.

Jag vill gå så långt att säga att Svenska simförbundet och Göteborgs Stad med detta upplägg riskerar att skämma ut sig inför simningens stora mastersvärld. Men jag har också förslag på en lösning. Den ena varianten kostar lite pengar, men skulle förvandla VM till en succé i stället för ett hotande fiasko. Den andra varianten är billigare och minskar åtminstone skadan.

Den dyra varianten skulle innebära att arrangörerna bygger upp en tillfällig 50-metersbassäng intill Valhallabadet, förslagsvis på Valhalla IP eller någon annan plätt i närheten. I Skandinavium byggdes en 25-metersbassäng upp under kortbane-VM 1997, så erfarenheten finns i Göteborg. Med gångavstånd mellan poolerna och tv-skärmar med tydliga heatmarkeringar skulle det vara möjligt att röra sig mellan poolerna och på så sätt följa sina lagkamrater.

Den billiga varianten att rädda VM innebär att lägga om programmet. Kör alla frisimsdistanser – damer och herrar – från 400 meter och uppåt i Lundbybadet! Simma alla andra lopp i Valhallabadet! Den effektivitet svenska funktionärer visade vid Stockholms-EM för fyra år sedan gjorde att tävlingarna avverkades i rekordfart. Detta kan göras igen – och därmed borde man kunna använda Valhallabadet som enda bassäng.

Om man väljer den billigare varianten måste ett antal saker göras i Valhallabadet. Den lilla befintliga läktaren bör – med en trappavsats - byggas ihop med en extraläktare. TV-skärmar, som fanns i Cádiz, måste visa heatnumret tydligt. Detta lärde gjorde de spanska EM-arrangörerna först efter påstötningar från deltagare som hade svårt att veta vilket heat som simmades.

Ändå kommer det att bli parodiskt trångt i Vallallabadet. Visserligen finns en större läktare vid insimningsbassängen som är 25 meter och visserligen finns en gräsmatta som är ganska stor i direkt anslutning till bassängen. Men vad händer om det regnar? Det händer ju faktiskt att det gör det i Göteborg, även om jag efter 15 raka somrar i stan vet att första augustiveckan hör till de solsäkraste.

Därför uppmanar jag arrangörerna – bygg en provisorisk bassäng! Om pengarna inte räcker till tror jag att det är en bra investering för Göteborg Stad att hjälpa till.

Om ni inte gör det, se åtminstone över programmet. Detta handlar om ett arrangemang av världsformat som ger ett förbättrat eller försämrat rykte till Göteborg och Sverige beroende på hur det arrangeras.

Fortfarande finns tid att ändra sig, men det är bråttom. Den 30 juli 2010 är invigningen.

Tänk om, Göteborg!

Mats J Larsson
Masterssimmare, Skuru IK

Jag har genom stöd från Stockholms Simförbund fått möjlighet att delta på årets ASCA-konferens i Fort Lauderdale. Även min Simkommitté-kollega Daniela Vidakovic Lundin är med mig och har fått samma möjlighet. Jag kommer här nedan sammanfatta det jag hörde av föreläsarna på konferensen samt skriva lite av mina åsikter kring ämnena.

Konferensen började med en liten specialare för oss utländska tränare. Vi bjöds på frulle (frukost) samt introduktion över dagen som skulle komma. Dessa specialare gick vi till varje morgon. Under dessa träffar var en person med namnet Pat med. Han ansvarar bla för ca 18 tränare som åker ut och coachar samt möter USA´s tränare, han är  med i det Amerikanska simförbundet. Den här formen av utbildning tycker jag låter jätteintressant och bra. Om vi ska utveckla våra simmare är tränarna de första som behövs utvecklas. Kanske något för Sverige att sträva efter?

Konferensen har varat i 3,5 intensiva dagar. Det har i princip endast varit paus för lunch och för oss har det börjat kl. 07.30 och slutat kl. 17.00. Det har varit mycket intressant och i hjärnan rullar det runt väldigt mycket simtankar.

Under den största delen av konferensen har vi fått lyssnat på framgångsrika simtränare med mycket framgångsrika simmare, både från USA, AUS och ENG. De stora profilerna har varit: David Salo, tränare till bla Osama Mellouli,  Larsen Jensen och Jessica Hardy. Michael Bohl, tränare för Stefanie Rice, Eddie Reese (fick priset som årets tränare) tränare för Aaron Piersol.  Chuck Bathcelor tränare för Elisabeth Beisel, Matt Kreditch tränare för Christine Magnuson samt  Bill Furniss tränare för Rebecca Adlington. Nedan försöker jag sammanfatta olika punkter som i stort sett alla talade om; racepace, upplägg på loppen, landträning samt det psykosociala.

Racepace: Samtliga tränare talade om vikten av att träna på race pace. D.v.s. träna på den farten som simmaren sedan ska ha på tävlingar. Med andra ord tränar de ofta med väldigt hög fart. De går noggrant igenom splittarna på träningar och talar om armlängd samt antalet armtag per längd. Detta ska vara samma som på tävlingar. Samtliga simmare ovan simmar även väldigt långt varje vecka, ca 70 000. Så hög fart i många meter verkar vara en gemensam faktor. David Salo skiljer sig lite från övriga tränare då han inte kör så långa sträckor. Mellouli har inte kört någon 1500 på träning under de senaste 3 åren. En exempelserie för distanssimmare från Salo: 800 start 10.15, 4*50 tävlingsfart , 600 4*50 osv ned till 200 och 4*50. Allting ska ha negativa splittar.

Vidare kommer här ett exempel på en serie från Batchelor: 3000 arm med paddel på den svaga armen och en fena på motsatt ben, simma för en bra tid. Därefter 30*100 maxpuls och serien avslutas med 3000 meter på tävlingsfart (nej jag hörde inte fel, jag har tom tagit bild på det) Bill Furniss visade även ett pass som Rebecca Adlington simmade den 18 juli: 800 start 10.00, pers +1 min, 2*50 start 50 på 400 fart, 2*100 start 1.40 på 800 fart. 2*50 start 50 på 400 fart, 2*100 start 1.40 på 800 fart, 100 lugnt, 2*400 start 5.00, 100 lugnt, pers plus 30, 4*200 start 2.30 pers + 25, 100 lugnt. Detta pass gjordes i 50:a.

Upplägg på loppen: Inte helt oväntat talade samtliga tränare om vikten av att ha negativa splittar. Chuck Batchelor hade tom sagt till Elisabeth vid något tillfälle att simmar du inte negativt så får du inte simma den här tävlingen (en viktig sådan). Han sa åt henne att absolut inte öppna som etta, hon öppnade som trea och gjorde en väldigt snabb hemgång vilket innebar ett nytt pers.

Landträning: De kör väldigt mycket landträning samt även viss styrketräning. När de kör landträning så kör de väldigt intensivt och med tonvikt på core samt power. Flera av simmarna, även de yngsta, kör landträning/styrka flera timmar i veckan. T.ex. så körde Rice 3 landstyrka, 2 styrketräningspass och 2-3 joggingpass hösten innan OS.U UUn   Under dessa veckor så simmade hon även 10 gånger i veckan med ett meterantal på 70-75 000. Samtliga tränare verkar köra mycket landträning på olika sätt; med kettlebelts, bollar, slidebräda, typ cykelhjul och då inte på traditionella sätt utan det ser väldigt innovativt och omväxlande ut.

Gemensamt för de tjejer som tränarna talade om (att prata om dessa tjejers träning var huvudsyftet med föreläsningarna) var att de beskrevs som väldigt envisa, pedantiska och med en enorm vilja att arbeta hårt, mycket hårt.

Psykosociala: Många av tränarna talade om att det alltid ska vara fokus på att förbättra sig själv och göra det bästa möjliga. Det handlade inte om att vinna eller att slå den eller den utan endast om att förbättra sig själv. Att tränarna ska vara engagerade och allt ska vara möjligt. Simmarna ska ställas in på framgång, de behöver veta att de kommer lyckas. Visa exempel på andra som har lyckats, om de kan så kan du. Detta måste vi tränare ansvara för.  David Salos principer: innovativt och intressant, träna hårt och snabbt varje dag, var engagerad, ha kul och bry dig.

Ytterligare en sak som verkade vara gemensamt för flera av tränarna är att de kör teknikövningar som en del i sammansatta serier.  De har även tränat sina simmare i flera år. Samtliga tränare har tränat sina tjej-simmare sedan de var ungefär 12-13 år.

Det står helt klart att simmarna i USA kör intensivt och mycket redan i lägre åldrar from ca 10 år. De kör mycket fart 2 i lägre åldrar men då även med mycket kraft (dvs med motstånd i form av paddlar, slangar o dyl) i simningen.

Nedan följer några av de saker som jag tänkte på under konferensen och på banketten. På banketten var det många av de som fick pris (framförallt de som blev invalda i Hall of Fame) som tackade sina fruar för allt stöd. Att fruarna har fått stå ut med deras simning gällande tid och tankar. Frågan är när det är kvinnor som kommer stå däruppe och tacka sina män. När det kommer bli så i Sverige? Visst det är säkert bättre i Sverige men inte tillräckligt bra. Vi tjejer har otroligt mycket att ge till den här sporten, inte bara inom simskola utan även inom tävlingssimning (precis som killar har mycket att ge, inte bara inom tävlingssimning utan även inom simskola). Flera av er tänker säkerligen att vadå det är ju många tjejer inom tävlingssimning eller att det är upp till oss tjejer eller att det beror på av vi helt enkelt är olika. Mycket beror på socialisation. T Tjejer;  våga ta för er, stötta varandra. Även killarna har en del i detta, våga släppa fram tjejer och lita på deras kunskaper. Vi alla behöver tänka på att våra simtjejer är tuffa, bara vi låter dem så vara.

Något som jag tycker USA gör bra är att de vågar tala om sina föreläsares framgångar, dvs bra simmare och de delar även ut många priser. Dels till bästa ungdomstränare (flera), bästa simtränare, bästa journalist, utse till Hall of Fame o.s.v..

Jag vet att vi har lite av detta, vi kan nominera och rösta inom olika kategorier. Vi är dock för dåliga på att uppmärksamma dem som vinner. Ha en prisutdelning på nästa tränarkonferens eller liknande. Varför uppmärksammar vi inte våra duktiga tränare o.s.v. ännu mer? Om våra simmare behöver bli uppmärksammade och bli erkända så behöver även tränarna det. Vi simtränare behöver våga stå mer föför r våra framgångar, vi har en del i våra simmares utveckling, inte bara i deras motgångar. Våga stå för det du åstadkommer.

Det sista jag nu ska skriva om är att det var en paneldiskussion med tränare från små föreningar med 60-200 simmare, dessa föreningar hade mellan 1-5 heltidsanställda simtränare. Vi kanske inte har så många simtränare i föreningarna som vi behöver?

Jag har även lyssnat på föreläsningar om power och hur det ska tränas, jag har fått lyssna på myter och vetenskap, lära ut snabba vändningar samt hur simmare i varje ålder ska bli starkare samt mycket mycket mer. Om du vill höra mer från ASCA-konferensen är du välkommen på de föreläsningar jag och Daniela skall hålla för Stockholm Simförbund (i alla fall om du är tränare i Stockholm, ni andra kan fråga styrelsen om ni är intresserade av att gå). Du är förstås välkommen att kontakta mig. Uppgifter finner du på Stockholm Simförbunds hemsida och på Spårvägens hemsida.

Kör på i höst, ha kul, var engagerad samt kom ihåg att det krävs hårt arbete för att utvecklas till det bästa vi kan.

Vänligen, Linn Bessner

Det här är historien:

2006 var jag med i en svår Bilolycka . Jag blev påkörd av två rattfyllon som körde över 100 km/h rakt in i min västra sida bak på bilen. Bilen snurrade 180 grader rakt in i en rödlyse stolpe och sedan in i en stenmur där jag blev stående. Efter olyckan var tvungen att gå på rehabilitering. Jag fick en Nerv skada i mitt vänstra ben och whiplashskada i nacken. Jag fick restriktioner av sjukgymnasten att inte träna långa pass inte ofta för att min kropp skulle få chansen att läka igen efter den hårda kraschen.
Men det var inte bara kroppen som fick sig en ordentlig smäll den gången utan nu fick min självkänsla den värsta smällen någonsin. Min oro att gå upp i vikt blev allt större eftersom jag inte fick träna lika ofta och inte anstränga mig lika mycket.
På våren 2006 bytte jag klubb från Stockholms Kappsimningsklubb, den klubb jag tävlat och tränat för i 11 år, till SK Neptun för att få ny motivation till att fortsätta efter många motgångar.

Jag pratade mycket med min sjukgymnast och läkarna om min träning och att jag ville börja träna hårt igen men avråddes från det efter som det skulle förlänga min rehabiliteringstid.
Jag blev under den här tiden rekommenderad att testa olika kost tillskott bland annat såna som skulle få mig att behålla min vikt oavsett vad jag än åt. Och det lät ju helt perfekt i mina öron eftersom jag trots allt inte ville svälta mig för då skulle jag ju inte kunna simma och fortsätta bli bättre….
Jag införskaffade några kost tillskott från apoteket och jag gick ner till en återförsäljare i centrala Stockholm som idag är nordens största leverantör av näringstillskott.
Försäljaren i butiken där var mycket väl medveten om att jag tävlade på elitnivå och att jag absolut inte var intresserad av att på något sätt öka min prestationsförmåga utan bara hålla min vikt, och kanske till och med gå ner lite grann .
Ifall det skulle finnas någon osäkerhet hos grossisten om preparaten skulle väl han informera mig om det här, eller???
Man kan i alla fall tycka det eftersom det inte var någon snabb visit in och ut i butiken utan jag stod och övervägde vad jag skulle välja och ställde massor med frågor.

Jag var tyvärr dum nog att lita på försäljaren och vad som stod så klart och tydligt på en utav burkarna . Det stod mer eller mindre ” du kommer gå ner i vikt”
Vi hade kontakt med försäljarn av kostpreparaten då det hela hände och fick till svars "att dom inte kunde ansvara för allt dom säljer men att dom var väldigt noga med kvalitetskontrollen.
Jag var tyvärr dum nog att lita på grossisten.
Jag köpte och åt sedan kosttillskott från denna nordens största kosttillskottsleverantör som dessutom sponsrar flera idrottsmän och kvinnor. Jag hade aldrig blivit upplyst om att jag kunde riskera att skada min kropp eller idrottskarriär genom att inta kosttillskott som man kan köpa i svenska butiker.

______________________________________________________________

SIMMA frågar:
Vilken leverantör och vilka preparat gäller det?

Ebba svarar:
Jag vill inte hänga ut något namn, på rekommendation av min advokat. Jag kan inte heller skriva ut kosttillskottets namn - då dom fortfarande säljs ute i butik. Advokatens synpunkt är att det är omöjligt för mig att få rätt i en eventuell stämning. Det som hände när jag fick min slutgiltiga dom var att kosttillskotten togs bort från butikshyllorna men sedan släpptes igen en månad senare men då med nytt utseende men med samma namn. Dessutom hade dom lagt till en varningstext på baksidan som lyder: Skall ej intas av testade atleter.
______________________________________________________________

Den 16 november 2006 kom jag ner till träningen direkt efter jobbet. Jag hade inte ätit på några timmar och var trött efter en hård arbetsdag. Dopingkontrollanter var och skulle genomföra en slumpmässig kontroll.
Min tränare frågade mig om jag eller ” X ” ville testas och informerade samtidigt om dagens pass . Eftersom jag aldrig blivit testad innan så sa jag att jag kunde gärna testa mig då jag skulle få lite extra vila innan passet började.
Det fanns alltså inga protokoll på att just jag skulle testas vid detta tillfälle utan jag anmälde mig självmant till testet. Ironiskt kan tyckas, men i efterhand är jag tacksam över att jag gjorde det eftersom jag inte hade någon aning om att jag för tillfället åt något som kunde skada min hälsa för resten av mitt liv.
Vid en dopingkontroll ska man uppge om man äter några mediciner, hormonella preventivmedel eller kosttillskott. Jag angav precis allt som jag ätit under den perioden som dom hade frågat. Jag anger i detta protokoll dom kosttillskott jag åt , att jag tagit min astmamedicin dagligen som jag har dispens för och att jag någon gång i månaden kunde få så ont i nacken och rygg efter min bilolycka så att jag var tvungen att äta smärtstillande.
_________________________

Reflektion av Ebba
En fråga som Riksidrottsnämnden borde ha frågat sig, men tydligen inte gjorde: - Varför skulle jag ha anmält mig frivilligt, om jag hade dopat mig med mening?
_________________________

Den 28 februari 2007, 3 månader efter jag hade blivit testad på träningen ,var jag hemma en eftermiddag då posten kom i brevlådan.
Svaret på mitt doping test hade kommit.
Det jag inte visste då jag glatt stod och öppnade kuvertet från dopingkommissionen var att det här var början till den svåraste tiden jag hittills skulle få uppleva.

När jag fick brevet hem hade jag ingen aning om vad som menades. Jag trodde självklart att det var något fel på testet och skrattade till ock med när jag läste upp det för min fästman.
Mitt test visade sig innehålla ämnet: Androst-1,4,6-trien.3,17-dione.
Jag kunde absolut inte att det som stod i brevet var sant. Ingen kunde svara på mina frågor rörande detta preparat och hur det hade hamnat i min kropp.

I förklaringen från dopingkommissionen står det att detta är en aromatashämmare och därmed förbjuden enligt WADA´s lista grupp S4.
Från den dagen jag fick beskedet så ringde jag direkt till Tommy Forsgren på dopingkomissionen och frågade var det var för något jag egentligen fått i mig. När jag frågade efter att göra ett B-prov som stod tydligt i brevet att jag hade rätt till , fick jag till svars att det kanske inte ens var någon idé eftersom B-provet alltid visar samma som A-provet. Men det fanns aldrig någon tvekan om att jag skulle göra B-provet .

_________________________

Reflektion av Ebba:

Min kontaktperson på dopningskommissionen Tommy Forsgren sa detta till mig i ett av många telefonsamtal som vi hade. Det visar lite grand av nivån på rättskydd som erbjuds inom idrotten. När det gäller dopningfrågor finns det ingen hjälp att få.
________________________

På B-provsdagen på Karolinska Sjukhuset fick jag reda på - att denna sk. Aromatashämmare som beskrivs ovan - äter man när man har bröstcancer och att den kan ge grava men för livet. Men som att man blir infertil och benskör.
När jag frågade varför ingen kontaktat mig tidigare efter provresultatet kommit istället för att vänta ytterligare 3 månader fick jag till svras att man aldrig sett denna kombination i Sverige. Man hade fått hjälp från andra laboratorier utomlands för att kunna identifiera substansen. Dessutom finns det inget intresse från dopingkommisionen att varna en idrottare som förstör sin kropp.
Aromatashämmare har inte funnits på dopinglistan före 2005 för kvinnor därför att det bara har en prestationshöjande effekt på män. 2005 ändrade man reglerna och slog ihop listorna för att det skulle vara lika för både män och kvinnor, men då är det alltså fortfarande inte prestationshöjande för kvinnor utan tvärtom. Det finns inga bevisade positiva effekter för kvinnor att inta aromatashämmare.
Svenska Simförbundet ansåg att det sig helt klart rörde sig om ett fall av misstags doping och i protokollet som fördes i samband med förhandlingarna inför simförbundets ansvarsnämnd står det under bevisbördan
” Ebba har angivit helt säkert och trovärdigt att hon endast tagit de namngivna kost tillskotten som hon helt öppet köpt i butik i centrala Stockholm. Hennes egen klubb såväl ordförande och hennes tränare har uttalat sig om att det är övertygade om att det är en fråga om misstagsdoping, och dom har även följt hennes resultatutveckling som varit jämn och långsam.”

Efter 4 månaders utredning så dömde den eniga nämnden mig till 6 månanders avstängning. Men dettta var bara början på en väldigt utdragen och rörig process.

Under utredningens gång fick jag hjälp från läkemedelsverket som var intresserade att testa mina kosttillskott eftersom mitt prov hade visat sig innehålla ett läkemedel. Resultatet blev att : Man fann icke deklarerade substanser i ett av min tillskott.

Två dagar innan mitt 6 månaders straff skulle gått ut - överklagades domen och utredningen tog ytterligare 4 månader innan jag sent i december fick den slutgiltiga domen, 2 års avstängning.

Jag blev avstängd två år från all tävling,träning och all organiserad verksamhet. Tidsomfattningen var från 28 februari 2007 till 1 mars 2009.
Innan jag hade blivit dopingtestad och fick mitt provsvar, så hade jag aldrig blivit informerad om riskerna med kosttillskott.
Jag är glad idag över att jag bad om att få bli testad annars skulle jag kanske aldrig fått veta hur kosttillskotten förstörde min kropp och framtid.

Vad hände sedan? Hur är det idag?

Med mer än 170 mil löpning i kroppen och ett Vasalopp så tog träningen verkligen en vändningen när jag fick börja simma igen. Efter jag fått min 2-års dom i december gick det inte en enda dag utan att jag tränade. Jag tränade och tränade och grät mycket emellanåt.
Innan det bestämdes att jag skulle bli avstängd 2 år hade jag svårt att hitta motivationen och framförallt glädjen i simning då jag inte visste hur min framtid skulle se ut. Under den första perioden så bestod min träning nästan uteslutande av landträning. Det var svårt att hantera alla känslor som kom fram när jag skulle gå ner och simma själv.
Uppgivenheten och smärtan av tiden under avstängningen är obeskrivlig, och för mig fortfarande otroligt känslosam. Jag tycker ändå att det är viktigt att bli påmind då och då om hur jobbigt det var.
Att berätta min historia för andra och att informera andra har hela tiden känts som mitt kall efter det som hände. Även fast det är väldigt jobbigt så får jag alltid en bra känsla efteråt och känner mig otroligt glad över att jag kan stå där och säga att jag inte gav upp trots allt. Jag hoppas kunna förhindra andra från att hamna i samma situation som mig.

Man kan fråga sig, Varför blev inte jag varnad? Varför blir inte alla varnade på samma sätt som vissa utvalda elitidrottare? Säkert finns det fler idrottare som åkt fast på samma sätt som jag gjorde. Jag vet hur svårt det är för en idrottare som är misstänkt för doping att hävda sin oskuld.
En idrottsutövare är personligen ansvarig för att se till att förbjudna substanser inte kommer in i utövarens kropp. Utövaren är även ansvarig för sådana substanser som påträffas i ett dopingprov.
Det är alltså därför inte nödvändigt att uppsåt eller vårdslöshet kan styrkas för att fastställa en doping förseelse.
Det gör det i princip omöjligt att vara oskyldig till ett dopingbrott.
Jag om någon har fått uppleva detta och jag kommer alltid få bära stämpeln som dopad.
Varje dag som har gått har jag varit otroligt tacksam över allt stöd jag fått även fast jag inte har visat det tillräckligt ofta. Det som hände mig kommer jag alltid kämpa med och ibland kommer ilskan fram före tacksamheten. Jag kommer alltid försöka att göra mitt bästa för att visa min uppskattning till dem som hjälp mig och hjälper mig på min väg tillbaka.
Sedan två år tillbaka jobbar jag som kostrådgivare, hälsopedagog och nu också som personlig tränare. Sedan min avstängning gick ut den 1 mars 2009 är jag även ute och föreläser om doping och preventiv näringslära, nu senast på Norges simförbunds årliga tränar- och ledarkonfererans. Jag har även föreläst för simklubbar och för andra idrottsföreningar.
Självklart så är alla välkomna att prata med mig och om ni inte stöter på mig i simhallen så går det alltid att kontakta mig via min blogg eller mail. Ingen fråga är för dum.

Varma hälsningar Ebba Nyberg

__________________________

Lite frågor som jag bollat med Mats Garle, enhetschef på dopinglaboratoriet på Karolinska Universitets sjukhuset:

Mats Garle: Jag är ingen expert på kosttillskott men ska försöka besvara dina frågor.

Ebba: Vad betyder egentligen dessa skärpa regler för idrottarna? Kommer tex.
regler införas som gör det omöjligt för en utövare att inta kosttillskott utan intyg från läkare?
Mats Garle:Eftersom kosttillskott är livsmedel kan man nog aldrig förbjuda någon att ta det. I många fall är det vetenskapliga dokumentationen dålig vilken effekt olika kosttillskott har.
Sedan har vi ju problemet med att kosttillskott inte har samma krav som
läkemedel vid tillverkningen och det har ju hänt att de blivit kontaminerade (nedsmutsade) med dopingklassade ämnen.
Om kosttillskottet innehåller någon som är dopingklassat kommer det att på
samma sätt som andra läkemedel kräva en dispens. Man får ju komma ihåg att
det är indrottsutövaren som är ansvarig för det man stoppar i sig.
Problemet idag i Sverige är att vi har bara 2 definitioner på det som du
stoppar i munnen. Antingen är det läkemedel eller livsmedel. Sedan finns
det ju en del ämnen som är narkotika klassade eller innan de narkotika
klassas kan klassas som hälsofarliga vara och med detta kan man stoppa
försäljningen.

Ebba: Hur många procent anser du skulle kunna vara sk. "misstagsdoping" inom
idrotten?

Mats Garle:Flera av de mediciner, bl.a vissa hostmediciner, har tagits bort från
listan så misstagsdoping är väldigt liten idag. Dock kan det, som i ditt
fall, att produkter fortfarande säljs i vissa butiker eller på nätet som kan vara
dopingklassade. Vi hade alldeles nyligen ett fall med ett preparat som
heter "Jungle Warfare" och finns i 2 varianter. Den ena innehåller delta-6-metyltestosteron och ger samma metaboliter som metyltestosteron och klassa enligt WADA som anabola. Men den typen har ju inget att göra egentligen som kostillskott då det är en ren kemisk substans.
Nu har ju amerikanska FDA gått ut och varnat för den här typen av preparat
då man upptäckt att flera kan påverka levern och ge skador.

Ebba: RF skriver om sitt antidopingarbete bla. att "dopingkontrollerna ska kännetecknas av hög rättssäkerhet och ha en avskräckande och upptäckande effekt ".
Ändå är det många landslagsidrottare (som ofta blir testade) som äter
kosttillskott trots SOK kostråd.
På vilket sätt är RF ansvariga att informera om riskerna med kosttillskott?
Spridningen av kunskapen är nästan helt obefintlig.

Mars Garle: RF´s ansvar är att informera om det som är dopingklassat enligt WADA listan. Informationen om att kosttillskott kan innehålla dopingklassade
medel, så man inte göra annat än att varna för detta. Tyvärr är kosttillskott
branschen så stark idag och vi ser fortfarande att tränare ,lagledare
förespråkar att man ska använda tillskott redan som junior. Detta är ju
helt förkastligt.

Det snackas mycket internationell simning i Sverige just nu. SK har haft en nyttig resa till Down under, Spanien och Frankrike slaktar rekord, vilken baddräkt är hetast just nu?  Dansk simning går bra.

Danmark är som en lillebror till Tyskland, ett land som präglas av regler vilka ska hållas, ordning och reda. Således är det mycket som är hugget i sten, det kommer i slutet av varje år en kalender i vilken man kan hitta all information som man kommer att behöva för att simma nationella mästerskap, till vilken e-postadress anmälningar ska skickas etc.

Regler för landslagsuttagningar är av samma kaliber. Det är inte lätt att komma med, men det är tydligt noterat vilken tid som gäller. Tiderna är dessutom olika för äldre och yngre åldersklasser, man anser at de som ska vara stjärnor nästa år ska ut och luftas. Om fler än två simmare klarar kvaltiderna så åker bästa poäng. Om man ska skicka lagkappslag så ska två simmare vara under den individuella kvaltiden, de andra ska vara nära. Annars åker inte laget.

Uttagningsprinciperna hålls efter det att de är fastlagda, och nu kommer vi till syftet med denna krönika – de svenska principerna, eller i mina ögon, avsaknaden av principer. Man har godtyckligt och med bristande information tagit ut laget, trots att kriterierna presenterads på tränarkonferensen. Varför presentera något som ändå i slutändan inte kommer att hållas? Uttagningarna till EJM-laget är skandalöst skött. Jag har varit i kontakt med J-landslagsledningen eftersom jag hjälper en simmare som låg i läge att kvala in till EJM-laget. Hon är inte med i laget vilket hon borde. Röran är total i vilket fall som helst.

Efter all brevexercis har jag kontaktats av Anders Bladh, ett bra samtal. Han lovade att snacka med de andra och komma tillbaka. Det har han inte gjort – i gammal god stil åker locket på. Det kan man inte acceptera och därför publiceras underliggande fakta i ärendet. Svensk simning behöver nya, fasta principer och ordning och reda! Redan nu. Detta handlar INTE om personer, det handlar om att svensk simning ska veta vad som gäller.

Jag har direkt efter publiceringen av EJM-laget skickat ett brev, till FK som såg ut så här:

Något om uttagningsprinciper

Nu har listan på kvalade simmare till EJM i Prag publicerats. Jag noterar med ett snett leende att man har lite vingliga principer i uttagningsförfarandet.

Följande principer gäller (eller inte) - citat efter er egen text:

”Uttagning

• Simmare kan kvalificera sig till Juniorlandslaget vid fyra olika tävlingstillfällen;

GP 1 (6-8 februari, 2009), GP 2 (20-22 mars, 2009) samt vid två tävlingar

utomlands ( tävlingar och datum presenteras under oktober, 2008 – det blev CIJ Lux, samt Austria Meeting i Wien)

…..

Då två eller flera simmares meriter bedöms likvärdiga kan deltagandet i

internationell tävling ge fördel vid uttagning till Juniorlandslaget.

…..

• De 12 högst rankade på olympiska distanser enligt internationella simförbundet,

FINA:s poängtabell, är klara för EJM. (Simförbundet anmäler maximalt två

simmare per gren men fler kan tillkomma genom s k ”wild card, se nedan)

• Genom utdelning av ”wild card” kompletteras juniorlandslagstruppen med

simmare som har medaljchans på icke olympiska distanser och med simmare till

lagkappslag, om laget har möjlighet att nå medalj.”

 

OK, klart, eller hur?

 

”Krav inför uttagning till EJM

• Simmare som vill komma i fråga för uttagning till EJM, ska senast 1 februari,

2009 lämna en utvecklingsplan för åren 2009, 2010 och 2011 till Simförbundets

junioransvariga. Utvecklingsplanen ska bl a uppge alla de tävlingar som

simmaren avser att delta i för att kvalificera sig till EJM 2009 (maximalt kan

fyra kvalificeringstävlingar uppges i utvecklingsplanen).

Simförbundets junioransvariga värderar simmarens utvecklingsplan och avgör

om den kan godkännas alternativt meddelar i vilket/vilka avseende/avseenden

som planen behöver omarbetas och/eller kompletteras.

Krav på EJM-simmare

• Simmare som är uttagen till EJM måste delta på ett två veckors landslagsläger

som genomförs vecka 22-vecka 23, 2009.

…….

Junioransvariga i simning Förbundskapten i simning

Anders Bladh Thomas Jansson

Leo Sandberg”

..

För seniorlandslaget har även en tävling som Danska Öppna Långbanemästerskapen angivits. Något som således inte gäller för Juniorerna. FK har alltså sagt att det som junior är OK att vara väldigt bra på Danska, men om du inte performar på de 4 andra tävlingarna så är du som junior inte välkommen med på EJM. OK, det köper vi.

Henriette Stenkvist är med i truppen utan att ha deltagit på någon av de angivna tävlingarna (”Simmare kan kvalificera sig till Juniorlandslaget vid fyra olika tävlingstillfällen”). Hon har simmat på 2.16 på 200 rygg  (kan vara en medaljchans), så det är klart att hon ska komma med, men er uttagningsprincip stämmer ju inte. Om ni har annat avtal med vissa simmare så borde ni ha publicerat detta, så att inte simmarsverige tycker att ni är märkliga.

Jag hjälper Ida Lindborg, Trelleborgs Kappsim / Lyngby SK lite då och då. Ida simmade 200 ryggsim på Danska (senior-kvaltävlingen) på 2.19,05 (761 poäng), men har på andra tävlingar endast plockat hem 744 poäng på 200 rygg. Visst, hon är inte bland de 12 bästa på det (vilket hon däremot är med sin tid från Danska!) så på det uttagningskriteriet ska hon inte med. (och inte Henriette S heller!) Byråkratiskt är det, men OK det också. Hon ligger dock så till i Europarankingen att med ett pers på 1,5 sekunder så är hon nära en idag rankad finalplats (ligger 19 / 20 idag), då endast två simmare per nation får simma final, eller hur. Det är inte långt borta, och kanske borde hon byta till en bra dräkt typ Jaked / Blue Seventy, vilket hon ännu inte har gjort. 

Det blir lite märkligare om man som jag, noterar med överraskning att Alexander Linge från LASS är med. Nu börjar det snurra för mig. Han har sämre poäng  (732) än Ida, även om vi inte räknar Idas resultat från Danska. Det enda jag kan hitta är följande mening ” Då två eller flera simmares meriter bedöms likvärdiga kan deltagandet i internationell tävling ge fördel vid uttagning till Juniorlandslaget” där det då ska räknas som bättre med ett resultat som Alexander har gjort i Wien, än det som Ida har gjort i Esbjerg – i en final. - I en internationell tävling som Senior FK har godkänt som OK för seniorer!

Man kan kanske använda lagkappskriteriet då? ”Genom utdelning av ”wild card” kompletteras juniorlandslagstruppen med simmare som har medaljchans på icke olympiska distanser och med simmare till lagkappslag, om laget har möjlighet att nå medalj”. Det laget har inte en chans på medalj, och ett mirakel ska till för att de ska vara i final. Vi kan gå ut från att det inte stämmer i en sund värld. Men Alexander är med på truppen ändå.

Det snurrar ännu mer för mig när jag så väl minns att jag för lite mer än en vecka sedan i Wien, bad Leo S att ta kontakt med mig innan listan publiceras, om Ida INTE kom med. Vilket Ida inte gjorde. Leo har inte tagit kontakt. Vad har jag gjort för att inte behandlas professionellt och artigt?

Tja, hur är det ställt egentligen. Jag är inte nöjd med hur detta ser ut. Principer som inte hålls är inte längre principer. Byråkrati som böjs är inte bra då man redan har frångått sina principer eftersom allt liksom kommer i upplösning. Det kanske är så att jag har missat någon information, det är inte lätt att sitta i Danmark och titta på – och då ber jag om ursäkt. Jag tycker oavsett vilket att truppen ska kompletteras med Ida redan idag. Jag ska nog fixa en Jaked-dräkt till henne ;-)

Mvh Stefan Wiking

stefan@lsk.dk

 

070 – 317 22 60

 

Svaret kom först från FK / TJ:

Från: Thomas Jansson [mailto:thomas.jansson@finshyttankga.se]
Skickat: ti 2009-05-05 06:22
Till: Stefan Wiking
Kopia: Anders; leo.sandberg@vasterassim.nu; Isabel Heed
Ämne: SV: uttagningsprinciper

Hej Stefan!

…..

Några ord om EJM laget 

Om fel begåtts är jag övertygade att Anders, Leo o Isabell är lika prestigelösa som jag själv och rättar till felet. Min tolkning av underlagen jag fått av EJM gänget är att de 12 högsta FINA poängen är med i truppen liksom att övriga uttagna höjer nivån på laget. Jag uppfattade också att man nyttjat en plats som wild card.

…..

Ha det så gott 

Mvh

Thomas 

…..

 

Ytterligare ett svar kom från Anders Bladh:

Från: anders@sss.se [mailto:anders@sss.se]
Skickat: ti 2009-05-05 14:43
Till: leo.sandberg@vasterassim.nu; Stefan Wiking; thomas.jansson@finshyttankga.se; isabel.heed@edu.nykoping.se
Ämne: kommentar på uttagning ejm 2009

Uttagning truppen ejm 2009

Det har varit många fina resultat under våren, där juniorsimmarna presterat bättre än tidigare år, detta kommer säkert simmarna till gagn längre fram i sin simmarkarriär.

Uttagningen har skett enligt princip som gått ut under ht konferens samt på förbundets hemsida. 12 st från listan samt komplettering lag och wildcards. I budgeten sträcker vi oss till 16 st simmare + ledare, vi har som ekonomiskt mål att hålla lagd budget.

Vi har till alla tränare som frågat, sagt att truppen presenteras på ssf hemsida måndagen den 4 maj -inga undantag.

Komplettering lag sker med Henrietta, som fått ok från oss att tävla i usa , vilket vi inte informerat simmarsverige om, vi har ej heller informerat (enligt önskan från tränarna) om övriga simmares planer!  Henrietta är uttagen tillsammans med Sara, Lovisa, för att vara stommen i 4x200 samt ev. 4x100 fr. Henrietta är inte uttagen för sina 216!  Linge är uttagen att komplettera killarnas lag.

om vi åker utan att tro på lagen så vore resan inte mödan värd!

Vi tror på våra simmare och vi har gjort uttagningen grundad på dagens förutsättningar, till sommaren kommer swe juniorer att tävla bättre än tidigare år.

Anders Bladh

 

Var på jag svarar

Från: Stefan Wiking [mailto:stefan@lsk.dk]
Skickat: den 5 maj 2009 15:21
Till: anders@sss.se; leo.sandberg@vasterassim.nu; Thomas Jansson; isabel.heed@edu.nykoping.se
Kopia: tks@simskolan.se; I.Lindborg@hotmail.com
Ämne: SV: kommentar på uttagning ejm 2009

 

Hej Anders och ni andra

Jag uppfattar det som att ni bestämmer utifrån era egna bevekelsegrunder och bryr er inte om de "publicerade kriterierna". Problemet är bara att kriterierna verkade vara huggna i sten, all information lades ut på hemsidan. Inte mycket som stämmer, eller hur?

Det du skriver nu kan jag väl förstå, men säg då att uttagningskriterierna är godtyckliga trots att de ser fastlagda ut och att ni gör som ni själva vill, det verkar ju smartare. Det kan man ju acceptera, men inte kan ni väl stå med rak rygg och säga att ni har följt era egna "fastlagda" kriterier? Ser ni överhuvudtaget logiken i mitt brev? Det handlar således om logik, inte om vad ni tror.

Jag bryr mig inte om andra simmares planer, jag bryr mig om att spelets regler följs. Ni borde informerat om Henriette och hennes möjligheter att kvala på en tävling utöver de ni själva har angivit. Jag bryr mig heller inte om vad andra tränare har som önskemål, det hör inte hit! Om det inte är så att ni tillåter er att de "fasta" regler som ni "står för" inte följs. Säg det istället.

Om ni har sagt till alla att truppen ska presenteras på hemsidan d. 4 maj och att detta gäller för alla så borde Leo inte ha godkänt min begäran i Wien att få diskutera uttagningen om Ida inte kom med. Nu kom det som ett knivstick. Leo sitter ju med i gruppen och borde veta vad som gäller?

-"Ni tror på lagen". Jojo, men ärligt talat, Anders och ni andra, vilket lag är det som Alexander ingår i som ska ta medalj (jag har utgått från att era egna kriterier gäller)? När vi kommer till matematik så kan bara en tränare som är riktigt kass på att räkna, tro att laget ska lyfta sig til medalj. Jag vill tipsa er om en bra länk om ni saknar underlag (så att ni slipper att tro). Kommer här:

http://www.swimrankings.net/

Kan ni vänligen bekräfta

- att det är godtycke som gäller vid uttagningarna och inte fasta kriterier

Kan ni vänligen förklara djupare

- varför ni accepterar Henriettes tävling, men inte räknar med Idas?

- hur ni har räknat (inte tror!) när ni kommer fram till att ett pojklag kommer att medalj? Vem ingår och i vilket lag? (jag har räknat på tiderna i rankingen)

Jag "tror" att MFF vinner guld i allsvenskan. Dom kommer att lyckas i år. Det har jag trott många gånger......

mvh Stefan Wiking

Kommer svar från FK / TJ

Från: Thomas Jansson [mailto:thomas.jansson@finshyttankga.se]
Skickat: ti 2009-05-05 15:44
Till: Stefan Wiking; anders@sss.se; leo.sandberg@vasterassim.nu; isabel.heed@edu.nykoping.se
Kopia: tks@simskolan.se; I.Lindborg@hotmail.com
Ämne: SV: kommentar på uttagning ejm 2009

Hej Stefan!

Jag tycker Anders svar är ett bra klargörande samtidigt som jag tror alla både förstår ditt brev samt din horisont. Däremot förstår jag inte din utsaga att Idas resultat inte räknas, förklara för jag tror visst man har beaktat detta. Jag är dessutom inte säker på att Ida är först utanför, vilket alltid någon är. Du vet att jag gillar det mesta av det du står för så också ditt frejdiga sätt att argumentera. Men jag tycker dina funderingar att man inte följt upplägget är höftskott. Man har verkligen försökt tillgodo se alla parametrar inte minst den ekonomiska aspekten. Dessutom tycker jag det var bra att man lyckats inom budget klara att ta med mer än 12 simmare på lägret o EJM. Om Ida känner sig felbehandlad är det bra om Anders tar en direktkontakt, så har jag gjort vid flera tillfällen när facit är svårt att läsa. Vi kan nog rankingen du hänvisar till o jag gillar att man spänner bågen kring lagen.

Ring mig så bryter och vänder på ärendet!!! Jag är säker på att också Anders gärna diskuterar laget.

Bästa från mig

______________________________________________

Thomas Jansson

Förbundskapten • Head coach

Svenska Simförbundet • Swedish Swimmning Federation

Smidesvägen 5, 171 41 Stockholm

Mobil  + 46 (70) 662 22 22

Fax: + 46 (8) 724 68 61

E-post  E-mail: thomas.jansson@finshyttankga.se

Hemsida • Homepage: www.simforbundet.se

 

… och jag svarar igen:

Hej igen

Jo Anders klargörande är OK, från ert sätt att se det hela. Men endast då. Jag tror att ni har gjort fel och det bör rättas till, precis som du först själv nämner Thomas. Jag försöker förklara igen (jobbigt nu...).

1. Man har räknat Henriettes tid från en tävling som inte var nämnd i förhandssnacket. Man har inte räknat Idas tid från danska mästerskapen (2.19,05 på 200 rygg, 761 poäng = 9 plats i rankingen för svenskarna) och den tävlingen var heller inte nämnd i förhandssnacket. Varför skilja på Henriettes möjligheter och Idas? Om det fanns möjlighet att glida bort från kriterierna så vill jag (och alla andra med patos för "rättvisa") att detta publiceras OM ni ska kunna göra anspråk på att ni håller vad ni har fastlagt. Det har ni inte gjort!

2. Man har tagit med en simmare till ett lagkappslag som om jag räknar på det inte har skuggan av en chans att ta medalj. Det kommer inte ens att vara tillräckligt att "byta simdräkt".

OM dom tar medalj så är jag den första att ta av hatten - då är det bara bra coachat. (Nu fick ni lite att jobba med ;-) ) Om inte, så kommer ni att få kritik, som ett brev på posten. Av mig! (Jag är ju inte buskablyg, precis) och jag räknar med att ni kan förankra era beslut och uttagningar på det sätt ni har sagt.

3. Man har sagt att "det är detta som gäller", men det var det ju inte, om mitt resonemang stämmer - och det gör det ju....

Jag vill också snacka - och snacka vänligt, men låt oss då prata i detta ärendet utifrån ett seriöst underlag, era kriterier och inget "troende". Publicera listan på poängen så kommer vi ett snäpp längre i diskussionen och så vet vi om Ida är först utanför eller inte. Det gäller ju att tysta mig nu... Publicera listan!

mvh Stefan Wiking

070 - 317 2260

Vad hände sen?

Jo, man slutade att skriva ”farliga brev” eftersom de kan komma att användas J

Anders B ringde och vi hade ett gott snack, eniga om att det behövdes nya uttagningskriterier. Anders menar nog senare, jag menar nu. Han lovade att komma tillbaka. I dag, söndagen 10 maj, skriver jag detta brev, för det finns tid att rätta upp allt detta ännu, även om jag inte har blivit kontaktad igen. Locket åkte på!

Jag bryr mig inte om förklaringen att det är ideella personer som bemannar landslaget (borde vara bättre avlönade), jag bryr mig inte om förklaringen att det finns en budget att hålla. Är det begånget ett misstag så kan man fixa stålarna, det handlar om vilja och om prestigelöshet (se FKs brev med röd text).

I framtiden tycker jag att man ska ha en bra långtidsplan som hålls, men kan göras om ifall det skulle vara så att det dyker upp floder av talangfulla svenska simmare (låt oss hoppas på det) som gör anspråk på medaljerna i stora internationella mästerskap. Skam vore det annars.

Jag tycker att den danska modellen med tidigt utlagda tider som hålls, ska finnas även i svensk simning. Jag tycker att man ska ha en kvalperiod där tiderna ska uppnås, på så vis spelar det inte någon roll om simmaren gör sitt resultat på en stor tävling i USA eller i Danmark, bara det just är en stor tävling. Nu har man godkänt t ex GP som är väsentligt sämre nivå än t ex Danska Öppna Mästerskapen, som ju dessutom var godkänd för senior / VM – kval, men inte till EJM! Förklara det om ni kan? Vingligt är det i Svensk Simning. Varför fick jag inget svar från ledningen innan EJM-lägret publicerades? Vem sitter med Svarte Petter?

Med bästa simmarhälsningar

Stefan Wiking

Cheftränare, Lyngby Svömmeklub

Danmark
_______________________________________________________________________________________________

Kommentarer och debatt Hasse Chrunak, fd förbundskapten och numera klubbdirektör i Täby Sim säger så här: Känns som om en liten simmartjej, Ida, har kommit i kläm i vuxenvärlden, men det går väl att rätta till. Tycker Hans Chrunak Chefstränaren i LASS - Micke Holmertz skriver så här: Jag blev en aning förvånad och inte så lite irriterad över Wikings krönika som publicerades imorse. Vari finns det något positivt att singulera ut en person i EJM laget och mer eller mindre skriva att den personen inte ska vara med där. Det finns förståelse för frustration när det gäller uttagningar till EJM truppen förra veckan, precis som det även funnits bakåt i tiden, förmodligen något vi får stå ut med i framtiden också. Men att medvetet trycka ner en aktiv, som inte tagit ut sig själv, för att höja någon som inte kommit med förstår jag inte alls. Regler ska följas skriver Wiking och det är säkert rätt men får man uttrycka vad som helst då? Precis som Wiking är jag ju partisk i fråga eftersom Alexander simmar i LASS och Ida tränar en del med Wiking i Danmark - jag har redan haft viss kommunikation med Wiking under dagen via mail, och vi är väl inte helt överens om hur man formulerar sina ord runt våra ungdomar som är oerhört stolta och glada över sin egen utveckling/framgång. I mina ögon borde truppen varit flera simmare större - vi har en mycket stark tjejsida i år och flera av killarna är ju ett år yngre och kan göra stora saker om ett år. Jag tog kontakt med både Leo och Anders förra veckan eftersom jag hade synpunkter på truppen, jag kan väl inte säga att jag fick några svar egentligen mer än "´jag kan tänka mig att det finns några stycken simmare därute som är mycket besvikna". Jag vet att truppen ska på läger till Florida, och det tycker jag är positivt, men det verkar som om det finns mycket lite pengar till våra olika simlandslag, och det känns som om den förändringen kommit väldigt snabbt - hur kan det komma sig? Alexander Linge tex hörde ju till dom som inte blev uttagen till NJM i december då Sverige skickade 16 simmare till ett arrangemang som gick i Södertälje! Det har väl inte varit några stora och dyra resor för seniorerna heller vad jag vet?..... Ungdomslandslaget ska tydligen bara vara 4 personer i sommar till Ungdoms-OS! .... Ska vi inte ha några simmare att ta till VM 2013 eller OS 2016? Men tillbaka till det jag började med - det finns ingen anledning att sänka någon för att höja någon annan. Det tycker jag oavsett vilken klubb simmaren kommer ifrån! Simmas Bosse Hultén säger så här: Stefan Wiking sätter fingret på en, snart öm punkt i svensk simning. Det är mycket diskussioner om uttagningar i svensk simning just nu. Det är ett antal initierade som har hört av sig till SIMMA men det är bara Wiking som har fattat pennan. Visst det är trångt om platserna och de är många som är kallade. Det är inte alltid som jag håller med Micke Holmertz men idag tycker jag att han är rätt ute.Linköpingssimmaren Alex Linge får i en passus klä skott för att han är uttagen till EJM men det skall han inte skämmas för. Alexander tillhör svensk simnings stora framtid och mår mycket bra att simma EJM redan i år. Det är också Holmertz uppdrag att backa sina simmare, naturligtvis - och det gör han bra! Kanske finns det plats också för unga Ida Lindborg som Hasse Chrunak fångar i en one-liner och säger "har kommit i kläm i vuxenvärlden". Det är viktigt att vi har raka, enkla uttagningsprinciper som omfattar allt och alla. Har det nu skett ett misstag så har vi råd att rätta till detta. Uppsala-tränaren Peter Asp skriver så här: Dom som är uttagna skall absolut inte be om ursäkt för att dom är med i truppen men man hoppas att alla blir uttagna  under samma premisser och att vi åker med bästa möjliga trupp.   Stefan Wiking kommer tillbaka och kommenterar kommentarerna: Så här efter Krönikan, som har rört om har jag fått flera stöttande mails och även två kritiska kommentarer. Varför hängde jag ut simmare med namn? Knäcker det? Den som är knäckt – utan EJM morot - är Ida. Det får vi jobba med att lappa ihop. Jag är glad för alla uttagnas skull, det är inte det saken gäller. Laget borde bestå av fler simmare och det borde alla stötta. 1.  Namn eller inte är en helt annan fråga än kärnan i Krönikan som ifrågasätter om kriterierna följts och att landslagsledningen ska ta med Ida L, alternativt publicera listan och bevekelsegrunderna för uttagning. Jag citerar min egen text: ” Detta handlar INTE om personer, det handlar om att svensk simning ska veta vad som gäller. "   Det är Bosse Hultén som är ansvarig utgivare på www.simma.nu som bestämmer om namn eller inte ska publiceras på hans site. Då kan han ju inte vara det minsta kritisk, då borde han ändrat innan publicering. Det har hänt förut. 2.  Micke och andra, jag har inte någonstans skrivit att Alexander inte borde vara uttagen. Så hade varit endast om landslagsledningen följt sina kriterier – DET är min point. Jag har bara noterat att det finns simmare som är med för att landslagsledningen ”tror på laget”. vilket "överraskade mig". Troendet bryr sig inte Ida om! 3.  Ingenting runt uttagningar ska vara så dåligt att det inte tål dagens ljus. Jag har fått flera kommentarer som menar att jag ska stå på mig. Kom ut ur garderoben och tyck till! Publicera listan och bevekelsegrunderna. Bosse Hulten kommenterar kort Wiking: Jo jag kan vara kritisk - men kan ändå publicera. Allt läses naturligtvis igenom i förväg och bedöms. Wikings krönika gick igenom och finns här och nu. Andreas Eriksson - fd. juniorlandslagssimmare och Neptunare: Tråkigt att se att denna situation har behövt uppstå i  juniorlandslaget. Otroligt tråkigt att en ung simmare anser sig (med stöd av sin tränare) orättvist behandlad i och med uttagningarna.   ”På min tid” var uttagningskriterierna strukturerade. I alla fall kändes det så, vid eftertanke så kanske det inte riktigt var så (?).  Men i och med att jag många år i efterhand kommer ihåg en del kriterier så måste det ju i alla fall varit bra. Kvaltiderna var uppsatta så att de motsvarade en tid som räckte till semifinal föregående år. Kvaltiderna skulle  uppnås på en av ett antal tävlingar. Det var endast och ENDAST en GP-tävling i Sverige eller tävlingar med juniorlandslaget under säsongen som räknades. Utöver detta så fick de snabbaste på de sträckor som ingår i lagkapper, vars sammanlagda tid kunde nå final (eller var det semi?) också följa med. Enligt mig var dessa kriterier bra! Man var supertaggad och planerade säsongen för att prestera bra på de tävlingar som gällde. Sedan kan nog truppen ha kompletterats med wild cards (de som var närmast kvaltiderna + kompletteringar för lagkapper) innan publicering av uttagna. Men det kändes aldrig som att någon undrade vad någon annan gjorde i truppen. Även om jag själv skämdes för mina dåliga resultat på EJM på Malta. Har man satt upp kriterier då ska man kunna pricka av dem, svart på vitt. Om ett kriterium för att få åka med är de 12 med högst poäng under säsongen, då ska man som simmare kunna sitta och titta på den listan varje dag, tänka på den varje dag innan man somnar och fundera på det medans man äter frukost. För att den dagen då man är bland de 12, få åka med på EJM och ha uppnått det målet, som definierats av både en själv (att man vill satsa på EJM) samt juniorlandslagsledningen (bestämmer reglerna). Är fallet så nu, att Ida inte får åka med trots att 12e plats på listan var ”kvalet” så är det beklagligt.   Att Wiking nämner namn på andra simmare, ser jag med blandade känslor. Det är nödvändigt, annars hade ovetskapen om vem det handlar om gjort att flera känt sig utpekade, samtidigt tråkigt för de som nämns i krönikan. Hoppas de ser det är stenhårt att få en plats i juniorlandslaget bland alla duktiga simmare och ser det som en morot att simma fort för att bevisa sin plats i juniorlandslaget! Mikael Björklund i Hässleholm gör detta inlägget: Jag håller med i mycket av det Stefan Wiking säger i sin krönika. Jag var som tränare i samma sits för lite mer än 10 år sedan. Då på den tiden hade man rikttider och jag tränade en tjej, som på en tävling i Danmark, Själland Open, simmade över en sekund under den då angivna rikttiden. Men denna tävling räknade då inte, för man ansåg att den höll för låg internationell klass. Det räckte då inte att hela det tyska juniorlandslaget fanns på plats med bla Britta Steffen och Annica Melhorn. Hon blev då aldrig uttagen till EJM det året. Jag kritiserade ofta uttagningsprinciperna i slutet på 90-talet och i början på 2000-talet. Jag tyckte dessa var för godtyckliga. Nu har jag inte brytt mig om det på några år, för jag har inte haft simmare som varit aktuella. Nu börjar det poppa upp simmare igen som kan bli aktuella, så nu får jag väl intressera mig igen. Jag tycker att det skall sättas upp klara mål. Jag tycker att nuvarande kriterier är luddiga. Jag tycker man skall ha kvaltider, som på våra egna Mästerskap och en kvalperiod, samt att man skall få kvala under denna period i långbana på tävlingar där det finns internationellt motstånd. Vi var tex i Berlin och tävlade på ISM-Germany i mars och detta var ju ingen tävling man kunde kvala på, men gå in och titta på konkurrensen och resultaten i resultatlistan. Jag tycker också att det är väldigt tidig uttagning. EJM är den 8-12 juli och truppen presenteras i början på maj. Vad händer om någon annan presterar en kanonresultat nu när det är många långbanetävlingar i slutet på maj eller början på juni? Om någon presterar bättre än de som är uttagna, hur reagerar man då? Skall vi inte åka med bästa laget till EJM? Jag tycker, om man har klara kriterier, som inte kan tolkas på olika sätt, så åker man med de simmare som har klarat dessa, sen om det bara blir 10 st simmare eller det blir 25 st simmare. Har man bara budgeterat för 16 st simmare och det blir 25 st, så får man väl skaffa fram pengar, så att alla får åka, annars hamnar man lätt i den situationen som Stefan Wiking berättar om. Det är ju simmarna som kommer i kläm i vuxenvärlden, som Hasse Chrunak säger. Fredrik Pettersson, SK Laxen gör det här inlägget: < body>

”Well, putting on the suit it kind of makes you feel like you’re a superhero…”  Detta citat yttrades av den storslagna, amerikanska simstjärnan Ryan Lochte i ett uttalade om simvärldens nya superbaddräkt; LZR racer.

Baddräkten är tillverkad i ett material som är nytt inom simningen, och fördelarna med det är många. Det är med
hjälp av NASA man lyckats framställa detta material som exempelvis ger betydligt bättre flytförmåga än tidigare dräkter. Men det är långt ifrån den enda fördelen med LZR racerbaddräkten, den är nämligen även väldigt vattenavstötande, den stabiliserar flera kroppsdelar och den dämpar vibrationer. NASA har verkligen hjälpt baddräktsmärket Speedo att utforma en simdräkt med högsta kvalité när det gäller att minska vattenmotståndet.
   
När man hör och läser kommentarer från simmare som kämpat för att få på sig den minimala, svarta dräkten, så förstår man att den måste vara något utöver det vanliga. Annars skulle den knappast få uttalanden liknande det av Ryan Lochte, som säger att den får honom att känna sig som en superhjälte. Det som väcker uppmärksamhet hos mig i den kommentaren är det faktum att i USA innebär ordet superhero en person som bär en speciell, heltäckande dräkt med övermänskliga förmågor. LZR racern kan alltså jämföras med att vara ett tekniskt hjälpmedel med övermänskliga förmågor!
   
Världsrekorden vällde in under 2008, året då baddräkten började säljas. Sammanlagt blev det 115 raderingar av gamla rekord, 55 av dessa sattes i långbana. Jämfört med 2007 var detta en enorm ökning, då sattes det nämligen ”bara” 18. Världsrekordströmmen är en effekt av LZR racerns framfart under året, antagligen var det också orsaken till att 94 % av OS-vinnarna 2008 simmade i den.

 

På grund av alla fördelar med den enastående baddräkten anser jag att den är alldeles för fantastisk, för perfekt och för exemplarisk. Det är inte rätt att skapa ett tekniskt hjälpmedel som ska avgöra resultaten i sporten istället för de kroppsliga prestationerna. Jag läste en kommentar på en blogg där man funderade på var gränsen på vad som är dopning skulle dras, ska LZR racern räknas som ett mekanisk dopingmedel? Enligt mig är det en väldigt viktig fråga att ta ställning till, den handlar faktiskt om att tillåta ett eventuellt dopingmedel inom sporten.     

 

Förutom att LZR racern förstör simningen som tekniksport, är det också viktigt att tänka på den ekonomiska aspekten. En baddräkt kostar över 3000 kronor och kan användas cirka åtta gånger! Visserligen kan man simma fler lopp i den men då har den redan börjat tappa sin höga kvalité, och dess förmågor börjar försämras. Långt ifrån alla har råd att lägga ut så pass mycket pengar på tävlingsbaddräkter, och det medför att de rika gynnas. LZR racerdräkten skapar orättvisa inom simningen, alla kan inte tävla på samma villkor. 

 

Baddräkterna kan dessutom lätt spricka sönder i sina hoplimmade sömmar. Det var inte många som undgick Therese Alshammars tårar före OS-semifinalen på 50m frisim, dragkedjan sprack fyra gånger och hon missade finalen. Den dröm Therese Alshammar hade byggt upp och kämpat för så länge, rasade samman på några få men mycket långa, plågsamma minuter. ”Den har inte gjort ett skit för mig” sade Alshammar om LZR racern efter OS i en intervju av Aftonbladet.     

 

Vare sig världens stora simstjärnor tycker att LZR racerbaddräkten får en att känna sig som en superhjälte, eller om de anser att den är skit, så är min åsikt att alla ska tävla med samma förutsättningar. All orättvisa inom idrotten borde undvikas, och det är anledningen till att LZR racern inte borde få vara en del av simsporten.

Jag har fått förfrågning om det är jag som står bakom den ”anonyme krönikören” som senaste skrev en krönika i SIMMA om superhjältesyndromet. Eftersom jag inte skriver under anonymitet/pseudonym, lika lite som jag har peruk, solglasögon och lösnäsa på mig när jag pratar så är det alltså inte jag som skrivit dessa krönikor (jag tycker dock absolut inte att det är något fel att vara anonym). Däremot önskar jag att jag hade skrivit dem eftersom de är välskrivna, genomarbetade, sakliga och har ett vetenskapligt stuk. Vad gäller inlägget om de nya dräkterna så anser jag emellertid att frågan är komplex. Livet är ju sällan svart eller vitt, av eller på, ja eller nej.  Å ena sidan finns det ju, enligt min mening, argument för de nya dräkterna.  Precis som vi som är intresserad av simträning kontinuerligt vill utveckla träningsformer så vill väl baddräktsföretagen kontinuerligt utveckla materialen. Att som baddräktsföretag ha ett uppdrag, uttalat eller ej, att levererar baddräkter i bra, men ej för bra material är ju knappast ett uppdrag som kittlar.  Om ni minns så hade vi en debatt om simdräkterna även inför OS 2000 när ”hajmaterialet” utvecklades. Hajmaterialet var väl bättre än tidigare material, men gav dock inte detta språng i utvecklingen som LZR verkar ha gjort varför debatten den gången minskade i styrka.

Å andra sidan så även om jag alltid är för att saker skall utvecklas, eller avvecklas, så håller jag med krönikören om att när vi får ett sådant här språng i utvecklingen som vi nu verkar ha fått så tenderar det att erodera en del av simningen själ. Som krönikören skriver så mottar man besked om ett världsrekord numera med en gäspning.

Simning kärna har på något sätt med prestationer att göra. Problemet nu är att prestationer inte längre går att jämföra. Vem är den bättre simmaren? 200 fjäril av Pär Arvidsson i lågt skurna nylonbadbrallor, eller en nutida simmare i LZR Racer på motsvarande sträcka. Svaret är väl troligen att vi inte har en aning, och det är ju lite trist.   Samtidigt har många av förutsättningarna för simningen förändrats de senaste åren. Jag tänker på bättre bassänger, bättre linor och liknande. Även jag tycker dock alltså att det språng vi nu fått i utvecklingen inte är helt problemfritt.  Har de nya dräkterna dessutom förändrat spelplanen genom att en simmares relativa styrkor har ändrat i betydelse.  Jag tänker exempelvis på att stora killar (oftast sprintrarna) har högst topphastighet samtidigt som de oftast har störst motstånd gör ju att det är rimligt att tro att dessa tjänar mest på den nya dräkten, men ger den dessutom ett annat, mer förmånligt, vattenläge? Å andra sidan ser ju inte Eamon Sullivan ut att vara extremt ”biffig”, vilket dock bara är en observation. Summa summarum så är detta med de nya dräkterna ingen lätt fråga att hantera och när nu Pandoras box är öppnad så är det väl svårt att stänga den .

Det är inte konstigt att baddräktstillverkarna ständigt vill utveckla materialen, men samtidigt kan man fråga sig om det är det simningen behöver och eller har efterfrågat.  Vad simning i allmänhet och svensk simning i synnerhet behöver är istället kraftfull tillväxt. Till och med baddräktsföretagen skulle må bäst av det även om de säljer LZR eller en standardbaddräkt.  Så varför inte starta det nya året 2009 med att inleda en kampanj, en strävan, med målet att hela Sverige skall hålla på med tävlingssimning. I varje bassäng, runt om i Sverige, skall det pågå simträning flera gånger i veckan. Många bassänger runt om i riket har blivit all-aktivitetshus och tävlingssimningen ligger i träda. Låt oss börja med att åter få igång simträning i alla gamla bassänger som fostrat mästare. Här finns traditionen kvar i byarna. Låt det sedan gå vidare så att det sprider sig till samtliga bassänger i Sverige. I de delar där verksamheten sker i blygsam omfattning så skall kraftfull tillväxt prioriteras. Här behöver vi språng. Eftersom jag tror att förmågan att simma riktigt fort till stor del är given, så måste det rimligen vara bättre att så många som möjligt provar på simsporten, i all fall för den som är intresserad av elitsimning. Tycker man elitsatsning är ointressant så finns det goda hälsoskäl att simträna. Det finns anledning att befara att de som har de gynnsammaste förutsättningarna för att simma riktigt fort aldrig har provat på simträning. Det är synd, både för dem och svensk simning. Det här är ingen ”quick-fix” utan kommer att ta många år att genomföra, men vi inom simningen har väl aldrig skrämts av ansträngande strävan (?) Vi kommer också säkert att misslyckas flera gånger, men det bevisar ju bara att vi gett oss på något som är svårt, och därför värt att försöka sig på.  På´t igen bara. Det tar tid att utveckla saker. Låt det göra det. Fokusera inte på tiden det tar, utan på processen. Simningen är den bästa av sporter, låt den fortsätta vara det, och låt den komma fler till del. Det är den värd.

Gott Nytt År hälsar Lasse Lund, Luleå ( och hemlige krönikören, fortsätt att skriva lika fina krönikor, du behövs)

reaktion på Krönikan
Bäste Lasse och Anonym med flera. Konstnären Lasse Åberg påstår sig inte äga en dator eller en mobiltelefon. Han tillhör Föreningen för Framsynta Bakåtsträvare. Kanske ni tillsammans med mig kan ingå i en motsvarande förening inom simningen.Vi skulle kanske kunna få folk att förstå att det är innehållet i dräkten som simmar. Vi skulle kunna återupprätta simmarens status och sprida tanken på att varje simmare är stor för sin tid och kan bara jämföras med sina konkurenter då. Vi är framsynta nog att inte vilja att simmarna skall simma i yllekoftor av den typ som Arne Borg var hänvisad till eller att friidrottens stavhoppare skall återgå till bambustaven. Samtidigt vill vi ju att simningen skall var jämlik.

Alla skall ha råd och möjlighet att använda samma sorts utrustning.

Kanske Lasse Åberg trots allt har en dator i garderoben och en mobiltelfon utan signal i byxfickan. Han är i alla fall beroende av modern teknik för att sprida sin konst. Låt oss hylla Gunnar Larsson, Per Arvidsson, Jane Cederqvist och många andra som de magnifika idrottsidoler de en gång var trots att de i dag skulle bli ifrånsimmade rejält. Res till simningens Hall of  Fame och beskåda Gunnar Larssons badbrallor som han vann två OS guld i. Begrunda att tiotusen människor mötte upp på Bultofta flygplats för att ta emot och hylla honom när han kom hem från EM i Barcelona 1970. Hur många möter dagens hemvändande stjärnor? Jag hoppas på  individens renessans och att kloka beslut fattas om vilka material som tillåts vid tävlingar så att vi återigen kan imponeras av skickliga simmares prestationer. God fortsättning. /Pålle